Det här är en roman som handlar om oro. Kan ett tema vara mer relevant? Det är en vårvinter i Malmö, några år in i framtiden i slutskedet av en andra epidemivåg. Berättaren Maggie är en medelålders författare som sedan länge kört fast i skrivandet. Hon är gift med en konstnär med vilken hon har två tonårspojkar. En av dem har brådstörtat flyttat hemifrån. Han har inte hörts av på tre månader, men varje fredag väntar Maggie på att han ska komma hem på middag. Detta är en sådan fredag.
Gabriella Ahlström tecknar fram sin Maggie i konkreta sjok. Hennes ganska okomplicerade livshistoria med dess lyckor och demoner. Samtidigt sker denna vårljusa fredag med början i den nedgångna lägenheten på Möllevången. Familjen var en gång en del av den stockholmska kulturvärlden, men har hamnat i bakvattnet. Ekonomiska skäl, framför allt. Nu lever de lite ur hand i mun och Maggies make gör frustrerat konstverk på gamla meriter. Det har så smått börja slita på äktenskapet. Här finns alltså personlig oro så det räcker: barnen, ekonomin och skrivkrampen. Dessutom ska Maggie denna fredag gå till optikern, för att undersöka det synbortfall hon sedan en tid har lidit av.
Men ”Minne och begär” tar ett större grepp. Skickligt smyger Gabriella Ahlström in den generella oro som bara har blivit mer akut några år in i framtiden. Det talas om att Kiev snart förväntas falla. Det talas om att sönerna kan komma att inkallas till militärtjänst, om saker blir värre. Man fruktar ännu ett pandemiskt utbrott. Möllevången i centrala Malmö är ett förfallet getto medan de mer bemedlade bor i villorna längre bort. På nätterna radar en brutaliserad polis upp unga demonstranter mot fasaderna och Maggie fruktar att hennes äldste son kanske är en av dessa unga.
Den äktsvenska relationsroman som känns alltmer anstötligt defensiv i dessa dådens år, får i ”Minne och begär” en mer angelägen uppgift när den sammansmälts med den försiktiga skildringen av en vanlig individs själsliv i ett tillstånd av samhällelig tillbakagång. Finessen är att Ahlström inte slår på några större analytiska trummor utan låter olusten och den stumma skräcken strömma genom Maggie.
Här finns, mot slutet, ett skeende som jag gärna hade fört fram som exempel på hur Ahlström hanterar sin berättelse om hur det politiska är personligt, vare sig personen i fråga orkar hantera det eller ej. Maggie ställs inför att hennes liv fram till denna fredag utsätts för en tabula rasa: en nollställning av det liv vi har fått berättat för oss.
Det är en överlag stillsam och lugnt redogörande roman som kanske påminner om stämningen i ett skyddsrum under ett flyganfall. Krevaderna känns i kroppen mer än hörs. Därtill känns denna försiktiga framtidsskildring sorgligt nog mycket övertygande.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
