Forskaren och ST-läkaren Cecilia Hadding vid Umeå universitet har skrivit en avhandling om sektavhoppares erfarenheter, både av sektens våld och kontroll men också av hur de bemöts när de söker hjälp för psykiska problem inom vården. Många avhoppare har ett tungt bagage med traumatiska upplevelser av både hot, våld och sexuella övergrepp.
– Det finns mycket suicidtankar och genomförda suicidförsök hos de här individerna. Det förekommer även självskadebeteenden och problem kring alkohol, mat och sex. Den typen av riskbeteenden är väldigt viktiga att inventera i vården, säger Cecilia Hadding, medicine doktor inom professionell utveckling vid Umeå universitet.
Hon har intervjuat 30 avhoppare från religiösa och ideologiska sekter. Majoriteten är kvinnor som i genomsnitt varit sektmedlemmar i 16 år, många sedan barnsben.
– Även om våld i en familj kan drabba vilket barn som helst så kan det som barn i en sekt vara svårare att vända sig till någon utanför sekten och få hjälp. Barnen blir också varnade för världen utanför samtidigt som systemet inne i sekten ibland försvarar förövare eller lägger locket på.
Hot, våld och kontroll kan finnas i hela samhället i många sammanhang, i familjer eller på arbetsplatser, men i en sekt är våldet mer dolt och kondenserat enligt forskaren.
– Det deltagarna beskriver som svårast är just slutenheten som gör att övergreppen kan pågå under mycket längre tid. Det finns ingenstans att vända sig. Medlemmarna får också lära sig att inte kritisera gruppen. Om något känns fel, så är det dem det är fel på. De har tänkt fel eller gjort fel.
Förvånande nog var det inte det fysiska våldet som de intervjuade beskrev som det värsta övergreppet.
– Det är inte de enskilda händelserna av våld som beskrivs som svårast, utan att de inte har fått utvecklas normalt. Deras liv har handlat om sekten och att inte få utvecklas själva.
Hennes definition av en sekt är en grupp där sektledare utövar makt och kontroll över individer. Drivkraften är att medlemmarna ska göra nytta för sekten och nå ett högre mål, inte agera efter individernas egna behov.
Tiden efter avhoppet beskrivs ofta som chockartad med stor förvirring, ensamhet, kris och kaos. Medlemmarna har fysiskt lämnat sekten men lever mentalt kvar i dess föreställningsvärld.
– Jag kallar det för mellantiden. Många känner sig som flyktingar och främlingar i sitt eget land. Man är alienerad från sig själv, sina känslor och tankar. Man förlorar sig själv, sina nära och kära och sin plats i världen.
När avhopparna söker hjälp för psykiska besvär är de trots att de lämnat sin tro eller ideologi många gånger fortfarande skeptiska och ambivalenta till både samhälle och sjukvård.
– Det kan leda till att de tolkar sina symtom med det de lärt sig i sekten, att det är ett fel de begått eller att de är besatta av en ond ande som gör att de mår dåligt. Borde jag ta emot läkemedel eller terapi, eller en göra demonutdrivning och prata med ledare i gruppen för att bli fri från detta, frågar de sig. Då behöver de få lov att prata om ambivalensen för att göra det möjligt att överväga andra sätt att tolka och tänka.
Vem går med i en sekt?
– Ingen går med i en sekt, det tror jag aldrig har hänt. Man går med i vad man tolkar som en grupp som verkar jobba mot ett mål som verkar viktigt och bra för världen, något större än en själv. En upplevelse av att om du är med här, så mår du bättre eller får ett rikare liv.
Rekryteringen av medlemmar är i många sekter ett strategiskt arbete, genom kurser och marknadsföring. Man har också olika uppgifter för att knyta kontakter i sökandet efter personer av en viss typ.
Cecilia Hadding har själv sekterfarenhet men beskriver sin egen upplevelse som avlägsen.
– Jag var med i en sekt i ungefär ett år när jag var lite över 20 år. När jag lämnade gruppen läste jag på väldigt mycket om sekter. Jag reste också runt i Sverige och träffade människor som lämnat sekter för att försöka förstå vad jag hade varit med om. Jag såg filmer och läste böcker och sen landade det på nåt sätt för mig. Jag behövde inte fundera så mycket mer på det. Det fanns annat i mitt liv som var viktigare, säger hon.
