Sommaren 1993 flög jag från det belägrade Sarajevo till Genève för att träffa FN:s fredsmäklare Thorvald Stoltenberg. Norrmannen lyckades inte stoppa kriget i Bosnien, men medan han försökte kom ändå en god nyhet.
Världen fick kännedom om Osloprocessen. Israeler och palestinier hade förhandlat i hemlighet och slöt avtal om en tvåstatslösning.
Det ena var lika overkligt som det andra. Ett europeiskt krig som skördade hundratusentals offer. Samtidigt detta oväntade genombrott i Mellanöstern.
Nyckelspelare i bägge fallen: Norge. Detta välsignade land som enligt Alfred Nobels testamente 1895 skulle dela ut ett årligt fredspris – eftersom det var mindre militaristiskt än Sverige – och adlade uppdraget till utrikespolitisk princip.
Fred står alltid överst på människors önskelista. Lik förbannat är krig defaultläget.
Freden på Balkan blev möjlig först när USA bombade fram den. Och av Osloavtalet blev intet. Drömmen dog i ett terroriserat Israel och ett sönderbombat Gaza efter 7 oktober 2023.
Balkankrigen på 90-talet har bleknat jämfört med Rysslands invasion i Ukraina. Även där tvingades en norrman ta täten. Som generalsekreterare i Nato från 2014 till 2024 föll det på Jens Stoltenberg att hålla ihop alliansen och hejda Vladimir Putin, utan att trigga ett tredje världskrig.
De som köpte skrönan om historiens slut 1991 bör ha nyktrat till vid det här laget. Allt tycks obevekligt gå igen, från medeltida belägringar till maktfullkomliga operettfigurer som startar blodbad utan ände.
En gammal tradition är också att roller ärvs från far till son, så även fredsmäklares. Jens Stoltenberg har samma politiska superkraft som sin pappa. Ett jordnära, gott uppsåt som år 2000 gjorde honom till Norges regeringschef. När han återvänder till Oslo som finansminister 2025 räcker blotta närvaron för att Socialdemokraterna ska vinna valet igen.
Mellan dessa inrikespolitiska maktpositioner alltså tio år som västalliansens chefsadministratör. Nu har han summerat erfarenheten i en bok.
”Min tid i Nato” är lika rakt berättad som titeln antyder. One damn thing after another. Med tanke på den rafflande historia som skildras från maktens innersta rum är det förvånansvärt ospännande läsning. De som följt nutidens ström av dåliga nyheter är bekanta med det mesta.
Inbördeskriget i Syrien. Islamiska statens konvulsioner. Natos nära-döden-upplevelser under Donald Trump. Västmakternas reträtt från Afghanistan. Rysslands annektering av Krim och fullskaliga erövringskrig.
Efteråt är allting för sent. Nato gläntade tillräckligt på dörren till Ukraina för att väcka Putins paranoia, utan de garantier och snubbeltrådar som kunde ha avskräckt rysk aggression.
Stoltenberg springer framför ett skenande tåg, inkallad av den fria världens ledare Barack Obama och Joe Biden som flera gånger ger honom förnyat förtroende. Interiörerna från alla toppmöten belyser en världsordning i sönderfall. Norrmannen framstår som återtågets tragiske hjälte, med lägre profil än föregångaren Anders Fogh Rasmussen, men mer integritet än den Trump-slickande efterträdaren Mark Rutte.
Generalsekreteraren hanterar trilskande franska diplomater och ljugande ryssar med samma sövande tålamod: ”Med åren har jag fått lång erfarenhet och god kännedom om de frågor vi arbetade med.”
Varje motgång tas med behärskning och diskret självberöm: ”Jag greps av besvikelse och viss resignation, andra skulle säga att jag blev mer pragmatisk och realistisk.”
Trots alla kriser lämnar Stoltenberg efter sig ett Nato som lyckats hålla amerikanerna inne, ryssarna ute och Europas högerpopulister nere. När de sistnämnda nu leder opinionsmätningarna i Storbritannien, Frankrike och Tyskland – påhejade från Vita huset –blir frågan vad alliansen är värd.
Den mest laddade scenen i Stoltenbergs bok är telefonsamtalet med Volodymyr Zelenskyj den 28 februari 2022. Ukrainas president är under obeskrivlig press. Invasionsstyrkorna står några kilometer från hans bunker. Han vädjar till Nato om en flygförbudszon, i praktiken att man ska skjuta ner ryska attackplan.
”Natoländerna kommer inte att bli en part i den här konflikten”, säger Stoltenberg.
”Jag förstår”, säger Zelenskyj. ”Det är bara det att vi blir bombade. Civila dör. I går dödades sexton barn. Finns det juridiska begränsningar som gör att ni inte kan stänga luftrummet, eller?”
Gång på gång samma desperata fråga och samma formella svar, tills Nato-chefen säger som det är:
”Att stänga luftrummet skulle innebära direkt konflikt med Ryssland. Det är det egentliga problemet, inte de juridiska aspekterna.”
Putins kärnvapenhot har fungerat. En ny världsordning av djungelns lag och den starkes rätt är etablerad. ”Samtalet var smärtsamt”, skriver Stoltenberg.
Den diplomatiska underskruven är typisk för hans prosa. Djupare analyser och saftiga avslöjanden lyser med sin frånvaro
Den diplomatiska underskruven är typisk för hans prosa. Djupare analyser och saftiga avslöjanden lyser med sin frånvaro. Författaren representerar ju fortfarande regeringen i ett land på slak lina mellan Moskva och Washington. Det förmögna Norge håller lägre profil i Ukraina än sina nordiska grannar.
Jens Stoltenberg blottar en empati och konflikträdsla som är rätt ovanlig på denna nivå. Han får dåligt samvete över att pressa partikamraten Magdalena Andersson att skynda på Sveriges Natoprocess, eftersom det sätter henne på pottkanten internt. Han beklagar sveket mot Ulf Kristersson, när finländarna på tvärs med alla löften släpps in i Natovärmen ett år före svenskarna.
”This is bad, really bad”, säger Kristersson, och Stoltenberg försöker trösta honom. Slutligen framstår ändå Nordens enande i samma militärallians för första gången sedan 1400-talet som hans största bedrift. Möjligen också som Ukrainakrigets viktigaste strategiska konsekvens.
De mest gripande delarna av ”Min tid i Nato” handlar om banden mellan far och son. Något av det sista Thorvald Stoltenberg säger på dödsbädden 2018 är: ”Du måste prata med ryssarna.”
Ett fint råd, och eko av en svunnen tid.
Läs mer:
Jens Stoltenberg om Ukraina: ”Jag är säker på att jag kunde ha gjort mer”
Läs fler texter av Niklas Ekdal och andra av DN:s bokrecensioner
