Jag brukar beskriva mig själv som en gott och blandat-påse. Min mamma kommer från Tjeckien och Tyskland, och pappa från Turkiet. Men framför allt känner jag mig svensk. Det är i Sverige jag hör hemma. Här har jag känslomässiga band till platser, människor och värderingar, och konstitutionella rättigheter och skyldigheter.
När man växer upp i Järva får man en pragmatisk syn på svenskhet. Vi brukade säga att det fanns två av allt i fotbollslaget – två greker, två somalier, två irakier, två iranier och så vidare. Men samtidigt som folk var greker och irakier, var de – vi – också svenskar. För oavsett hur många gånger i veckan man äter grekisk mat hemma, inser man snabbt att man också är svensk när man besöker Det Andra Landet.
De senaste veckorna har debatten om svenskhet tagit ny fart. Först var det ett meningsutbyte mellan Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson om vem som älskar Sverige mest. När Sverigedemokraten Jessica Stegrud sedan ifrågasatte att svensk kulturkanon diskuterades i Aktuellt av två personer med invandrarbakgrund, Parisa Liljestrand och Lawen Redar, på X gick proppen ur.
Åkesson medgav visserligen att invandrare bidragit, men slog samtidigt fast att det inte är de som har byggt Sverige
Jag brukar inte bli emotionellt påverkad av enskilda tweets eller politiska utspel. Men den här kommentaren av Stegrud kändes. Det var som att bli utknuffad från något jag själv, och släktingar före mig, har ansträngt sig hårt för att få tillhöra. Att det inte spelar någon roll att man sitter uppe mitt i natten för att lära sig svenska, jobbar, blir medborgare och kulturellt försvenskas. Saker jag aldrig själv kommer kunna påverka kommer ändå göra att jag aldrig tar mig helt över mållinjen.
Den öppna svenskheten framstår inte längre som så öppen.
Svensk politik har i decennier haft en tendens att gå för långt, reagera för sent och sedan kollektivt svänga 180 grader. För tio år sedan var synen på svenskhet extrem, det var nästan fult att påstå att det alls fanns en svensk kultur. Så fort man blev medborgare var man svensk. Men därifrån borde vi ha svängt 90 grader, inte 180.
Sverigedemokraterna har länge, egentligen som enda parti, haft rätt om svenskhet i vissa bemärkelser. Att vara svensk är mer än juridik. Det är också värderingar, kultur och språk. Jag reagerade därför inte när Jimmie Åkesson sa att Sverige är den enda platsen på jorden där vi svenskar har en exklusiv rätt att vara just svenskar.
Men när han motiverade det med ’för att det är det land som mina förfäder byggt och gjort till den plats som gett mig en trygg och harmonisk uppväxt’ då reagerade jag
Men när han motiverade det med ”för att det är det land som mina förfäder byggt och gjort till den plats som gett mig en trygg och harmonisk uppväxt” då reagerade jag.
I sitt sommartal medgav Åkesson visserligen att invandrare bidragit, men slog samtidigt fast att det inte är de som har byggt Sverige. Det var som att jag ställde mig frågan: hur är det med mig? Som bara har två generationer bakåt här – knappast förfäder.
Svenskheten borde vara en hård kärna och samtidigt ha en öppen dörr för den som vill kliva in. Just därför är kulturkanon ett av många viktiga verktyg. För att det är svårt att förstå Sverige utan att känna till exempelvis Pippi Långstrump, offentlighetsprincipen och pappaledigheten och Nobelpriset.
Inte bara för att de är viktiga i sig, utan för att de representerar något större. Att synen på barn och barns rättigheter, ansvarsutkrävandet av den offentliga makten, jämställdheten och innovationskraften gör oss till ett rätt annorlunda land – även jämfört med länder vi normalt kallar likasinnade. Vi är det mest sekulära och individualistiska landet i världen enligt World value survey. Det kan vara bra att känna till om man bor här, och vill förstå sitt sammanhang.
Det finns bara ett land jag älskar och varje dag anstränger mig för. Jag har inget annat land. Knuffa inte ut mig från det
Min syn på svenskhet är kombinationen av det hårda och det mjuka. Förväntningar och krav. Kulturkanon och språktest. En inbjudan med trösklar in. Och där man faktiskt inte måste vara svensk för att vara välkommen att bo och trivas i Sverige. Det är nämligen också en typisk svensk sak att säga: ”Jo, men du är ju svensk.” Som att det skulle vara det stora målet i livet för alla som har kommit hit.
Vilken jord ens förfäder har trampat på, eller hur man ser ut, är i sammanhanget ointressant. När jag ser Parisa och Lawen i tv-rutan tänker jag främst på att det är en moderat och en socialdemokrat. Om något är det väl ett bevis på Sveriges styrka. Att två framträdande politiker har tagit sig så långt på egna meriter, att Sverige inte är ett rasistiskt land.
Det finns bara ett land jag älskar och varje dag anstränger mig för. Jag har inget annat land. Knuffa inte ut mig från det.
Läs mer
Jessica Stegruds svar efter kritiken: ”En spaning av vår samtid”
Öppen konflikt mellan Kristersson och Åkesson på presskonferens: ”Håller inte med”
