På begravningsplatsen i Gammelstad utanför Luleå har 150 år gamla kvarlevor från två män förts till en sista vila. Den 17 maj samlades ett fyrtiotal personer för att, till ljudet av en samisk trumma och kyrkklockor, gå mot begravningsplatsen.
I varsin låda av björknäver låg männens kvarlevor. Under den sista biten bars de av Simon Årsjok och Anna-Greta Fahlgren Rensfeldt.
– Det kändes ansvarsfullt och jag var full av respekt, säger hon när DN träffar henne några dagar senare.
Hon är medlem i Lule-Bodens Sameförening och har varit delaktig i gruppen som arbetat för att återföra de samiska kvarlevorna.
– Vi sörjde inte, det gjorde nog deras anhöriga vid deras begravning. Men att behandla kvarlevorna på ett riktigt och respektfullt sätt kändes viktigt, det känns som att vi lyckades.
Hon blir märkbart berörd.
– Jag höll i näverasken ett bra tag. Jag tänkte på den oförätt och den djupa kränkning som männen utsatts för.
Sedan början av 2000-talet har det skett åtminstone åtta återbegravningar. Anna-Greta Fahlgren Rensfeldt har varit med vid två stycken tidigare, en i Lycksele och en i Malå. I Lycksele 2019 återfördes cirka 25 individer i den största återbegravningen hittills.
– I Malå begravdes en av mina släktingar, Christina Catharina Larsdotter. Hon hade grävts upp ett år efter sin död 1854 och sedan förvarats på Karolinska institutet.
Vid en inventering 2016 framkom att det fanns samiska kvarlevor på 11 svenska museer. Exakt hur många kvarlevor som finns på de statliga institutionerna är inte klarlagt. Enligt Riksantikvarieämbetet, myndigheten som arbetar med kulturarv, kan antalet vara större än inventeringssiffrorna eftersom kvarlevor kan vara helt odokumenterade.
På Historiska museet i Lund förvaltas cirka 2 000 kvarlevor. De flesta är från medeltida gravar. De har kvar fyra kvarlevor från Sápmi.
Ann Kristin Wallengren, vicerektor för kultur och pedagogisk utveckling på Lunds universitet, var en av universitetets representanter vid återbegravningen. Enligt henne levererades kvarlevorna som nu återbegravts i Luleå, till en forskare som var intresserad av samiska kranier för 150 år sedan.
– Det visar på en människosyn som var unken, att man kunde ta, i många fall nybegravda personers kranier, för att forska på.
För henne var det hedrande att delta under ceremonin.
– Även om vi inte ställer oss bakom den vetenskapssyn som gjorde att man tog dem, så representerar vi den institution som en gång i tiden tog kranierna.
Genom åren har det kommit regeringsuppdrag för att underlätta återlämnande av mänskliga kvarlämningar och föremål. Processerna kostar pengar och tar tid att genomföra på ett värdigt sätt, menar Kicki Eldh på Riksantikvarieämbetets museiavdelning.
Hon säger att bristen på ekonomiska resurser och oklarhet kring vem som ska stå för kostnaderna är det största hindret för välfungerande processer.
– Alla är överens om att den mottagande sidan inte ska bekosta detta. Det har diskuterats om staten skulle bekosta allt.
Begravningen som skedde i Luleå bekostades av Riksantikvarieämbetet. Anna-Greta Fahlgren Rensfeldt beskriver arbetet med att begrava kvarlevorna som relativt enkelt.
– Vi har goda erfarenheter och processen är inte svår. Jag hoppas att fler kan ta efter så de samiska kvarlevorna får komma hem till Sápmi.