De som lyssnat på Kevin Rowlands skapelse Dexys Midnight Runners (senare bara Dexys) reinkarnationer genom åren, de som minns var någonstans och exakt hur det kändes att första gången lägga händerna på debutalbumet ”Searching for the young soul rebels”, ser honom som en av de banbrytande inom popmusiken. Genom att kombinera en dansvänlig, stompig soul med fotbollsläktarmässig attack, keltisk folk och snygg pop annekterade Dexys (från medlet dexamfetamin) en vit fläck på musikkartan i punkens efterdyningar.
Men särskilt banbrytande ser han inte sig själv som. Ambitionen hade han, ja. De tydliga musikaliska idéerna, visst. De exakta stilidealen, klädkoderna, ett unikt sångsätt med gråten i halsen. Allt detta, ja. Men genomförandet, hur det kom ut? Nä, en ständigt förfelad intention.
De här knappt fyrahundra sidorna självbiografi är som en guidebok i hur en extremt dålig självkänsla påverkar ens livsval. Hur man betraktar framgång och mycket noga krossar denna så att man är tillbaka i det trygga misslyckandet. ”Bless me father”, en högst kongenial titel, är som ett enda djupt sår med korta perioder av tillfällig läkning.
Kevin Rowland föddes i Wolverhampton av irländska immigranter. I princip från start skulle han, framför allt av fadern, utses till familjens skamfläck. Efter deras flytt till Harrow i nordvästra London, när Rowland är 11 och börjat röra sig ute mer, renderar hans närmast patologiska överträdelser av regler, förväntningar och förtroenden honom fruktansvärda mängder med stryk av pappans läderbälte. Och så ska det hålla på.
Lille Kevin, han som önskade bli präst, ville så hemskt gärna göra rätt och vara om inte älskad så åtminstone respekterad, men väljer att ständigt göra fel. Mot allt och alla, inklusive sig själv.
”Bless me father” är en smärtsamt ärlig summering som aldrig är självömkande, alltid självförebrående. Trots att katastroferna och däremellan stunderna av lycka sakligt rullas ut kronologiskt med ett nästan tröttande antal exempel lyckas Rowland fängsla läsaren.
Han har varit stursk och envis, en bossig bandledare, en svikare och en slarver. En –mycket grafiskt berättat – onanist. Och en fegis. Han träffade sin dotter, vars födsel han flydde ifrån, först när hon var 17. Han har knarkat bort en del av sitt vuxna liv, i perioder levt mer eller mindre som hemlös. Han har stulit, gått till prostituerade, kastat sig in i förhållanden och bett på sina knän om giftermål men ångrat sig, varit otrogen och samtidigt svårt kontrollerande. Han har slagit en väldig massa människor på käften.
Men Rowland kommer med få bortförklaringar, gnäller aldrig, bara glimtvis söker han eventuella neuropsykiatriska förklaringar till sitt handlande. I stället: jag var ett kukhuvud, ett svin, en idiot. Jag visste ju si, ändå gjorde jag så. Kontraktet med de där, vägran att lyssna på rådet här. Eller omvänt: varför i hela världen gjorde jag som de sa den där avgörande gången?
Visst finns några typiska skuldbelägganden. Kevin Rowland och hans bandkonstellationer har blivit blåsta på miljonbelopp (i brittiska pund) genom åren, men främst ber han själv en lång rad människor om ursäkt. Hans oförmåga att ta vara på framgångarna ber han också om ursäkt för.
Detta är ändå personen bakom låtar som ”Dance stance/Burn it down”, ”Geno”, ”Come on Eileen”, ”Plan B”, ”This is what she’s like”. Bland många andra. Där fanns listettor på båda sidorna Atlanten, där har funnits personer som dyrkat honom, men inombords växte – den där självkänslan igen – alltid misstänksamheten och instinkten att fly eller, oftare, fäkta. Tuffhet, skriver han, var helt fel val av persona.
Det intressanta med Kevin Rowlands berättelse är att han aldrig framställer sig som ball eller bruten. Till och med i åldrandet (han fyllde 72 i augusti), med sviktande njurvärden och ett antal personliga konkurser bakom sig, står en tjurskallig, till och med ungdomlig, kraft ut från sidorna. Och i takt med att han ställt saker tillrätta, slutit fred med alla möjliga (till och med pappan under dennes sista år), har han funnit en sorts frid.
I bokens fliktext står: ”Detta är Kevin Rowlands första bok och han avser inte att skriva en andra.”
Typiskt honom att ta fel beslut.
Läs andra texter av Niklas Wahllöf och fler av DN:s bokrecensioner
