– Världen har funnits i tusentals år, eller hur? Och det enda djurspråk som människor har lärt sig att förstå är att när en hund viftar på svansen så betyder det ”Jag är glad!” Det är märkligt, eller hur? Du är den allra första människan som talar som vi.
I boken ”Berättelsen om doktor Dolittle” har papegojan Polynesia inte mycket till övers för andra människor än sin ägare och vän doktor Dolittle, läkaren som tycker bättre om djur än om människor, och som hon har lärt att tala med djuren på deras eget språk.
Ett drygt sekel efter att den första boken om doktorn gavs ut har han även fått ge namn åt ett pris – Coller-Dolittle-priset – som belönar forskning om ”algoritmer för kommunikation mellan arter”.
– Priset är viktigt, eftersom det ökar medvetenheten hos en bredare publik om varför det är viktigt att förstå innebörden av djurkommunikation, säger Sophie Cohen-Bodénès vid Washington University School of Medicine i Saint Louis i USA.
Hon var en av finalisterna när priset delades ut för första gången i maj i år. Tillsammans med forskarkollegan Peter Neri har hon visat att bläckfiskarterna sidensepia och dvärgsepiabläckfisk kommunicerar med olika armrörelser.
Upptäckten kom som en överraskning när Sophie Cohen-Bodénès arbetade på sin doktorsavhandling vid École normale supérieure i Paris. Hon studerade egentligen sidensepiornas förmåga att skifta färg och mönster.
– En dag, när jag hade haft min koloni i ungefär ett halvår, så såg jag hur en av mina bläckfiskar gjorde en märklig rörelse med armarna, säger hon.
Sophie Cohen-Bodénès blev nyfiken.
– Jag fick en känsla av att hon uttryckte något, att det var något hon ville kommunicera. Jag ville veta vad det var, och trodde att det skulle gå att hitta något om det i den vetenskapliga litteraturen.
Men hur hon än letade fann hon ingenting skrivet om något liknande. I stället började hon själv dokumentera bläckfiskarnas beteenden.
– Det var som att de förstod att jag var fascinerad, för beteendet förstärktes, och de gjorde rörelsen mer och mer. När jag kom på morgonen började de komma fram längst fram i akvariet och göra tecken, säger Sophie Cohen-Bodénès.
Hon identifierade fyra olika tecken: ”upp”, ”sida”, ”rulle” och ”krona” (se bilder). ”Upp”, där bläckfisken sträcker upp några av sina ben, var det vanligaste, och det första som Sophie Cohen-Bodénès upptäckte.
– Jag insåg också att rörelserna sattes ihop i sekvenser. De kombinerade också tecknen med vissa specifika starka färger på skinnet, som vi redan vet att de använder för att kommunicera, säger Sophie Cohen-Bodénès.
Sophie Cohen-Bodénès och Peter Neri började göra experiment, där de spelade in filmer med tecknen, satte de ihop dem i slumpmässiga sekvenser och spelade upp på skärmar i bläckfiskarnas akvarier.
– Djuren är väldigt nyfikna, och de simmade fram till skärmen, och svarade med samma rörelser.
Bläckfiskarna svarade också mer när filmerna spelades upp rättvänt än när de visades upp och ner. Forskarnas tolkning är att tecknen är en visuell kommunikationsmetod som djuren använder.
Sophie Cohen-Bodénès och Peter Neris resultat är ännu inte publicerade och granskade av andra forskare. Men studien blev alltså en av fyra som gick till final för det första Coller-Dolittle-priset.
Vann gjorde en forskargrupp ledd av Laela Sayigh vid Woods Hole Oceanographic Institution i Massachusetts i USA, som har upptäckt att flasknosdelfiner använder visslingar som verkar fungera som ord.
Vi har länge känt till att flasknosdelfiner identifierar varandra med personliga signaturvisslingar, liknande namn. Men när Laela Sayigh spelade upp slumpmässiga visslingar som inte var signaturvisslingar för en grupp med 170 delfiner utanför Florida blev hon förvånad.
– Vissa djur, men inte alla, svarade med en väldigt distinkt vissling, med en jämn ton på slutet, säger Frants Jensen vid Århus universitet i Danmark, som deltog i studien.
Forskarna såg snart ett tydligt mönster, där visslingen återkom.
– Laela insåg att detta är något som är stereotypiskt för dem. Det är en vissling som mer än ett djur har lärt sig, och som de använder i samma sammanhang, säger Frants Jensen.
Nu har forskargruppen identifierat 22 sådana visslingar som inte är signaturvisslingar och som fler än ett djur använder. Två av dem, som forskarna i brist på bättre namn kallar för icke-signaturvissling A och B, används av åtminstone 25 respektive 35 olika delfiner.
– Icke-signaturvissling A är en väldigt märklig vissling som inte liknar någon annan – och vi känner till fler än 300 signaturvisslingar från den här gruppen som vi har följt i 40 år, säger Frants Jensen.
När forskarna spelar upp signalen reagerar de flesta djur med mycket stark aversion och simmar iväg.
– Vår nuvarande hypotes är att det är en varningssignal.
Icke-signaturvissling B, som var den som Laela Sayigh först identifierade, ger ett mycket mer blandat svar från delfinerna. En del djur, främst hanar, närmar sig, medan honor ofta simmar bort.
– Vi tror att visslingen kan vara ett sätt för djuren att be om mer information om vem som är där. Men det är fortfarande mycket spekulativt, säger Frants Jensen.
Frants Jensen och Sophie Cohen-Bodénès är överens om att inte kalla djurens sätt att kommunicera för språk. Mathias Osvath, kognitiv zoolog vid Lunds universitet, håller med.
– Om djur hade haft kommunikationssystem som var som våra språk, då skulle vi ha märkt det. Det är ju tack vare språket som vi har tagit över världen, säger han.
Inte ens våra närmaste släktingar, vars hjärnor är mycket lika våra, har språk på vår nivå.
– En schimpansunge som ska lära sig att knäcka nötter måste sitta bredvid och titta hur man gör. Vi människor kan alltid beskriva saker, som i skolan. Hade det till exempel gått att lära sig att hoppa stavhopp utan språk? Jag vet inte, säger Mathias Osvath.
Vi kommunicerar ju med våra husdjur, och kan lätt förstå när hunden vill gå ut och katten vill ha mat. Men kan en tvåvägskommunikation, som Coller-Dolittle-priset hoppas kunna belöna, någonsin bli verklighet?
– Jag är mycket skeptisk. Men, med det sagt: om vi ska hitta en art där det skulle kunna vara möjligt är flasknosdelfinen en bra kandidat, säger Frants Jensen.
– De lär sig vokalt, de lever länge, och de har en bred repertoar av ljud, som vi bara knappt har börjat förstå en bråkdel av.
Läs mer:
Älskad och mytomspunnen – nu behöver igelkotten vår hjälp
Könsbyte och självbefruktning – så maxar djuren sin fortplantning
Jörn Spolander: Jättevargarna från Game of Thrones kan skapa ett blodbad
