Medborgarplatsen i Stockholm var full av människor när statsminister Stefan Löfven (S) den 6 september för tio år sedan sa de där orden: ”Mitt Europa bygger inga murar”. Vad som hände sedan är välkänt. Efter att först ha tagit ett stort ansvar för flyktingmottagande stängde Sverige i princip gränsen över en natt. Miljöpartiets Åsa Romson grät på presskonferensen. Passkontroller infördes på Öresundsbron. Från en extrem till en annan. I klimaxen till Grotescos ”Flyktingkrisen – en musikal” står Henrik Dorsin, utklädd till Löfven, och sjunger om att vända kappan efter vinden för att behålla makten.
Men samtidigt som många politiker på båda sidor blockgränsen gjorde en u-sväng i migrationsfrågan, fortsätter den formativa perioden för ett decennium sedan att hemsöka debatten.
Sverigedemokraternas valslogan i förra årets EU-val löd ”Mitt Europa bygger murar”, som en tydlig blinkning. I helgen höll Jimmie Åkesson (SD) sommartal, och gång på gång ältade han att andra partier tillåtit stor invandring. Tidigare i år varnade migrationsminister Johan Forssell för att invandringen möjligen skulle öka om oppositionen tog över.
Det är inte en särskilt trovärdig prognos. Lika mycket tid som Moderaterna har lagt på att tvätta bort Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-patos, har Socialdemokraterna lagt ned på att bevisa att de visst gillar murar.
Man kan tycka olika saker om det faktumet, men så ser det ut. Socialdemokraterna lade om migrationspolitiken under sitt regeringsinnehav och Tidöregeringen har fortsatt på det spåret. Sedan 2016 har asylinvandringen varit låg. Förra året innebar det lägsta asylsökandet på åtminstone 40 år.
Sverige har så att säga fastnat på Medborgarplatsen mentalt.
Ändå fortsätter rädslan för invandring att diktera den politiska dagordningen. Sverige har så att säga fastnat på Medborgarplatsen mentalt, vilket står i vägen för att prata om dagens problem utan skygglappar.
Sedan 2016 har vi till exempel tillfälliga uppehållstillstånd. Det ständiga hotet att behöva lämna Sverige minskar incitamenten att lära sig svenska och svensk kultur – och integreras. Men vem skulle våga ta upp den saken?
Och tittar man på Sveriges, och hela Europas, befolkningspyramid och fallande barnafödande är det uppenbart att vi står inför ett stigande behov av invandring. Vad är annars den långsiktiga planen för att täcka upp kompetensbehovet och få in nog med skattepengar för att ta hand om vår åldrande befolkning? Ändå minskar regeringen arbetskraftsinvandringen genom att införa ett högre lönegolv. Här ska byggas murar.
Det ständiga fokuset på tidigare migration har lamslagit de flesta politiska områden. Ta upp problemen inom svensk skola, den höga arbetslösheten eller bostäder – och någon kommer att peka på den tidigare invandringen som problemet. Vilka ordentliga strukturreformer har vi egentligen haft de senaste tio åren?
Det var tio år sedan Löfven vågade drömma om ett Europa som hjälptes åt att ta hand om flyktingar. Det är dags för den politiska diskussionen att gå vidare.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: I SD:s Sverige kan invandrare fortfarande inte bli svenskar
DN:s ledarredaktion: S-ledaren verkar faktiskt mer sugen på Kristersson än Dadgostar
