Christina Ouzounidis beskrivs, förutom som en av Sveriges ledande dramatiker, ofta med att hon hämtar inspiration från den grekiska myt- och gudavärlden och det antika dramat. Såsom Klytaimnestra i ”Vit, rik, fri” på Kulturhuset Stadsteatern 2010, ”Agamemnons förbannelse” på Teater Galeasen 2012 eller ”(Spår av) Antigone” på Göteborgs stadsteater 2015.
Hon invänder inte mot den beskrivningen men verkar nästan tycka att den är lite … överflödig. Hon skriver väl dramatik rätt och slätt? Hon rör sig så självklart i mytologin att hon knappt tänker på det.
– När jag växte upp var det mycket med det grekiska. Pappa berättade alla gudasagor och landets historia. När vi var i Grekland på somrarna reste vi runt och besökte arkeologiska platser och utgrävningar. Min grekiska pappas historieintresse och min mammas bibliska intresse möttes där.
I dag har turister begränsat tillträde till Parthenon på Akropolis, men som barn kunde Christina Ouzounidis springa runt i templen.
– Det var något speciellt för mig därinne, bland trapporna och all marmor. Jag fick en stark känsla av historien och älskade det.
Med samma självklarhet rör sig hon i den arkeologiska och kulturhistoriska miljön på Medelhavsmuseet i Stockholm, där vi har stämt träff för att tala om allt hon är aktuell med i höst. Ansiktet lyser när hon sveper med blicken över arkaderna, marmorpelarna och samlingarna.
Faktum är att hon såg till att få jobb här som museivakt, när hon i 18-årsåldern hade bestämt sig för att bli arkeolog.
– Jag gick omkring och strosade, satt och läste bland statyerna. Det var väl en stark längtan att få vara i det grekiska och den här miljön.
Och där är du fortfarande, som dramatiker och regissör?
– Ja, jag är ju det. Jag har aldrig slutat. Och det känns inte som ett aktivt val att jag söker mig dit, men jag upptäcker mig själv där igen. För mig är den mytologin ett sätt att angripa ämnen, en typ av läsart. De grekiska gudasagorna konkretiserar och härbärgerar så många komplexa företeelser. Jag förstår saker när jag tänker på dem med antiken.
Den senaste tiden har Christina Ouzounidis vistats mycket i sin egen dramatiska mytologi eftersom hon har arbetat fram en ny monolog utifrån två av sina egna nästan 20 år gamla pjäser. ”Kröna en drottning” som just nu spelas på Kulturhuset Stadsteatern, är en fortsättning på ”Ordet – kött” och ”Heterofil” som på 00-talet spelades på Teatr Weimar, scenkonstkollektivet i Malmö som hon var en del av.
– Monologen är specialskriven för Robert Fux som spelar drottningen, han förde ”Heterofil” på tal. De där pjäserna skrevs ju före mycket av de nuvarande identitetspolitiska diskussionerna, och före metoo. Det finns en vrede i dem som kändes intressant att låta få en ny form i dag. Jag har länge velat jobba med Robert. Jag tror att vi uppfattas som en udda kombination även om jag inte själv tycker det.
Robert Fux har sagt att han gillar din dramatik för att det inte finns några genvägar i den. Vad menar han då?
– Jag tror att han menar att det sällan finns någon att spela, alltså det finns liksom ingen att ikläda sig. Det gäller att bli till den som språket gör en till. Det kan vara lite krävande.
Lite krävande låter även det omlottrepeterande på både Stadsteatern och Teater Galeasen som Ouzounidis har ägnat sig åt. På den senare scenen har ytterligare en nyskriven pjäs premiär i hennes regi redan i oktober. I ”Hela världens recept” ses tre kvinnor en kväll och lagar mat. Det kanske låter harmoniskt men utanför väntar ett krig eller en kris, och rätterna ter sig märkliga. Eller vad sägs om kyckling i halvsorg, jätteduvunge i pyjamas och lammkotletter i morgonrock?
Inspirationen kommer från den berömda kokboken från 1954 av Alice B Toklas, författaren Gertrude Steins livskamrat.
– Jag har ägnat mig mycket åt Stein. Det roar mig att tänka med olika författare, här finns även Simone de Beauvoir med. Men observera att de tre kvinnorna i pjäsen inte är Toklas, Stein och de Beauvoir, tillägger hon snabbt just när jag öppnar munnen för att fråga det.
I stället frågar jag om båda pjäserna är roligare än vad man kanske brukar förknippa med hennes verk. Det låter kul när hon pratar om dem.
– Både och. De är också nattsvarta. I dramatik måste konflikterna vara akuta, det är inte avspänt och färdigt.
Christina Ouzounidis debuterade som dramatiker år 2000 med en annan matig pjäs: ”Ljummen sallad”. Yrkesvalet kom inte ur något djupt förhållande till teatern, hon hade aldrig spelat skolteater och såg sin första teateruppsättning sent. Hennes starka relation var alltid till skrivandet. Men det var skrivandet för just teatern som förlöste henne.
– Det som kastade in mig i dramatiken var att jag blev ombedd att bearbeta en novell till en tävling för unga dramatiker på Dramalabbet. Den blev uttagen som en av tio pjäser som sattes upp, och den erfarenheten fångade mig helt. Från den stunden var det dramatik som gjorde att jag kände mig fri. Den gav ett regelverk att förhålla mig till, och sedan omförhandla och bryta mot.
Ligger lockelsen också i att det outtalade kan tydliggöras på en teaterscen?
– Ja, dramatik fångar det som inte sägs, läckagen, det som finns där men som vi försöker dölja. Det är det jag tycker är intressant med dramatik.
I september kom hennes pjäsbok ”Jag går nu”.
– Oftast är det mina nya pjäser som jag ger ut, men den här boken innehåller ett par av de första pjäserna som vi satte upp på Teatr Weimar. De ligger till grund för mycket av det som jag sedan har skrivit.
Utgivning av dramatik i bokform är en hjärtefråga och hon gläder sig åt att ett av Bokmässans teman i år var dramatik.
– Verkligen, det är en stor sak. Det handlar om att återknyta till ursprunget. Jag har i alla år insisterat på dramatikens plats i litteraturen.
