På en basketplan nära Pildammsparken försöker 15-åriga Rudwan Socdal ta bollen. Den här veckan skulle han egentligen ha gått de första skoldagarna i nionde klass, men i stället spelar han den ena huvudrollen i ”Innan vi lyfter”, filmen som bygger på Nicolas Lunabbas självbiografiska debutbok ”Blir du ledsen om jag dör?” och som just nu spelas in i centrala Malmö.
Filmen handlar om hur ungdomsledaren Nic, spelad av Peshang Rad, möter den strulige baskettalangen Elijah, spelad av Rudwan Socdal. Han beskriver handlingen:
– Nic börjar träna honom. När han får veta att han har problem hemma hjälper han honom med basketen och plugget.
Men det var inte Nic som räddade honom – Elijah gjorde en hel del av jobbet själv, säger Rudwan Socdal.
I verkligheten har den åtta dagar långa Malmöfestivalen nyligen avslutats, men i filminspelningen pågår den fortfarande. Röda vimplar hänger mellan träden och människor köper mat från matvagnar bakom basketplanen. Verklighetens Elijah och Nic möttes för första gången på festivalen, där Nicolas Lunnaba jobbade med organisationen Hela Malmö. Några scener har spelats in på den riktiga festivalen men i dag filmas en basketmatch framför en kuliss.
Rudwan Socdals allvarliga blick fyller tv-skärmen i det lilla regissörstältet. Att 15-åringen hamnade här är en slump – han har ingen erfarenhet av skådespeleri och har aldrig drömt om att bli filmstjärna. Allt började med en trist dag hemma i Hermodsdal, grannområde med Nydala där Hela Malmös fritidsgård ligger.
– Jag var ute med mina vänner och vi hade riktigt tråkigt. Vi hade ingenting att göra, så vi gick till Coop och köpte drickor. Sen gick vi in på Hela Malmö, och så frågade personalen om vi inte ville vara med i en film och komma på audition nästa dag.
Även om kompisarna sa att de skulle komma så tänkte han nog egentligen inte följa med, på riktigt. Men sen blev det så ändå.
– Nästa dag hade vi ingenting att göra så jag gick bara för kul. Efter det kom jag in.
Det låter enkelt – men för produktionsteamet var castingen en utdragen process. Listan med önskemål var lång och 500 barn provfilmade innan de hittade rätt. Eftersom några scener skulle spelas in på den riktiga Malmöfestivalen fanns en deadline – hade det inte satt sig i tid hade inspelningen fått skjutas fram ett helt år.
Men så dök Rudwan Socdal upp.
Peshang Rad, som har lång erfarenhet av tv, film och teater, beskriver honom som en naturbegåvning. Men att spela mot en amatörskådespelare innebär också utmaningar.
– Han tvingar mig att släppa allt det tekniska, att jobba mer med instinkt. Bara lyssna och släppa teorin. Det är extremt läskigt att jobba med dig men det är extremt lärorikt. Jag känner att jag växer, jag blir bättre av att jobba med dig, säger han och vänder sig mot Rudwan Socdal.
Inspelningen har bara pågått i ett par veckor, men när de sätter sig i en soffa under en inspelningspaus ger de intryck av att ha känt varandra länge. De turas om att berätta, fyller i, ler och skojar.
Inför ett område var de lika oerfarna: basketen. Båda huvudrollsinnehavarna har tränats av basketcoacher men vissa mer avancerade scener görs av basketspelande dubbelgångare, så kallade body doubles. Skådespelarna koreograferas i basketspelet och när deras body doubles går upp och visar en scen går det undan. När Peshang Rad sätter en boll jublar statisterna runt planen extra högt.
Först gnabbas de om svaret på frågan om vem som blivit bäst på sporten. Men till slut ler Rudwan Socdal försiktigt när han går med på att det nog faktiskt är han.
När Rudwan Socdal var liten tränade verklighetens Elijah basket i Rudwans bostadsområde. Nu är Elijah basketproffs i Mexiko, med svenska landslaget och proffsspel i Europa och USA bakom sig. Men vägen dit var inte rak. I sin bok skildrar Nicolas Lunnaba barnen som växer upp i fattigdom och utsatthet med våldet som ett ständigt hot.
