Måendet går i vågor, konstaterar Per Brinkberg. Mer än två månader har gått sedan hans mångåriga kollega, en 47-årig kvinna, höggs ihjäl i det uppmärksammade ambulansdådet i Harmånger.
Han beskriver henne som en kompetent kollega. Glad och bra med patienter. Säkerhetsmedveten.
– När jag pratar om det kommer känslorna tillbaka. Jag blir jätteledsen när jag inser att hon aldrig kommer tillbaka, att jag aldrig kommer att få träffa henne igen.
Förra veckan åtalades en 26-årig man för mord på ambulanssjukvårdaren. Men för Per Brinkberg handlar inte fallet bara om förlusten av en kär kollega. Han är själv målsägande. Bara dagar före knivattacken attackerade 26-åringen honom med basebollträ. Även då handlade det om våld i samband med en uttryckning till mannens hem.
Precis som vid dådet handlar det inkommande larmet om oro för att mannen ska ta sitt liv. Per Brinkberg och hans kollega lyckas ta sig in i bostaden, men patienten vägrar följa med till en psykiatrisk mottagning.
– Han skriker att vi ska sticka och att han har knivar.
När ambulanssjuksköterskan ser sig omkring kan han inte upptäcka några vapen. Efter nya misslyckade övertalningsförsök blir stämningen alltmer hotfull och hans kollega går ut för att tillkalla polis.
Då reser sig 26-åringen plötsligt och knuffar in Per Brinkberg i en dörrpost. Han försvinner in i ett annat rum och när han återvänder har han beväpnat sig med ett basebollträ som han svingar mot ambulanssjuksköterskan, som lyckas få upp händerna för att skydda huvudet.
– Hade han haft en kniv vet jag inte vad som hade hänt.
Per Brinkberg lyckas övermanna 26-åringen och får undan slagträet. Men när han vänder ryggen om går mannen till attack igen. Han slår ambulanssjuksköterskan med knytnävsslag i huvudet och nacken innan han på nytt barrikaderar sig i bostaden.
När polisen anländer lyckas de övermanna mannen, som förs till en psykiatrisk mottagning. Hjärtat slår fortfarande hårt när anmälan upprättades, berättar Per Brinkberg.
– Men redan på väg ut från parkeringen fick vi nästa larm. Det var bara att jobba vidare. Vi fick inte frågan om vi behövde hämta oss. Jag tror inte vi pausade förrän vi åt lunch sent på eftermiddagen.
Trots att händelsen polisanmäldes och Per Brinkberg dagen därpå skrev en avvikelserapport, upplevde han att arbetsgivaren inte var särskilt intresserad av det inträffade.
– Det blev ingen grej av det. Det var mest tyst bara.
När Per Brinkberg och hans kollega larmades till Harmånger var de ovetande om att mannen tidigare i år dömts för ett våldsbrott. De visste inte heller att han under ett ambulansärende en månad tidigare sagt att han ville döda.
Det aggressiva beteendet fortsätter efter att 26-åringen skrivs in på psykiatrin. Han krossar en fönsterruta och frågar en väktare om man måste bli seriemördare för att bli uppmärksammad. Läkare gjorde gör bedömningen att det inte finns grunder för att hålla kvar mannen under tvångsvård.
Spåren från attacken finns fortfarande kvar på Per Brinkbergs ena arm när två andra ambulanssjukvårdare kallas till mannens bostad tre dagar senare. Inte heller de känner till 26-åringens våldsamma historik – eller veckans händelser. På vägen till platsen får de höra från larmcentralen att mannen inte ska vara utåtagerande. Ingen polis bedöms behöva följa med på uttryckningen.
Per Brinkberg är ute på sin cykel när han får höra om knivattacken. När han förstår att hans kollega är död är det som om allt rasar samman, säger han.
– Det är helt ofattbart. Hon är borta. Tre dagar tidigare har det varit en stor polisinsats på samma adress. Och ingen reagerar.
26-åringen har vidgått händelseförloppet vid dådet, men inte erkänt sig skyldig till mord. I förhör har han också erkänt att han slog Per Brinkberg med ett basebollträ.
Efter dådet i Harmånger har debatten om ambulanspersonals utsatthet blossat upp. Facket kräver att farliga adresser och personer ska flaggas för uttryckningspersonalen. Frågan finns med i regeringens nytillsatta snabbutredning.
– Vi måste få reda på om det är farliga uppdrag vi ska ut på. Det visar det som hände i Harmånger, säger Per Brinkberg.
Per Brinkberg har arbetat inom ambulanssjukvården sedan 1989. Han är 65 år, älskar sitt jobb och vill fortsätta ett par år till. Efter dådet har stegen på väg till arbetet inte varit lika lätta, men det har känts viktigt att gå dit, säger han.
Inte minst som en gest mot hans avlidna kollega.
– Jag har försökt stålsätta mig och göra det för henne.
