Professor Bloom älskade att undervisa och var alltid på plats 1,5 timma före utsatt tid, rädd som han var för att komma för sent. Väl på plats slog han ihop lunch och office hours och åt tillsammans med studenterna. Mellan betten på sin grillade ostsmörgås och klunkarna från vattenglaset berättade han smackande om ett liv i litteraturens tjänst: ”When I was a young man…”
Ibland kunde han ge ett lite sjavigt intryck, som när jag på första parkett på City university i New York, våren 2012, motvilligt fascinerades av hans sätt att försöka prata samtidigt som han snöt sig i en stor näsduk.
Du är mer än en ideologi, menade han. Läs med verket, läs mot verket, hette det. Se skönheten! Tänk själv! ”Clear your mind of cant.” Det viktiga när man läser var inte identitet. Utan att bli berörd, påverkad. Den stora litteraturen är kittlande och läskig – sublim – inte sockersöt. Litteratur kan förstås läsas för igenkänningens skull, men den kan också få dig att förstå sidor hos dig själv som du inte vill kännas vid. Den som på allvar tar sig an ”Hamlet”, ”King Lear”, ”Macbeth” kan lära sig mer om patriarkatet än mången feministbibel.
Seminarierna brukade gå till på följande sätt: Professor Bloom ställde en fråga, sedan ägnade han tre timmar åt att besvara den själv. Nog tyckte han om en god historia, anekdoterna tog aldrig slut. Samma gällde referenserna till världslitteraturen. Minnet var osvikligt, han kunde ordagrant citera Wordsworth och Dickinson. Ett favoritstycke var från akt tre, scen två i ”Hamlet”: ”Our wills and fates do so contrary run / That our devices still are overthrown; / Our thoughts are ours, their ends none of our own.”
Visst är det så, att vi äger våra ord men inte deras konsekvenser. Eller hur de används kan tilläggas. Salig Bloom hade själv fått erfara hur hans tankegods förvrängts och förvridits. Denne ytterst artige, tillgivne man brukade få så många illasinnade brev och hatiska mejl att han till slut fick be någon annan att öppna posten. På ett besök på en litteraturkonferens i Stanford buade publiken ut honom. Anledningen: hans försvar av en traditionell västerländsk litterär tradition. Paneldebatten hade handlat om framtiden för litteraturstudier och Blooms ifrågasättande av den växande dominansen av marxism, feminism, dekonstruktion och postkoloniala perspektiv till förmån för estetiska, väckte skarpt ogillande.
Summa summarum: Poetisk originalitet är alltid relationell – ingen dikt uppstår i ett vakuum
Tankar om kanonicitet och litterärt värde är återkommande teman i hans författarskap. De omfångsrika studierna ”Den västerländska kanon. Böcker och skola för eviga tider” (1994) och senare ”Hur du ska läsa, och varför” (2000), är helt vigda åt ämnet. Böckerna är ständigt aktuella; i dagarna kommer den förstnämnda i nyupplaga på Stolpe förlag, tung och härligt biblioteksgrön och med ett flyhänt förord av Carl-Johan Malmberg. För översättning står då som nu Staffan Holmgren.
Malmberg ger en lödig förståelse av Blooms intellektuella bakgrund och orientering samt introducerar den välkända men ack så missuppfattade påverkansteorin från 1973: ”the anxiety of influence”, inflytelseångesten. Denna psykoanalytiskt och nietzscheanskt influerade poetik förklarar framväxten av en litterär tradition i termer av relationell påverkan: starka poeter skriver under en ångestfylld tyngd av tidigare föregångare. Därför förvränger och ”misread”, missläser de dem för att skapa egen röst. Förvrängningen är en undermedveten strategi, men likväl en kreativ akt. Summa summarum: Poetisk originalitet är alltid relationell – ingen dikt uppstår i ett vakuum.
Påverkansteorin är central för att förstå hans syn på kanon, eftersom den tydligt definierarar hans uppfattning om litteraturens inre dynamik och urvalsprinciper. Starka verk överlever i egenskap av sin estetiska lyskraft och förmåga att påverka, att bli misslästa. Som sådana blir de referenspunkter som kommande författare inte kan undvika att förhålla sig till. Bloom såg det som sin uppgift att spåra och kartlägga dessa förbindelser och maktrelationer över tid, se vilka verk som återkommer, skiner igenom – vaska fram en kanon.
Kanon, detta infekterade ord. För den som följt den i åratal heta debatten har Bloom nästan blivit synonym med begreppet. Det är märkligt för frågan om vilka böcker som tillhör vår västerländska litterära tradition är knappast ny, utan lika gammal som litteraturen själv.
Kanonbegreppet har kristna idérötter: inom den tidiga kyrkan började canon användas om den officiella listan av skrifter som erkändes som helig skrift (Bibeln). En bok som ingick i kanon ansågs auktoritativ och normerande.
