Jonas Hassen Khemiri har skrivit en roman som heter ”Jag ringer mina bröder”. Det är en fantastisk titel, men också, om man får vara ärlig, en av de minst sanningsenliga i modern svensk litteratur.
För det gör man ju inte, ringer dem alltså, vare sig de blodsförbundna eller de vänskapliga brorsorna. Inte som man – inte i dag. Jag gjorde det när jag var ung, runt tjugo, då kunde jag sitta ensam i min etta och dricka sex långburkar starköl medan jag pratade i timmar över bakelitluren med min vän Ponk, som satt i sin ände med sex egna starköl. Sedan möttes vi upp på stan, fulla och emotionellt färdigsmorda.
Eller backa än längre på bromansens tidslinje, ta romantikens passionerade pennfajtare: där kunde William Wordsworth och Samuel Coleridge svärma för varandra i sina brevväxlingar, liksom Goethe och Schiller, eller Lord Byrons ständiga avskedsfras i korrespondensen med Hobhouse: ”Jag är och förblir din tillgivne vän.”
Så kan man nog fortfarande skriva i ett mess, även om det är extremt sällsynt, och än mer tunnsått vad gäller sådana ömhetsbetygelser från mun till öra.
Den moderna mannen – i alla fall han som bor i en värld med trådlös uppkoppling och känslomässig baksmälla från århundraden av stoiska ideal – har kodifierat ömheten i upptummar och emojier med hjärtögon, ironiska mem och andra emotionella stödord. Innerst inne säger han ”Jag tänker på dig” men visar det på andra, blygare, förtäckta och mindre ambitiösa sätt.
Män filmar sig själva medan de ringer upp manliga vänner för att säga godnatt och sov gott. Det låter enkelt. Det är enkelt. Men det är också djupt förbryllande
Allt det här bör man känna till för att förstå genomslagskraften i en viral ömhetsgest på Tiktok. Trenden kallas ”Calling the boys to say goodnight”, och är rätt självförklarande: män filmar sig själva medan de ringer upp manliga vänner för att säga godnatt och sov gott.
Det låter enkelt. Det är enkelt. Men det är också djupt förbryllande. För mottagaren alltså, som tror att personen ifråga är döende, nyblivet religiös eller andra domedagsscenarier. Varför annars höra av sig?
Samtalet görs inte som ett skämt, men som ett… skämt. Ett prank, visst, men också något annat, märkligt ömt. Tilltaget är ju så tydligt ett alibi för någonting mycket större.
I ett av de mest spridda klippen svarar vännen: ”Vadå? Tänker du på mig på riktigt?” När mannen säger att han älskar honom brister den chockade vännen ut i ett: ”För fan, jag älskar dig också. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga; du överrumplade mig!”
Det är nästan som terapi. Faktiskt exakt som terapi. Det finns en psykodynamisk metod, ISTDP, som i stort går ut på att terapeuten konfronterar dig tills du slutar skoja, slutar fly, och i stället börjar prata om det som faktiskt känns.
De hade ett samhälle som ännu inte kringskurit intimiteten män emellan med sexualiserad misstänksamhet. Deras känslor rörde sig med frihet, medan senmoderna män, sägs det, behöver en ”arena” för sina känslor
Det är precis vad Tiktok-nattandet gör: ett oväntat samtal, ett brott i normaliteten, ett emotionellt bakhåll som får oförberedda män att plötsligt bryta ut i häftig sinnesrörelse.
Romantikens män behövde inga sådana manipulationer. De hade ett samhälle som ännu inte kringskurit intimiteten män emellan med sexualiserad misstänksamhet. Deras känslor rörde sig med frihet, medan senmoderna män, sägs det, behöver en ”arena” för sina känslor.
Det är en ofrivilligt manlig metafor: arenan är ju platsen där man kämpar, svettas, kanske dör. En plats där kroppen får göra jobbet åt det vi inte klär i ord: gråta när laget förlorar, kasta sig i famnen på varandra när någon gör mål.
Men att säga ”Jag tänkte på dig i kväll, jag ville bara säga godnatt” – det kräver ett manus, ett alibi eller ett mem.
Så även om det är fånigt, så är det rörande och på riktigt, det är rent av nödvändigt.
För några år sedan pågick en debatt om hur man ska kommunicera med sina medmänniskor, lagtillhörigheterna delades upp i Team Maila eller Team Ringa. Jag börjar alltmer gravitera mot de sistnämnda.
Kristofer Ahlström: Det är sjukt att få en manlig vän mitt i livet – men nu har det hänt
