Mycket är annorlunda från den gitarrtunga lördagskvällen. Medelåldern är lägre, och i pauserna hörs hiphop- och r’n’b-hittar från 00-talet, varvat med dancehall.
På kort tid har den svensk-kurdiska duon Biji gjort sig ett namn som fartfylld fusion-akt, där de dansanta rytmerna består av kurdisk folkmusik, bailefunk och hiphop. De har samarbetat med Håkan Hellström och vunnit en Grammis för bästa musikvideo. På festivalen gör de entré till en lugn Busta Rhymes-låt, men snabbare än det tar att säga Aperol spritz är festen igång.
Robin Nazari, Bijis sångare och frontfigur, uppmanar alla att veva med något i luften. Själv svingar han en sjal i kurdiska färger medan han hyllar ett folk utan land och sjunger på ett språk som varit förbjudet. På den färska singeln ”Left right” bjuder Nazari in sin mamma på scen, vackert klädd i lila och guld, som sjungandes berättar om hur det känns att lämna sitt land, men aldrig sina rötter.
På backdroppen rullar gruppens visuellt engagerande musikvideor, regisserade av den andra halvan av Biji, Maceo Frost, och instruktioner som påminner om arkadspelens dansmattor. Efter att ha fått hela publiken att följa en enkel koreografi tillsammans, känns det som att vi är redo att gå över till nästa nivå – men då får duon veta att de har passerat sin tid och spelningen får ett abrupt slut.
Redan när Sean Paul ropar sitt ikoniska ”dutty yeah” från kulisserna går startskottet: nostalgitrippen kan börja. Att festivalens millennials kan den jamaicanske artistens tjugofemåriga diskografi är ett faktum – det sjungs med i allt från de senare årens poppiga hittar som ”Got 2 luv U”, till hårdare klassiker som ”Infiltrate” och ”Gimme the light” från tidigt 00-tal. Och givetvis 2002 års ”Get busy”, byggd på den svängiga Diwali-rytmen med smittsam handklapp – låten som blev den första dancehallsingeln att toppa Billboardlistan. På senare år har den jamaicanska genren fått ge vika för allt mer trendsättande afrobeats – vilket gör det ännu roligare att se hur levande dancehall känns här ikväll.
Strax bildas öar av egna små danspartyn runt om i publikhavet. Folk ser verkligen ut att ha kul.
Den 52-årige artisten från Kingston har med sig ett band som spelar snygga organiska versioner av låtarna – även om syntharna låter väl fläskiga emellanåt. Showen bjuder på osviklig energi rakt igenom. Sean Paul tar sats innan han spottar ur sig sina verser och missar knappt ett ord. I sann dancehallanda är det dansarna som stjäl showen: de hjular, skakar sina rumpor, står på huvudet och twerkar. Det enda på scenen som inte skakar konstant är Sean Pauls diamanthalsband som ser ut att väga ett ton.
Slutligen är det dags för festivalens enda tvättäkta tungviktare: Chaka Khan. Funk- och souldrottningen från Chicago är bländande från det att hon kliver in på scenen med sitt stora hår och ännu större leende. Att 72-åringens röst fortfarande är i sådan fin form är häpnadsväckande. Allt tycks stanna upp när den forna Svarta pantrarna-medlemmen wailar loss i den ena höga tonen efter den andra – ibland så genomträngande gällt att djuren borta på Skansen säkerligen flyr in i sina bon och gryten.
Men är det rätt stämning? I kontrast till de föregående akterna känns Chaka Khan och hennes skickliga niomannaband nästan för tidlösa. Det blir för moget på ett sätt som inte riktigt matchar den klubbiga atmosfären som byggts upp under kvällen. Trots det blir discotonerna i ”Ain’t nobody” perfekta till den lilarosa skymningen.
Läs mer:
Recension dag två: Valkyrien Allstars förtjänar bättre gensvar på Rosendal
Recension dag ett: Kraftwerk svänger och Peaches pratsjunger om sex
Valkyrien Allstars gjorde folkmusik om bakfylla – och blev pionjärer i Norge