De 26 författare som presenteras i Blooms ”Den västerländska kanon” är knappast tänkta att fungera som rättesnöre, utan rätt och slätt en sammanställning av diktare och framför allt titlar han tyckte förtjänade mer uppmärksamhet än andra; verk som var värda att läsa den lilla tid man är på genomresa på den här planeten. Vad Bloom anbelangar var den kanon han upprättar i boken, tvärtemot vad hans belackare framhärdat, en fråga om pragmatism, inte representation. Pragmatismen har vidare en existentiell slagsida. Livet är för kort för dåliga böcker.
I inledningen skriver han om sin avsikt att ”frilägga de egenskaper” hos författarna som gett dem en central ställning i den litterära traditionen. Det han är på jakt efter är det estetiskt värdefulla, verkets originalitet. Bloom talar om det i termer av ”sällsamhet” eller ”egendomlighet”. Det rör sig om en i verket förborgad oförklarlig egenart – en ton, en stil, en vision, som inte går att nagla fast men som heller inte går ur tiden. Här gömmer sig förstås ett kvalitetskriterium, men ett undflyende sådant. Vi förstår vad god litteratur är när vi möter den.
För Bloom var litteraturen en livshållning, inte ett pr-maskineri
För Bloom var litteraturen en livshållning, inte ett pr-maskineri. Även om Bloom förespråkade excellens, menade han att litteratur inte ska vara reserverad för eliten. Just detta kan ju också tyckas vara den springande punkten i regeringens En kulturkanon för Sverige: ”Syftet är att göra svensk kultur tillgänglig för fler.” Men litteratur blir inte automatiskt tillgänglig för fler för att man sätter upp titlar – oavsett vilka – på en lista med arkivarienummer och vattenstämpel. Det visste förstås Bloom. Litteratur blir tillgänglig först när det finns en strategi för hur den ska nå ut. Det är därför Blooms bok innehåller något mer än bara en lista med namnen på 26 författare. Och det var därför han tyckte det var så viktigt att akademiker vände sig till en bredare publik. Milton, Molière och Montaigne skulle vara tillgängliga för alla.
Blooms böcker har till dags dato översatts till 40 språk, ett mått om något på räckvidden. Det är sant det som Malmberg skriver i sin inledning: ”Amerikanen Bloom är vår tids mest inflytelserika litteraturteoretiker.” Ändå fick han alltid dåliga recensioner. Även dem slutade han med tiden att läsa, liksom all annan dagspresskritik. I samtal om kulturkritik brukade han citera den tyske 1700-talskritikern Georg Christoph Lichtenberg: ”En bok är en spegel, när en apa tittar in i den, kan knappast en apostel titta ut.” Bloom betackade sig för recensioner som säger mer om recensenten än boken den recenserar.
Bloom menade att den samtida litteraturkritiken kännetecknades av ett agg mot ”starka” författare och traditioner parad med en vilja att riva ner snarare än att bevara. Blooms bok bör förstås i ljuset av detta resonemang och ses som ett sätt att försvara traditionella litterära värden mot anstormande flockdjur som blint följer varandra även om det leder till undergång.
Litteratur kan aldrig bli ett medel för moralisk fostran eller propaganda
Bloom hade undervisat i litteratur sedan 1955 och bevittnat hur den tidigare så bärande poetiken (form- och genrelära), undan för undan fasats ut till förmån för cultural studies, en utveckling som i högsta grad skett även på våra breddgrader. Att studenterna på grundkursen i litteraturvetenskap fick läsa teori i stället för att ges en grundlig genomgång i stilistik och verslära, var med Blooms egna ord ”horrific”.
Litteratur menade han, kan aldrig bli ett medel för moralisk fostran eller propaganda. Inte heller är det verkets ”nytta” eller ”representativitet” som motiverar dess existensberättigande (eller plats på en kanonlista). Tvärtom menade han att konst ska värderas för sin egen skull. Litteratur är irrelevant utöver sig själv. Värdet ligger i dess estetiska kvaliteter – i form, stil, språk, uttryck – inte i dess funktion. Med en sådan litteratursyn frigörs också konstnären, ty konsten rättfärdigar sig själv.
Arts for art’s sake, alltså. Intressant nog omkullkastar en sådan utgångspunkt själva idén om en litteraturkanon. Blooms ”försvar” blir i själva verket en delegitimering av kanon som offentlig, samhällelig institution. Så till vida är ”Den västerländska kanon” ett rött skynke till partsinlaga, ett färgstarkt alternativ till högersidans vurmande för en kanon baserad på verkets presumtiva moralprinciper och den akademiska vänsterns upplösande av densamma till förmån för identitetspolitisk mångfald.
Läs andra texter om böcker
