Tom Tykwer om ”Babylon Berlin”: ”Öppna demokratier har alltid varit en måltavla för auktoritära krafter”

Det klirrar ödesmättat i champagneglasen när societetsdjuren dansar på katastrofens rand i finalen av ”Babylon Berlin”. Den femte säsongen börjar i slutet av januari 1933 med den traditionsenliga pressbalen där det tyska etablissemanget samlas för att återigen fira sig självt. Det ska visa sig bli en av dåtidens allra sista salongsfester.

Adolf Hitler har just utsetts till rikskansler och i en middagssalong sitter en arrogant Hermann Göring och skryter öppet om vad som väntar invånarna när nazisterna tar makten och slå in den sista spiken i Weimarrepublikens bräckliga kista.

– Vi försökte återskapa den mest dramatiska månaden i tysk historia. Därför var det naturligt att börja då Hitler utsågs till rikskansler. Inom loppet av en dryg månad var demokratin i praktiken krossad – trots att motståndet mot Hitler var massivt, säger Tom Tykwer en av skaparna till ”Babylon Berlin”.

Som regissör är han känd för sitt visuellt drivna berättande, där personlig dramatik ofta korsas med större politiska och existentiella teman. Han är tidigare mest omtalad för genombrottsfilmen ”Spring Lola, spring” och ”Cloud atlas” som han regisserade tillsammans med ”Matrix”-syskonen Lana och Lilly Wachowski.

De senaste 13 åren har han mest ägnat sig åt den tyska mellankrigstiden. Tillsammans med kollegorna Achim von Borries och Henk Handloegten har han skrivit, regisserat och producerat hela Weimar noir-serien som väver samman kriminaldrama och politisk thriller. Serien, som utspelar sig 1929–1933, bygger på Volker Kutschers kriminalromaner om Gereon Rath, en morfinberoende kommissarie i mellankrigstidens Berlin. En stad på väg mot kollaps, präglad av mordutredningar, porrskandaler, gangstervälde och politiska intriger.

Bild 2 av 3

Bild 3 av 3

Den femte och sista säsongen skildrar fem ödesdigra veckor i början av 1933 då Hitler utnämndes till rikskansler och det första koncentrationslägret öppnades. Nazisternas maktövertagande vävs samman med en mordutredning och jakten på Hitlers sjukjournal från 1918 – en explosiv akt som kastar nytt ljus över rikskanslerns tid som soldat och behandlingen på ett fältlasarett efter den påstådda synförlusten i ett gasanfall. Samtidigt kopplas en serie mord på före detta frontsoldater till akten. När kommissarie Gereon Rath plötsligt försvinner tvingas hans kollega och partner Charlotte Ritter driva utredningen vidare på egen hand – och inser snart att nazisterna är beredda att döda för att få kontroll över dokumentet.

Alla 48 avsnitt är egentligen ett passionerat kärleksbrev till Weimar-epokens Berlin som under en kort tid rymde en annan möjlig framtid

I sista säsongen är det inte bara hotet som ligger och dallrar under ytan — katastrofen är redan här. Eller, som Liv Lisa Fries uttryckte det i en intervju: ”Det glada 20-talet har tonat bort. Det handlar inte längre om att dansa på en vulkan. Det är bara vulkanen.” Men även om den sista säsongen slutar i nattsvart nazistiskt mörker blir det en vemodig sorgesång över Weimarrepublikens förlorade värld.

– Ja, alla 48 avsnitt är egentligen ett passionerat kärleksbrev till Weimar-epokens Berlin som under en kort tid rymde en annan möjlig framtid, säger Tom Tykwer som bott i den tyska huvudstaden sedan mitten av 1980-talet.

Regissören menar att den historiska utgången av Weimar-republikens Tyskland inte alls var så självklar som den ofta framställs med facit i hand. Hans ambition är att berätta om kampen för demokratin, snarare än antidemokraternas triumf.

– Det finns en gammal schablonbild av att tyskarna knappt kunde vänta på att få bli nazister och börja heila. I verkligheten var samhället djupt splittrat, och miljontals människor gick ut på gatorna för att demonstrera innan Hitler valdes. Det var mycket mer komplicerat än många vill minnas, säger han.

Kontrasten är tydlig mellan den offentliga pressbalens glittrande salonger och den slutna middagsbjudningen där Göring håller hov. Medan balen visar upp ett samhälle som ännu håller fast vid elegans, ritualer och normalitet, blottar konversationen i salongen det maktspel och den brutalitet som redan existerar i det fördolda.

