NHL-hockeyn är nästan det enda på sport-tv-menyn just nu (okey, US Open i golf också…) – och även om jag så långt bara orkat med kortare sammanfattningar är det nog snart dags för en uppesittarnatt. Några svenskar att ha koll på också, fyra i Edmonton, två i Florida.
Mattias Ekholm i Edmonton är en favorit. Jag kan lätt vaka en natt bara för hans skull – en sådan spelare vill man alltid ha i sitt lag, oavsett sport.
Uppvuxen i Vikarbyn i Dalarna, drygt 1 000 invånare. Moderklubb: IFK Ore.
Räcker inte det för att sammanfatta det bästa med svensk hockey i allmänhet och svensk idrottsrörelse i synnerhet…? Romantiskt absolut. Och ju längre vi håller fast vid den romantiken desto bättre! Det ser besvärligt ut för Ekholm, men jag hoppas givetvis han får sista ordet och den mäktiga NHL-bucklan i sin famn när det hela är över.
Det är ingen lätt titel att vinna, även om expertkommentaren Erik Granqvist givetvis var ute och for när han inför Stanley Cup påstod att det var den absolut svåraste bucklan att vinna – av alla som fanns.
Det är inte sant, helt enkelt. Hur många länder, spelare, vinner en VM-buckla i fotboll? Eller British Open i golf, eller Wimbledon? Ett OS-guld på 100 meter?
Detta är givetvis ett ämne som vi kan och bör träta om i sportevigheten, vilket nålsöga som är det minsta att ta sig igenom – konkurrensen är helvetisk.
Jag vet inte om det lite har att göra med den här tillfälliga sporttorkan, men var det inte en ovanligt massiv bevakning när damernas förbundskapten Peter Gerhardsson släppte sin EM-trupp i veckan?
SVT direktsände i en dryg timme, TV4 var igång hela dagen, från ”Nyhetsmorgon till ”Efter Fem”, givetvis via en lång direktsändning också.
Hur många år sedan var en dam-EM-trupp på sin höjd en notis i DN? The Times they are a-changin’.
Det senare gäller givetvis också det faktum att Viaplay och SVT delar på sändningarna från EM i Schweiz nu i juli, även om det mesta och bästa kommer finnas på Viaplay.
I SVT:s studio stod Jane Björck och Hanna Marklund – och deras fotbollssnack hade garanterat tagit dem till minst semi i nästa VM i fotbollsklyschor. Jo, jag vet: Klyschorna hör till sporten, men det är kanske inte just sportjournalistikens uppgift att sprida dem – dagligen.
Ibland kunde man kanske försöka lotsa oss runt dem – det är ju vi, sportpubliken, som är de inte sällan ironiska odlarna av just idrottsklyschan. Och så denna ständiga vädjan till särskilt SVT-sporten: Sluta tala till oss som man talar till mycket små barn.
Vi har sett matcher förut, vi har många mästerskap bakom oss, bevara oss från Jane Björck-frågor som: ”Kan du värdera hur mycket snabbhet betyder i dagens fotboll”.
Man undrar om man hört rätt. Eller:
”Vilka är det i den här truppen som kan göra skillnad, som kan ändra en matchbild…?”
Jösses.
Jane Björck är något av en nationalklenod inom public service, jag känner till det, och hon har definitivt varit en av pionjärerna bland kvinnliga sportjournalister – men efter 38 år i yrket, på tv-sporten, måste man nog ändå kunna formulera sig med något större skärpa och originalitet.
Bäst under hela den här dagen var intervjun med Hammarbys 21-åriga anfallare Ellen Wangerheim som blev lite glansig i ögonen när hon berättade om lyckan att få komma med truppen efter allt slit, bland annat med en besvärlig korsbandsskada.
Sedan sade hon det där som jag alltid tycker om att höra, den bästa, godaste, vänligaste klyschan (!) när det gäller fotboll över huvud taget: ”Jag hoppas vi ska spela fin fotboll”.
Fin fotboll. Det är ju hela grejen. Bra Ellen!
Läs fler texter av Johan Croneman