Den verkliga drivkraften att forska i ämnet fick hon först när hon mötte sektavhoppare under sin läkarutbildning och sedan i sitt arbete inom psykiatrin.
– Jag kände igen berättelserna från patienterna. Jag förstod också att det här drabbar människor på olika håll och på olika sätt. Jag upplevde att det saknades kunskap, vad är en sekt, vad ska vi göra, hur ska vi hjälpa?
I intervjuerna beskriver många avhoppare att deras erfarenhet inte tas på allvar.
– De menar att vården ibland inte alls förstod att det var en grej att ha levt i den typen av kontext och kultur. Det var ett icke-ämne. En deltagare sade: ”Jag tror inte att han fattar hur otroligt djupt det sitter att jag nästan inte får existera” Det visar att hela deras existensberättigande kan vara kopplat till att vara med i sekten, och att det kan vara svårt att nå fram med i vårdkontakter.
Hon hoppas att avhandlingen ska leda till mer kunskap och bättre stöd åt sektavhoppare i sjukvården.
– Samtidigt som många lever med psykisk ohälsa efter sektavhoppet så ser jag dem som individer som haft en styrka att resa sig och gå därifrån. Jag upplever dem som handlingskraftiga, intelligenta människor som har tagit sig igenom många svårigheter. Därför är det viktigt att i vårdkontakten inventera hur resiliensen och resurserna ser ut. Att stärka det som är starkt och fungerar, säger Cecilia Hadding.
Citat från sektavhoppare
”Jag skulle beskriva mina år efter jag gick ur som ett chocktillstånd.”
”Jag känner att det har varit dåligt för mig att inte få utvecklas normalt. När jag är 22 år är jag som om jag vore 10 år. Jag vet inte vad jag känner eller vill. Jag vet inte vad jag drömmer om. Jag vill mest komma hem till himlen.”
”… ett otroligt behov av att få berätta om mina erfarenheter och samtidigt en väldig skam som har stoppat mig från att göra det.”
”När jag var med i gruppen så var min syn på världen väldigt svart. Den var väldigt mörk. Jag var övertygad om att mänskligheten inte skulle kunna överleva. Att vi var på väg mot en undergång. Jag såg bara ondska.”
Källa: Ur avhandlingen
Fakta.Vad är en sekt?
Några utmärkande drag för grupper som definieras som sekter:
▪ Gruppen visar överdrivet engagemang för sin ledare och ser hens trossystem, ideologi och praktiker som sanning och lag.
▪ Ledaren framkallar känslor av skam och skuld för att påverka och kontrollera medlemmar.
▪ Ledaren dikterar hur medlemmar ska tänka, agera och känna. Skam och skuld används för att påverka och kontrollera. Att ifrågasätta eller tvivla är förbjudet och bestraffas.
▪ Gruppen är upptagen med att få in nya medlemmar och att tjäna pengar.
▪ Gruppen har en polariserande vi och dem mentalitet, vilket kan orsaka konflikter med samhället i stort.
▪ Medlemmar uppmuntras eller krävs på att bara leva och umgås med andra gruppmedlemmar och att klippa banden med familj och vänner.
▪ Medlemmar förväntas ägna orimligt mycket tid åt gruppen och dess aktiviteter.
▪ De mest lojala medlemmarna tror inte att det finns något liv utanför gruppen. De är rädda för är rädda för repressalier om de lämnar.
Källa: ICSA, International Cult Studies Association.
Fakta.5 råd om du misstänker att någon är på väg in i en sekt
1. Fortsätt att visa att du bryr dig om personen, även om den skulle vara avvisande mot dig. Visa tydligt att du finns och fortsätt att höra av dig.
2. Kritisera inte gruppen eller sekten. Ju mer personen tvingas försvara gruppen, desto svårare kan det bli att lämna den.
3. Försök att problematisera saker när möjlighet finns. Säg exempelvis, ”du ser trött ut, vad har hänt”, eller ”förut tyckte du om att göra det här, men nu säger du att det är dåligt”.
4. Kom ihåg att det kan bli en lång process som vän eller nära anhörig. Ta hand om dig själv, vila, gör roliga saker och begränsa tiden för att oroa dig.
5. Om det gäller ett barn ska du orosanmäla till socialtjänsten. Vårdpersonal har skyldighet att anmäla missförhållanden men även privatpersoner kan anmäla oro för barn som far illa.
Källa: Cecilia Hadding, medicine doktor inom professionell utveckling vid Umeå universitet.
