Det har bara gått en vecka sedan jag recenserade tv-serien ”Sirener” med Julianne Moore. Då förundrades jag över hur denna magnifika skådespelare kunde ge sig i kast med något så mediokert.
Det blir tyvärr inte mycket bättre den här veckan när hon spelar huvudrollen i ”Echo valley”. På papperet kändes det här laddade mamma–dotter-dramat lovande. För några år sedan gjorde den brittiske regissören Michael Pearce nämligen starkt intryck med sin suggestiva långfilmsdebut ”Beast”.
Filmerna har dessutom många likheter. Båda är psykologiska thrillerdramer om taggiga relationer mellan föräldrar och barn som utspelar sig på isolerade platser (den gången den vindpinade ön Jersey, den här gången en avlägsen hästgård i Pennsylvania) och har en skrämmande vändning. Julianne Moore spelar Kate, en kvinna i sorg som lever ensam med sina hästar sedan hon förlorat sin partner.
Då och då dyker hennes dotter Claire upp (Sydney Sweeney från tv-serierna ”Euphoria”, ”The White Lotus” ). Dottern har länge kämpat med missbruk vilket lett till flera uppslitande konfrontationer. Den här gången dyker hon upp med en rätt extrem förfrågan till sin mor. Frågan är bara hur långt Kates kärlek till dottern sträcker sig och om hon är beredd att gå över lik för att hjälpa henne?
Det är egentligen inget fel på upplägget. Brad Ingelsbys (”Mare of Easttown”) manus innehåller främlingar med dunkla motiv som plötsligt dyker upp i hemmet, utpressning och ond bråd död. Och så mitt i allt detta en hjärtslitande berättelse om hur det är att vara förälder till ett barn med ett svårt missbruk.
Som ni hör är det många olika bitar som ska samsas i en och samma film. Men det är ingen tvekan om att Julianne Moore kan navigera mellan alla dessa stämningar och genrer. Sydney Sweeney gör också hon vad hon kan för att blåsa liv i den entoniga roll hon tilldelats som den ständigt upprivna dottern.
Men sättet som Kates två livstrauman används (hon blev trots allt nyss änka) framstår mest bara som effektsökeri vilket till slut får filmen att tappa balansen. Medan första timmens uppbyggnad är lite långtråkig är de sista fyrtio minuterna så fullmatade med osannolika händelser staplade på varandra att det känns forcerat. De är i sig inte heller tillräckligt skruvade eller snillrika för att överraska.
Resultatet blir bara att den mardrömslika intrigen känns konstruerad. Det som återstår är birollerna. Pearce har i alla fall haft den goda smaken att låta Kyle MacLachlan dyka upp i en scen som Kates ex-man, Domhnall Gleeson iklä sig rollen som stissig droghandlare och underbara Fiona Shaw (från tv-serien ”Killing Eve”) spela en av Kates bästa vänner. I en scen dansar väninnorna loss till Robyns ”Dancing on my own”. Att det är en av filmens höjdpunkter säger förmodligen allt.
Se mer. Tre sevärda filmer med Julianne Moore: ”Still Alice”, ”The Glorias” (2020), ”The room next door” (2024).
Kate Winslet lyser som sorgsen slitvarg Brad Inglesbys starka serie ”Mare of Easttown”:
Läs fler strömningstips här