– I scenen med Göring är det chockerande hur öppet han formulerar sina radikala planer. Dialogen bygger dessutom på ord han faktiskt yttrade offentligt. För oss visar det att nazisterna inte kom till makten av en slump. De bars fram av industrimän och eliter som trodde att de kunde använda Hitler för sina egna intressen, säger Tom Tykwer.

Även om Tykwer och hans manuskollegor ser paralleller mellan Weimar-tiden och samtiden har de noga aktat sig för att ge sig in i dagspolitiken. De tvingade sig själva att inte reagera på samtida politik, utan att i varje konstnärligt beslut hålla sig till historiska fakta. Deras arbetssätt tycks vara rätt. Hittills har serien sålts till mer än 140 länder.

– Jag tror att serien fångat teman och en tidsanda som ligger bortom de uppenbara likheterna med samtiden, något som tycks tala till en publik i så skilda länder som Sverige, Uruguay Italien, USA och Korea. I Tyskland frågar alla nu om kopplingar till valet, men när vi skrev detta för tre år sedan hade vi ingen tanke på det.

Ett annat av seriens kännemärken skildringen av propagandans förföriska kraft. I femte säsongen exploaterar nazisterna ett politiskt mord inom de egna leden och förvandlar det till ett propagandanummer där kommunisterna får skulden. Serien skildrar också hur kulturen utnyttjas för dunkla syften. En nyckellåt är ”Zu asche, zu staub”, en jazzig kabarévisa med 1920-talskänsla – melankoli och undergångsstämning – som återkommer i olika versioner under säsongerna.

– Ja, inte minst i sångnumret ”Zu asche, zu staub” i första säsongen ville vi fånga tidens temperament och skönhet – musikens modernitet, sexualiteten och allt det provocerande och omvälvande. Men där finns också något mörkare: hur publiken synkroniseras, hur kulturen kan bli ett verktyg för propaganda, säger Tom Tykwer.

För Tykwer är seriens styrka den kreativa dynamik som vuxit fram mellan honom och de andra serieskaparna. Att teckna ett rikt och motsägelsefullt porträtt av Weimarrepublikens slut har krävt en arbetsform präglad av flera blickar och perspektiv.

– Det finaste med ”Babylon Berlin” har varit det mångfacetterade samarbetet. Vi har gått igenom kriser men också lärt oss att vi är mycket bättre filmskapare tillsammans än var och en för sig. För mig har det också varit en befrielse från den själviska idén om regissören som tror att han vet allt, säger Tom Tykwer.

För manusförfattarna var den största utmaningen att skapa spänning kring ett skeende vars utgång redan är känd. Det gällde att dramatisera slutet på epoken så att det ändå inte var givet hur just deras berättelse skulle landa – och samtidigt knyta ihop alla trådar på ett sätt som inte bara var dramatiskt, utan också känslomässigt drabbande.

– Det finns också en stark melankoli i den här avslutningen, eftersom vi tar farväl av en värld som gick under fullständigt, men som vi ändå på något sätt har kunnat återskapa och dela med publiken, säger Tom Tykwer.

När vi började skriva manus till ”Babylon Berlin” 2013 hade vi varken Brexit eller Trump – tanken på honom som president var helt otänkbar. I Tyskland var AFD helt irrelevant – nu pratar ingen om något annat

Att serien avslutas nu har väckt motstridiga känslor hos honom, både lättnad och separationsångest men också en stark oro inför dagens politiska utveckling i Tyskland. Mycket av det som skildras i serien har kastat långa skuggor in i samtiden. Som många andra har Tykwer tagits på sängen av den snabba politiska förskjutningen under det senaste decenniet. Han minns den allra första presskonferensen som ett slags oskuldens tid.

– När vi började skriva manus till ”Babylon Berlin” 2013 hade vi varken Brexit eller Trump – tanken på honom som president var helt otänkbar. I Tyskland var AFD helt irrelevant – nu pratar ingen om något annat, säger Tykwer.

Det som en gång var seriens ursprungsfråga har, menar han, plötsligt blivit akut samtida.

– Ja, hela idén växte ur frågan om hur ett samhälle kan vändas upp och ner på så kort tid av radikal aggression. Serien tar avstamp i 1929, när Hitlers nazistparti fortfarande bara var ett marginellt fenomen och slutar med att att det sköra demokratiska samhället krossas, säger han:

– För mig handlar det om hur öppna, fredliga och progressiva samhällen som bygger på empati alltid har hotats och kommer att vara en måltavla för auktoritära krafter.

Nicholas Wennö: Här är veckans bästa strömningstips