”Om man kan dansa utan att bry sig om vad andra tycker, då är man fri”. Tesen som framförs i ”The dance club” är nog helt sann. Min ovilja att svinga mina lurviga bygger på just den självkritiska blicken. Det är som om att jag ser mig själv, och andra medelålders skumpande kroppar, med min ungdoms hänsynslösa ögon.
Geriatriskt stuffande till rock och hiphop. Brrr…
Annat är det med Rakel (Alva Bratt), en performancekonstnär som lever för dansen och koreografin. När vi möter henne i filmens inledning ringer hon febrilt på porttelefonen till det privata psykiatriföretaget Care, eftersom hon upplever att den psykofarmaka hon fått utskriven tar udden av hennes kreativitet och dessutom ger abstinens. Men eftersom det är helg finns ingen hjälp att få – förutom då från psykologistudenten Johannes som dröjt sig kvar i lokalerna.
Johannes har en sann ambition att hjälpa sina medmänniskor och har därför hamnat helt snett i det närigt vinstdrivna företaget. Tillsammans med några andra patienter skapar han en liten hobbyanarkistisk grupp som slår tillbaka mot samhället genom att göra kaos medelst fuldans på Iphone-butiker, konstmuseer och andra ställen som de tycker kväver själen.
Film- och serieskaparen Lisa Langseth vann branschens uppmärksamhet redan med sin sensibla och hårtslående långfilmsdebut ”Till det som är vackert” 2010. En film som dels katapulterade upp huvudrollsinnehavaren Alicia Vikander på Hollywoods stjärnhimmel, dels tidigt föregick diskussionen om toxiska kulturmän.
Efter det kom den lite stompigare komedin ”Hotell” och det mer andligt sinnade dödshjälpsdramat ”Euphoria”, som vittnade om en auteur med egenart. Den träffsäkert underhållande Netflix-serien ”Kärlek & anarki” visade att Langseth även behärskade tv-formatet. En begåvad regissör, med andra ord, men i ”The dance club” går något snett. Här tar det alltför påtagliga patoset över hela showen.
Man ska absolut inte kräva finlir av en satir men definitivt mer skärpa. Det finns absolut några fyndiga scener som får det att leva på duken men mixen av en kärvande dialog (som ger oss de sjukvårdspolitiska premisserna) och flagrant överspel blir i längden övermäktig.
Här dyker även Pernilla August upp som en slem företagsledare med dollartecken i ögonen och ett amerikanskt investmentbolag i ryggen, men inte ens hon kan få de tunggumpade replikerna att jazza.
Sällan har väl diskrepansen mellan mina känslor för en films budskap och dess utförande varit så brutal. Lisa Langseth är helt rätt ute när hon pratar om vådan av att låta riskkapitalister leva loppan i sjukvården (vinster i välfärden är ett gissel) och om hur vi håller på att medicinera bort känslor i stället för att ta itu med dem. Hon ställer sig på patienternas sida, vilket är sympatiskt, men hon gör det tyvärr med en film som man skulle kunna summera som en spexigt iscensatt debattartikel.
Och som även får mig att omfamna min inre panelhöna.
Se mer: Tre bättre dramakomedier om psykisk ohälsa: ”Gökboet” (1975), ”Gilbert Grape” (1993), ”Du gör mig galen” (2012).
Läs också:
Julia Franzén filmdebuterar: ”Ämnet psykisk ohälsa ligger mig varmt om hjärtat”
Lisa Langseth: ”Jag vill göra en romantisk komedi om den samtida vilda västern-psykiatrin”