– Det är sorgligt. Han har haft det tufft men han klarade det. Nu är han ett proffs. Han är en inspiration, säger Rudwan Socdal om sin rollfigur.
En utbredd fattigdom som slår hårdast mot barnen, där risken att fångas upp av en våldsam kriminalitet hela tiden ligger där, skildras i berättelsen. Men också styrkan i att hitta och hjälpa varandra.
Peshang Rad säger att han ser ”Innan vi lyfter” som en väldigt hoppfull film.
– Det är någon form av kärleksrelation där båda individerna lär varandra något och lär sig lita på varandra. Det jag tycker är spännande är vad som händer när man väljer hjälp. Nic hjälper Elijah men han får själv en massa hjälp av Elijah. Det är ett väldigt starkt budskap.
Hopp, och klass, är de ord som regissören Rojda Sekersöz väljer för att beskriva ”Innan vi lyfter”. Det är två ämnen som sällan skildras tillsammans, säger hon.
Rojda Sekersöz vill visa att människor inte blir fattiga eller ansluter sig till kriminalitet för att det är biologiskt, utan på grund av andra mekanismer.
– Det här är helt vanliga ungdomar som är vid ett vägskäl. Filmen handlar om att det är väldigt svårt att uppfylla sin potential och bli en professionell basketspelare om man inte har mat på bordet och hela skor att träna i. Det är inte alltid talang det handlar om, utan förutsättningar.
Bredvid basketplanen står artisten Jason ”Timbuktu” Diakité som spelar en av ungdomsledarna på Hela Malmö. Rojda Sekersöz ropar direktiv och rör sig mellan planen och sitt lilla regissörstält vid sidan.
Det var nytt för henne att göra en film med så många manliga roller. Hon säger att hon tog sig an det som en utmaning och har funderat över vad hon kan göra som inte reproducerar bilder av bruna män och pojkar.
– Vi har en huvudkaraktär som är en icke-vit svensk man som är en hjälte. Jag har inte sett en enda svensk film som gestaltar bruna män på det sättet. De är antingen kriminella, terrorister eller någons pojkvän, säger hon.
Det handlar inte bara om att få fram ett budskap utan också om att få tittarna att vilja se filmen, helst om och om igen. Rojda Sekersöz vill göra en film som är underhållande, vacker och med färgstarka miljöer. Filmen spelas in på ett 30-tal platser i Malmö och det visuella är viktigt. Rojda Sekersöz vänder sig mot inspelningsplatsen med den uppbyggda Malmöfestivalen.
– Som här: det är asfalt men också skitmycket färg och så är livet – hela Malmö är grönskande. Här får man se fattiga människor i fina miljöer.
För verkligheten är inte bara tuff och rå, det handlar om vart man vänder sig.
– Tittar jag ner i asfalten eller lyfter jag blicken lite? Där är det plötsligt blått och grönt.
Det är samma sak med det hotfulla våld som hela tiden hänger över berättelsen. I sin bok skildrar Nicolas Lunnaba hur många barn som han mött i Hela Malmös verksamhet antingen faller offer för våldsdåd eller själva utför dem. Våldet finns med även i filmen men i Rojda Sekersöz gestaltning skildras det mer indirekt.
– Det handlar återigen om vart jag tittar. Tittar jag på den döda kroppen eller tittar jag på människan som ser den döda kroppen? Jag har valt att mer fokusera på upplevelsen av den döda kroppen än att kanske exploatera den, säger hon.
Lunchpausen är slut för Rudwan Socdal och de andra i filmteamet. Nu ska nya scener spelas in. Innan han råkade gå in på fritidsgården och hamna i castingen av en slump hade Rudwan Socdal aldrig tänkt en tanke om att bli skådespelare. Nu ser han en framtid inom filmen och vill gärna spela i en maffiafilm, som Peshang Rad som just nu är aktuell i Viaplays tv-serie ”Maffia”, om tobakssmugglingen på 90-talet.
Men först vill Rudwan Socdal att alla ska se just den här filmen. Särskilt de som behöver inspireras av hur Elijahs liv tog sin vändning.
– Filmen kan ändra hur folk ser sig själva, genom Elijah och vad han har gjort. Han kommer från struggle men man kan bli vad som helst. Bara man kämpar och vill.
