I södra Frankrike, omgiven av Pyrenéernas bildsköna bergskedja, ligger Montségur. I modern tid känd som ett slags magiskt härbärge, en plats mellan olika universum, som inspirerat såväl den religionskonspiratoriska bästsäljarförfattaren Dan Brown som slutscenen i Roman Polanskis ockulta rysarthriller ”The ninth gate” (1999).
Montségur sägs vara ett gömställe för mytomspunna reliker – i synnerhet den heliga graal som lockat udda skattjägare till trakterna. Bland mer lättfunna kvarlevor från förr finns kultregissören Richard Stanley.
Han blev en nördfavorit med den postapokalyptiska cyberpunkskräckisen ”Hardware” (1990) och den övernaturliga ökenrysaren ”Dust devil” (1992). Därefter började svårigheterna. Efter tre stormiga inspelningsdagar fick han sparken från sitt tilltänkta Hollywoodgenombrott, den H G Wells-baserade mastodontkalkonen ”The island of Dr Moreau” (1996).
Många år senare, på karriärens botten, påstod han sig få en gudomlig uppenbarelse vid ett gammalt slott i just Montségur. Upplevelsen fick honom att stanna kvar och göra platsen till sitt nya hem.
Här utspelas den finskproducerade dokumentären ”Shadowland”. Det suggestiva plats- och personporträttet, regisserat av Otso Tiainen som skrivit manuset ihop med producenten och filmkritikern Kalle Kinnunen, var först tänkt att handla om Montségur och dess sökande pilgrimer.
Pengarna tog slut, pandemin bröt ut, regissören Richard Stanley gjorde oväntad comeback med Lovecraft-filmatiseringen ”Color out of space” (2019) – och blev sedan anklagad för fysisk och psykisk misshandel av sin ex-partner och kollega, Scarlett Amaris.
”Shadowland” är på så sätt en film om troende på flera nivåer. Inte bara om människorna som flockas till Montségur, förtrollade av tron på dess myter, men också om att tro på kvinnor. De som vågar berätta.
Främst är det just platsen och människornas syn på den som inspirerat, berättar filmens regissör Otso Tiainen på zoom från Helsingfors.
– Vi ville verkligen få fram känslan av att det här är på riktigt. Mytologin, magin och allt det andra – det är verkligt för dem. Det är verkligt.
– Det estetiska målet var att fånga den här atmosfären. Som känns lite som en skräckfilm, tillägger Kalle Kinnunen.
Tidigt trollbinder filmen med suggestiv stämning, uppbyggd med mörkt indragande miljöbilder och en hypnotisk ljudmatta. Audiovisuellt kan det verka som ett försök till estetisk dialog med Stanleys filmer. Eller varför inte Andrej Tarkovskij, vars ”Stalker” (1979) och dess mystiska skådeplats ”Zonen” står modell för Stanleys syn på regionen.
Stanley framställs som en självutnämnd profet. En svarthårig mystiker, trollkarlslikt klädd i spetsig hatt och lång rock, utrustad med en naturvuxen käpp som verkar mer till för dramatisk effekt än att stötta upp eventuella gångsvårigheter.
– I mina ögon var han först bara som en reseledare. En snubbe från regionen, berättar Otso Tiainen.
Tiainen visste knappt vem kultfilmaren var när han och hans vänner bjöds in till Stanleys hem för att bo där i en vecka. Den forna filmskaparen visade sig vara duktig på att öppna dörrar, introducera människor och visa upp ockulta smultronställen.
Var det svårt att låta denne självupptagna reseledare försöka ta över och göra sig själv till händelsernas centrum?
– Tja, han gjorde inte så mycket annat än att försöka manipulera oss, menar Kalle Kinnunen.
Kalle Kinnunen var 14 år gammal när han besökte en filmfestival i Helsingfors som visade ”Hardware”, som han såg som en smart lågbudgetblandning av ”Alien”, ”Terminator” och Dario Argento. Stanley är bra på att blanda cocktails på andras ingredienser.
– Detsamma gäller för hur han pratar om regionen och dess lokala religion. På sistone har han tillfört HP Lovecraft-element, vilket är udda. Regionen verkliga historia är ju uppenbart katarerna som förstördes av romersk-katolska kyrkan, men när man lägger till Lovecraft-grejer löses allt upp. Det låter inte så andligt längre. Mer som ett hopkok av inslag som han tror låter coolt för den som lyssnar.
Teamet var mitt uppe i inspelningen när anklagelserna blev offentliga. I vanliga fall hade det kanske varit läge att bryta och tänka om, men pandemin gjorde det omöjligt att åka hem. De var fast med Stanley. Filmen tog en ny riktning – från underdog-berättelse till metoo-skildring inifrån mörkrets härkomst.
I filmen försöker Stanley dra nytta av tillfället och berätta sin version av sanningen. Han menar att han har blivit frikänd i en fransk domstol och talar om ”häxor”, ”häxjakt” och ”epidemisk hysteri”. Några i den inre kretsen tar avstånd, andra lyckas han hålla kvar. Man får syn på en kultfilmare som sadlat om till kultledare.
Men i huvudsak handlar inte ”Shadowland” om Richard Stanley, menar Tiainen. Utan han vill betona berättelsen om människor som försöker finna sig själva och ladda om.
– Under filmandets gång såg vi den mörkaste sidan av andlighet, men också det positiva inflytandet som andlighet kan ha på personer som förlorat allt. Jag förstod vilken tröstande plats den här regionen kan vara.
Läs också:
Recension: ”Color out of space” utmynnar i ett vrålande vansinne
