Höjningen av pensionsåldern har skett gradvis i Frankrike, men nu pausas den vid 62 år och nio månader, förklarade Sebastien Lecornu i sin regeringsförklaring på tisdagen.
President Emmanuel Macron ska ha informerats i förväg om beslutet. Lecornu är en nära allierad till honom, och de vet båda att pensionsreformen kluvit Frankrike i två läger.
När presidenten drev igenom den våren 2023 skakades hela landet av strejker och protester. Men trots att hundratusentals gick ut på gatorna varje vecka i flera månaders tid, höll mitten-högerregeringen fast vid att pensionsåldern måste höjas för att systemet inte skulle kollapsa.
Som i många andra länder i Europa lever fransmännen allt längre, samtidigt som antalet i arbetsför ålder minskar. Systemet kommer snart gå back med miljardbelopp, om inget görs.
Men det fanns ingen majoritet för reformen i parlamentet så regeringen använde artikel 49.3 i författningen för att driva igenom den med dekret. Högerpartiet Republikanerna räddade då mittenregeringen från att fällas i en förtroendeomröstning.
Men striden har lämnat ärr.
– Jag är medveten om vad detta lett till: ökad anspänning, oro, uppgivenhet och ibland en känsla av att ha utsatts för en orättvisa och – sant eller inte – även vad gäller reformens demokratiska dimension, sade Sebastien Lecornu i sitt tal i parlamentet.
Närmare än så har en företrädare för mitten-högerblocket inte kommit att erkänna att pensionsreformen lider av ett allvarligt demokratiskt underskott. 73 procent av fransmännen vill upphäva den, enligt en mätning från i maj.
Men beslutet som Lecornu nu tagit handlar i första hand om realpolitik. Det är en eftergift till Socialistpartiet, som håller regeringens öde i sina händer.
På torsdag ska två misstroendeomröstningar hållas, sedan både Marine Le Pens högernationalistiska parti Nationell samling och det vänsterradikala partiet Det okuvade Frankrike krävt Lecornus avgång. Premiärministerns marginal är liten: han behöver få Socialistpartiets ledamöter att som allra minst lägga ner sina röster, annars är hans öde beseglat.
Det mesta tyder på att han lyckats nu.
– Seger! jublade Socialistpartiets gruppledare Boris Vallaud efter beskedet om pausen för pensionsreformen.
– Men herr premiärminister: jag lovar er, vi kommer vaka noga över att era ord blir till handling, lade han till.
Det räcker att ett 20-tal av Socialistpartiets 65 ledamöter bryter partilinjen för att Lecornu ska falla. Men just nu tyder det mesta på att han får sitta kvar på premiärministerposten.
Det beror inte bara på pensionerna.
Lecornu har en ödmjuk och resonabel framtoning som många i oppositionen ser som en välkommen kontrast till Emmanuel Macrons ledarstil. Han får också beröm för att han lovat att inte använda den omstridda artikeln 49.3. I praktiken innebär det att alla nya lagar måste få stöd av en majoritet i båda kamrarna – inklusive nästa års statsbudget, som Lecornu just lagt på nationalförsamlingens bord.
Den innehåller något färre nedskärningar än föregångaren François Bayrous, men gör ändå besparingar på omkring 30 miljarder euro. Lecornu hävdar att det kommer att minska budgetunderskottet från dagens 5,4 till 4,7 procent.
Kalkylen beskrivs som ”optimistisk” av Frankrikes motsvarighet till riksrevisionen, men för i mittenblocket är det viktigaste nu att bara få igenom en budget. Risken är annars att turbulensen på finansmarknaderna får Frankrikes lånekostnader att skjuta i höjden.
Borta är de två slopade helgdagarna som många fransmän störde sig på i Bayrous budget. I stället försöker Lecornu gå socialisterna till mötes med en ny skatt som siktar in sig på tillgångar i holdingbolag som används specifikt för privatkonsumtion. Socialistpartiet är inte nöjda med det – de vill införa en mer långtgående förmögenhetsskatt som föreslagits av ekonomen Gabriel Zucman, och som skulle innebära att miljardärer behöver betala motsvarande 2 procent av sin förmögenhet i skatt varje år.
Ja, ni hör, det kommer att bli en dragkamp om budgeten. Lecornu kan få svårt att hitta kompromisser mellan sitt mittenblock, Socialistpartiet och högerpartiet Republikanerna, och om något av de gamla maktpartierna tröttnar och bestämmer sig för att avsätta honom kan de göra det i ett nafs.
Men kanske kan Frankrike i alla fall slippa stå inför en ny regeringskris i början av varje arbetsvecka.
Läs mer: Erik de la Reguera: Det är som att den franska republiken drabbats av ett systemfel
