Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Ulf Kristersson bjöd sitt parti på en prestigetung gäst när Friedrich Merz – ledaren för Europas mäktigaste nation – besökte Moderaternas valkonvent och frikostigt berömde sin svenske kollega. Men den tyske förbundskanslern kommer också med bekymmer i bagaget.
Merz påminner om att Kristersson sticker ut i den europeiska högern. Moderaternas vänner i Tyskland och Frankrike ser nationalistpartier som paria – Ulf Kristersson ger dem i stället makt och ministrar.
En sak har Kristersson och Merz gemensamt – usla opinionssiffror. De ligger båda under det högernationalistiska alternativet i mätningarna. Det var alltså inte två framgångsrika väljarmagneter som möttes för att inspirera de moderata valarbetarna.
Bägge förklarar sina problem med att ekonomin går dåligt. Men Ulf Kristersson har en egen utmaning, han har svårt att övertyga väljarna om att han valt rätt väg i politiken. Statsministern varnar för en farlig vänstersväng, men rätt många väljare ser i hans eget valupplägg en obekväm högersväng. Ingen svensk regering har tidigare haft tyngdpunkten så långt högerut som den regering Kristersson vill bilda med SD.
Det är inget moderatledaren sticker under stol med – tvärtom framhåller han partnerskapet med Jimmie Åkesson som det kanske viktigaste argumentet för att rösta på Moderaterna.
I förgrunden för Kristerssons valkampanj står nu vem vi ska resa med de närmaste åren, inte vart vi ska åka. Han har ett gemensamt regeringsalternativ men få gemensamma vallöften. Tidöpartierna har mest skissartade idéer om vad som väntar kommande fyra år, deras utfästelse till väljarna kan sammanfattas som ”mera av samma”.
Därför kommer Moderaternas valkampanj att helt koncentreras på en negativ kampanj mot oppositionens svagheter. ”Har du och din familj råd med en rödgrön regering?” frågade Kristersson retoriskt i sitt tal på valkonventet.
Genom att lyfta de förslag där V och MP sticker ut ska väljarna avskräckas från att rösta på Magdalena Andersson. Och oppositionen saknar förvisso både lag och gemensamt program, men de har i motsats till Kristersson ett helt dominerande parti – Socialdemokraterna – vars politik de andra partierna tvingas utgå ifrån.
Ulf Kristersson har haft nio år på sig att etablera sig som en auktoritativ ledare för den svenska högern. Resultatet är blandat, särskilt för Kristersson som person. Väljarna har inte bara högre förtroende för Magdalena Andersson, Ulf Kristersson har – när DN Ipsos frågar hur väljarna bedömer partiledarnas egenskaper – svårt att hävda sig också mot Jimmie Åkesson.
Det gick dåligt för Moderaterna redan i förra valet men Kristersson erövrade statsministerposten. Därmed var mycket förlåtet.
Nu är läget annorlunda. Ulf Kristersson talar inte längre om att leda en borgerlig regering – den tiden är förbi i svensk politik – nu heter det ”blågul regering”. Namnbytet är ett kvitto på att resan gått högerut.
Kristersson återerövrade statsministerposten – ändå riskerar han att bli historisk i ett betydligt dystrare avseende. Går valet dit mätningarna pekar just nu kan han bli den partiordförande som avslutar en 40 år lång moderat framgångsepok .
Då blir det vaktombyte i den svenska högern.
Läs mer:
Stort övertag för Andersson i statsministermatchen
