Johanna Gustafsson Ahlzéns debut ”Det känns så fake” är utan tvekan årets blodigaste ungdomsroman. Men förvänta dig inga slagsmål och mord, det är berättarjaget Elektras mens som färgar sidorna röda.
Vi möter henne sittande på toaletten mensens första dag. Hennes mamma har precis blivit nominerad till årets ”NO FILTER-MAMI” för sin utlämnande blogg om moderskapets vedermödor. Elektra har aldrig reflekterat över sin mammas influerarkarriär tills någon, senare samma dag, delar ett genant inlägg från bloggen i klassens gemensamma chatt. Plötsligt vet alla att Elektra lidit av panikångest i mellanstadiet. Sedan följer en dramatisk vecka fylld av blodiga bindor, avslöjanden och uppgörelser.
På boken baksida uppmanas läsaren att ge den till en pinsam vuxen efter avslutad läsning. Det är en berättigad uppmaning. De första Instagrambebisarna är i tonåren nu och säkert riktigt trötta på att hängas ut på nätet. Föräldrars ofiltrerade delningar av allt från potträning till npf-diagnoser på sociala medier måste vara en guldgruva för högstadiets mobbare.
Det allvarliga temat till trots är ”Det känns så fake” främst en kul bok. Det är rappt, grovt och spännande. Gustafsson Ahlzén hånar hejdlöst en samtida vuxenvärld fylld av smöriga livscoacher, spacklade mumfluencers och töntiga antinätmobbningskampanjer. Möjligtvis driver hon även med sin tonåriga huvudperson, porträttet av Elektra framstår bitvis som en parodi på en lika arg som fnissig tonårstjej. Det gör att det till en början är svårt att förhålla sig till berättarjaget. Ska läsaren skratta åt henne eller spegla sig i henne? Går det att göra både och?
Ungdomsbokens generationsuppror har bytts ut mot diskussioner av andra typer av problem där föräldrarna ofta bidrar till lösningen
Efter ett tag låter jag mig emellertid bara svepas med i Elektras gapiga medvetandeström. Särskilt det spirande hatet mot mammans gränslösa beteende är härligt att följa. Den svenska ungdomslitteraturen har under 2000-talets första decennier fyllts av sympatiska, inkännande föräldrar som respekterar och lyssnar på sina barn. Ungdomsbokens generationsuppror har bytts ut mot diskussioner av andra typer av problem där föräldrarna ofta bidrar till lösningen.
Det är därför uppfriskande med en skildring av en riktigt usel mamma. Kanske är ”Det känns så fake” början på en ny trend av ungdomsböcker där 10-talisterna revolterar?
Läs mer av DN:s barnboksbevakning
