Venedigaktuella Klara Kristalova: ”Trodde det var dags för pensionering”

Vägen går längs med en sjö och passerar en fårhage. På en liten höjd framför granar och smala björkar tornar en klassisk ateljébyggnad upp sig, med enorma glasfönster och högt i tak. Klara Kristalova möter vid dörren, där två keramikskulpturer – en grå hund och en ugglelik fågel – står på vakt. Det är som om hennes skulpturer inte kan hålla sig kvar i ateljén. De dyker upp lite här och var när man rör sig i trädgården.

Vi befinner oss utanför Rimbo i Uppland, där Klara Kristalova sedan länge lever med sin man, konstnären Peter Ern. Hon säger att livet på landet kan vara rätt trist och att hon ofta blir sällskapssjuk. Men här finns plats att breda ut sig. För sju år sedan byggde paret den rymliga ateljé som hon numera arbetar i. Omgivningarna har också gjort avtryck på Kristalovas konst. Färger och texturer från bark och gräs letar sig gärna in i hennes verk.

– Årstiderna blir väldigt starka här. När det blir vår så blir det vår, säger hon.

Sedan hon tog examen från Kungliga konsthögskolan i mitten av 1990-talet har Klara Kristalova ständigt varit aktuell. 2020 slog DN:s kritiker Sebastian Johans fast att hennes ”galleri av gestalter och objekt är en pålitlig institution i den svenska samtidskonsten”. Många har genom åren kunnat bekanta sig med hennes keramiska skulpturer, som ofta bär drag av både människa och djur.

Ändå blev hon förvånad när hon bjöds in till att ställa ut i den nordiska paviljongen på konstbiennalen i Venedig.

– När jag fick frågan om att ställa ut i Venedig fick jag panik – blev helt chockad. Jag trodde det var pensionsdags, utbrister den blott 58-åriga konstnären och fortsätter:

– Jag kunde inte jobba på flera månader eftersom ingen idé kändes tillräckligt bra för Venedig.

Så småningom började utställningen ändå ta form. Klara Kristalova delar den nordiska paviljongen med norska Tori Wrånes och finländska Benjamin Olrow. Utställningen är kuraterad av Anna Mustonen, intendent för det finska konstmuseet Kiasma, utifrån temat nordisk mytologi.

– Det var mycket Kalevala till en början. Jag hade inte läst den och när jag väl gjorde det så hittade jag kanske inte så jättemycket, skrattar Klara Kristalova.

Den svenska konstnären närmade sig till slut tematiken genom själva platsen. Ett av den nordiska paviljongens utmärkande drag är de träd som växer i utställningsrummet och vars kronor sträcker sig genom taket.

Nu är det centrala verket i Kristalovas utställning ett tolv meter långt träd som, längst fram, pryds av ett enormt kvinnohuvud. Ovanpå och omkring det liggande trädet placeras ett flertal av hennes karakteristiska keramiska skulpturer. Genom trädet knyts nordisk mytologi ihop med vår samtid, i ett slags möte mellan Yggdrasil och modernt skogsbruk.

– Verket är fött ur en vanmakt över skogsbruket i Sverige. Det låter banalt, men så är det. Det är jättetrist att åka norrut och se hur det är helt skövlat. Och så är det även häromkring – man ska ut och gå i sin skog och så är allting bara borta. Det är brutalt, säger Klara Kristalova innan hon utropar:

– Nej, han kom ut!

Kelpien Tony, den ena av Klara Kristalovas två hundar, har brutit sig igenom gallret som håller honom inspärrad i ateljéns ena hörn. Han är den vildare av de två och får inte gå lös inomhus. Kristalovas konstnärsassistent Ebba Grahn släpper ut honom i trädgården en stund. När vi samlat oss igen fortsätter Klara Kristalova sitt resonemang.

– Jag tänkte på känslan av vanmakt. En klimatkatastrof kryper över oss men det är som att ingen orkar bry sig eller göra något politiskt för att möta situationen. Och så märker man hur vädret förändras. Jag kan vara jätteorolig över det.

– Samtidigt verkar empatin vara helt på utdöende och folk tycker att det är helt okej att skicka ut människor som etablerat sig här och som flytt för sina liv. För att vi ska upprätthålla någon sorts ekonomisk standard eller hålla vårt land rent – jag vet inte vad fantasin är. Och då tänker jag att det här trädet är en sorts farkost och att människorna färdas på det någon annanstans. Som en möjlig flyktväg.

På Venedigbiennalen, som i år kantats av kontroverser, får publiken möta Klara Kristalovas konst i XL-format. Hon har tagit chansen att gå upp i skala och prova nya uttryck och material, som brons och trärelief. Trädet är 3D-printat och klätt med färgade trasmattor som representerar dess bark.

