Roman
Solvej Balle
”Om uträkning av omfång 5”
Övers. Ninni Holmqvist
Wahlström & Widstrand, 231 sidor
Den 18 november har kommit och gått 908 gånger mellan fjärde och femte delen av Solvej Balles ”Om uträkning av omfång”, och Tara är fortfarande fast i tiden. Jag är också fast men konstaterar att många läsare jag känner har kroknat längs vägen, några redan i del två av sviten. För lite handling, för mycket upprepningar, varför gör hon inget? Vad är meningen med denna serie romaner om en växande skara människor som lever den 18 november om och om igen utan att något annat händer än att de skaffar mat och husrum och planerar för en morgondag som aldrig inträffar?
Till slut måste jag fråga om det är något fel på mig som fortfarande är spänd på hur dagarna kommer att utveckla sig, även om de verkar likna varandra till förväxling. För visst händer det ändå något: Tara har varit och besökt sin man, han är precis den han var när hon lämnade honom för många hundra artondenovembrar sedan, medan hon har fått många nya vänner och erfarenheter. Det blir för mycket för honom, han ber henne flytta, och just så kan ju livet te sig även för folk som är fångna, inte i en enstaka dag utan i den evigt framåtskridande tiden. Några stampar på samma fläck, andra går vidare, och plötsligt har avståndet mellan dem blivit för stort och banden brister.
Tara sörjer och frågar om människan, för att vara människa, inte måste kunna föreställa sig både ett intensivt nu och långsträckta tider. Och vem är det som är fånge här, den som griper dagen eller den som skyndar efter den rusande tiden? Så, i denna femte del, sker ett perspektivskifte: Det är Tara och alla hennes likar som är fria. De har visserligen fastnat i tiden och därmed tvingats stanna upp – och har då valt att inrätta sig i nuet, undersöka det, tänka nytt och skapa hållbart.
Det är dock en speciell sorts frihet, den ryms i ordet resignation. Inte i betydelsen uppgivenhet utan som i att bryta sigillet, öppna brevet och börja om, iaktta och nå ny insikt. Se att det finns hopp, trots allt.
Men Tara har åldrats, skaffat glasögon, drar sig undan från händelsernas centrum. Hon bor nu med alla de andra i Val Benoït, en autentisk plats nära Liège i Belgien som en gång var kloster, innan där på 1920-talet byggdes ett supermodernt tekniskt universitet. Redan efter andra världskriget hade tiden sprungit förbi 20-talets vetenskap och byggnaderna förföll. Där inrättar artondenovembrarna sitt kunskapscentrum, och ersätter både den religiösa världsförklaringen och teknikoptimismen med något som kanske bäst kan beskrivas som en helt fri forskning – så fri att inga hävdvunna kategorier gäller, axiom förvandlas till skämt och skämt till sanning.
Balles romanserie handlar bland annat om samtiden och vår destruktiva, ojämlika livsstil.
Så omprövar Tara och hennes vänner Darwins evolutionsteori. Att den starkare överlever kanske inte alls syftar till att sortera bort de svaga och renodla de lämpligaste, utan tvärtom till att de starka ska ge de svaga skydd för att garantera variation – variation är evolutionens mål! Den som läser in ett försvarstal för ett välfärdssamhälle som gillar olikhet är nog inte fel ute; Balles romanserie handlar bland annat om samtiden och vår destruktiva, ojämlika livsstil. Men den som inte är road av detta slags funderingar i romanform har nog för länge sedan tröttnat även på den här texten.
Trött eller inte: det nya tänkandet behöver nya kategorier och Tara har tagit på sig rollen som arkivarie i Val Benoît, med uppgift att hitta rätt kategori för alla kunskapsformer. Hon benämner och ordnar, hon arkiverar historiska insikter som völvans och stjärntydarnas spådomar bland gissningar. Hon lägger den förståelse som jämförelser mellan olika språk ger i facket för komparativa insikter. Annat, som utkast till en bättre värld, är svårare att etikettera – är hopp en kunskapsform?
Orden skapar verkligheten och Tara frågar sig om kärleken trots allt finns. Hon och bibliotekarien i byggnaden intill dras till varandra. De saknar veckodagarna, vill ha en dag för sin kärlekslängtan och bestämmer helt enkelt att torsdag är deras dag. Ibland går det långt mellan torsdagarna, ibland är det torsdag tre 18 november i följd, det går ju inte, men vad gör vi inte för kärleks skull!
Ju längre denna den femte delens dag lider mot sitt slut desto ljusare blir den. En fluga som måste ha funnits hela tiden hörs plötsligt surra, och Tara, som tillfälligt är tillbaka i sitt gamla hus för att hämta böcker, får lust att sjunga med. Sorgen över den kärlek som gått förlorad lättar, hon skrattar och plötsligt vet hon att hon måste…. ja, vad det är hon måste följer i nästa del.
Läs mer:
Anna Hallberg recenserar ”Om uträkning av omfång 1”.
Kristina Lindquist recenserar ”Om uträkning av omfång 2”.
Greta Schüldt recenserar ”Om uträkning av omfång 3”.
Ingrid Elam recenserar ”Om uträkning av omfång 4”.