– Det har varit jättekul. Först var jag helt paralyserad men sen började jag mer se det som en möjlighet att bryta mig ut ur mitt fack. Jag vill inte vara fånge i mitt material, lite har jag kanske känt att jag varit det.

När Klara Kristalova gick på Kungliga konsthögskolan ansågs keramik hopplöst ute. Särskilt om den var glaserad – det förde tankarna till hobbyverksamhet eller på sin höjd konsthantverk. Delvis därför blev materialet en konstnärlig fristad för Kristalova, ett slags punkig verksamhet där hon kunde hitta sitt eget formspråk.

– Jag kände mig lite som en rebell med min keramik, säger hon och skrattar.

I dag är det mesta annorlunda. Hierarkierna mellan olika material har till stor del lösts upp och keramikfigurer förknippas inte nödvändigtvis med Lisa Larson.

– Jag har alltid sett mycket konst och det gör jag fortfarande. Jag snor gärna men helst så att det inte syns. Och då får man ju stå ut med att andra snor av en själv också.

Tycker du att du har märkt det?

– Ibland, men det är ju bara bra.

Sommaren 2024 hamnade Klara Kristalova oväntat i rampljuset. Hennes skiss till ett offentligt konstverk i Hudiksvall väckte uppståndelse på sociala medier och fler än 2 000 personer skrev ett protestbrev mot skulpturen, som bland annat kallades ”vidrig och ful”. I dag tar konstnären bakom det kritiserade verket historien med ro, men annat var det då.

– Jag kände mig så mobbad, det var verkligen jättejobbigt ett tag. Folk blev helt galna för att de tyckte den såg ful ut och inte förstod att det bara var en skiss.

När den fyra meter höga ”Hudiksvallstjejen” nu väl står på plats vid kajen tycks konflikten ha blåst över.

– Nu tycker folk jättemycket om den. Vilket förstås känns viktigt – man vill ju att offentlig konst ska vara omtyckt. Men kanske att kritiken fick mig att göra den lite för gullig, säger Klara Kristalova.

Samtidigt har historien fått henne att fundera på konstens plats i dag. Hon vänder sig mot den nidbild som säger att konst är finkultur för de redan införstådda och sörjer att kulturen är så nedprioriterad i politiken.

– Konst är viktig för att den kan få folk att tänka nya tankar. Den utvidgar människor och gör världen större. Det är ett faktum.

Klara Kristalovas ateljé är sprängfylld av skulpturer, växter, material och allmänt bråte. Lite huller om buller står de antropomorfa skulpturerna utplacerade i rummet – fåglar, flickor och djur samsas om ytan. I ett bakre rum finns två ugnar där hon själv kan bränna sina skulpturer. Om det kan verka en smula kaotiskt så är det enligt konstnären inget mot hur det brukar vara.

– Du skulle ha sett hur det såg ut innan. Vi har städat som tokar för att det skulle komma hit folk.

Klara Kristalovas keramikfigurer har ofta beskrivits som vore de hämtade från en mytologisk sagovärld. Själv ser hon sin konst på ett delvis annat sätt.

– Det är inte så mycket myt och saga för mig. Men jag tänker att mina verk egentligen inte finns till om inte någon annan har tittat på dem och tänkt någonting. Jag säger inte vad de ska tänka och om de bara ser en gullig sagogubbe, ja då får det väl vara så. Men det är inte min bild i alla fall. Jag tänker mycket på omsorg och respekt, maktbalanser, relationen mellan tyngd och lätthet.

– Som hon som sitter där, med blommorna som kommer ur henne, säger Klara Kristalova och pekar på en av sina skulpturer.

– Det är som att hon liksom växer och sprängs. Som en pubertet. Men den kommer inte att vara med i Venedig.

Klara Kristalovas pappa var skulptör och älskade Venedig. När hon var barn bilade familjen ner i en gammal Volvo Duett som de också sov i. I vuxen ålder har hon varit där med sina egna barn. Att få ställa ut på biennalen tycker hon är väldigt stort, som ett slags kulmen på en lång karriär.

– Efter det här så behöver jag inte göra något mer, det toppar allt för mig.

Bland det svåraste inför utställningen har varit att inte kunna sätta ihop alla olika delar, som på grund av storlek och logistik finns spridda på olika håll.

Känns det nervöst inför att allt ska sättas ihop?

– Otroligt nervöst. Tänk om vi kommer dit med alla grejer och så blir det inte bra.

Ja, vad gör du då?

– Då får vi väl helt enkelt vara glada ändå. Jag tror att det kommer att bli bra, men helt säker är jag inte.

– Folk kan tycka att det ser för jävligt ut och då var det ett dåligt risktagande. Men samtidigt är jag så gammal att det känns som att det är på tiden att jag tar lite större risker igen. Det gjorde jag ju för länge sedan, men sen har jag liksom kört på med det jag är bra på.

Läs mer:

Protester mot Ryssland när konstbiennalen i Venedig öppnar