Frågan är när yttranden och ord förvandlas till krigsbrott. Propaganda spelar en viktig roll i Rysslands invasion av Ukraina. Kommer de som bedriver den ens att ställas till svars – eller lär de snarare gå fria med hänvisning till den heliga yttrandefriheten?
Utmaningen för alla som försöker åtala propagandister har alltid varit svårigheten att binda orden till faktiska handlingar. Tänk bara på rättegångarna i Nürnberg 1945-1946 mot topparna i Nazityskland. En av de värsta var Julius Streicher, som befanns skyldig för uppvigling till utrotning av judar. Streicher var redaktör för den våldsamt antisemitiska tidningen Der Stürmer, en av Hitlers allierade och trogen partimedlem under lång tid.
Men Hans Fritzsche, välkänd röst och chef vid den tyska radion, frikändes. Fritzsche påstod att han bara följde order från högre ort när han offentligt framförde skymfande ord om judar. Och sade att han inte kände till Förintelsen. Senare framkom nya bevis som avslöjande att Frietzsche aktivt bidrog till att polska judar mördades.
I vår tid har försöken att ställa politiska propagandister till svars fått olika utfall. Efter folkmordet i Rwanda 1994 befanns de mediechefer som hetsade till utrotning av tutsier skyldiga till uppvigling till folkmord. Däremot frikändes den serbiska ultranationalisten Vojislav Seselj i efterspelet till kriget på Balkan. Domarna i Haag kunde inte fastställa om hans dehumaniserande tal om bosnier bara var elakt prat eller faktiskt uppmanade till djupt kriminella handlingar.
I dag handlar saken om att nagla fast ansvaret vid de ryska propagandisterna, exempelvis språkbruket bland Putins ledande hatmånglare.
I ett föreläggande av en grupp advokater – däribland Fredspristagaren Oleksandra Matvijtjuk – till Internationella brottmålsdomstolen i Haag betonas vad som ligger bakom det dödliga våldet och tortyren i Ukraina: ”De grova brotten mot de mänskliga rättigheterna vore inte möjliga utan den kampanj för att avhumanisera ukrainska medborgare som bedrivits av ryska propagandister. De är lika skyldiga till att civila dödas som de som håller i vapnen.”
Det finns en annan taktik som används för att möjliggöra våld: desinformation. Igen och igen ser vi hur den ryska propagandamaskinen skapar falsk information som används innan krigsbrotten begåtts. Språket i de fallen är inte nödvändigtvis aggressivt. Syftet är inte att avhumanisera offren, snarare att i förväg kasta skulden på någon annan (inte sällan offren själva) för de svinaktiga handlingar som de ryska styrkorna begår.
I en ny studie från juristbyrån Global Rights Compliance och The Reckoning Project undersöks hur Ryssland går till väga när de använder dessa ”info-alibin”.
Mönstret etablerades under inbördeskriget i Syrien. Ryska diplomater och statliga medier anklagade först den syriska oppositionen för att ha brukat kemiska vapen mot civila i kriget. Därmed skapades ett alibi för den syriska regimen, som snart satte in faktiska gasattacker.
Den taktiken har utvecklats under invasionen av Ukraina. Ta fallet med den förlossningsklinik som bombades i Mariupol 2022. Innan anfallet genomfördes anklagades de ukrainska styrkorna för att utnyttja klinikens personal och patienter som ”mänskliga sköldar”. Uppgiften kom först från Rysslands FN-ambassadör. Den upprepades digitalt på appen Telegram och nyhetsbyråer kopplade till den ryska säkerhetstjänsten. Oberoende undersökningar av FN, AP och CNN fann inga bevis för Rysslands påståenden.
Upprepas anklagelsen bara tillräckligt många gånger kan vattnet grumlas
Samma år påstod en journalist i Komsomolskaja Pravda att en teater i Mariupol, där över tusen civila tagit skydd, skulle bombas av ukrainska styrkor i ”provokativt syfte”. Några dagar senare träffade ryskt stridsflyg teatern med två 500-kilosbomber. Antalet döda uppskattades av nyhetsbyrån AP till 600.
Det har inte hittats några bevis för en ukrainsk provokation. Både Amnesty international och FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter bekräftade att teatern förstördes i en rysk bombräd. Rysslands FN-ambassadör hävdade däremot att rapporter innan händelsen ägde rum visade att Ukraina planerade en falsk flagg-operation.
Hur absurt det än kan tyckas vara skapar den sortens info-alibin en möjlighet att förneka inblandning inför såväl den internationella som inhemska offentligheten. Upprepas anklagelsen bara tillräckligt många gånger kan vattnet grumlas. Det finns många människor och nationer som bara är alltför angelägna att hitta skäl för att ursäkta Rysslands aktioner – bara det passar deras proryska hållning.
Nyligen har vi sett påståenden i ledande ungerska medier att den ryska massakern i Butja på ukrainska civila våren 2022 var iscensatt av Ukraina. Och USA:s nationella underrättelsechef har upprepat de bisarra ryska uppgifterna att det skulle finnas amerikanska laboratorier i Ukraina avsedda för biologisk krigföring.
En del alibin konstrueras månader i förväg. Exempelvis Rysslands påstående att det var Ukraina som sprängde dammen i Kachovka sommaren 2023 som förorsakade stora skador.
Vissa info-alibin går dock riktigt snett. Den 8 april 2022 träffade en missil tågstationen i Kramatorsk och dödade 63 civila. Klockan 10.25 lade den ryska statens nyhetsbyrå RIA Novosti ut en post på dåvarande Twitter. Den påstod att attacken hade utförts med en ukrainsk Tochka-U missil. Men ett ögonvittne som såg attacken uppgav att missilen slog ned först 10.30. Ryssarna var så angelägna att Ukraina skulle få skulden att de lade ut desinformationen innan händelsen hade ägt rum. Dessutom publicerades posten via TweetDeck, ett program som används för schemalagda inlägg.
Misstaget visar hur den digitala teknologin kan avslöja hur info-alibin koordineras. I hjärtat av den lömska ryska propagandan finns ett nätverk av kanaler på Telegram, som det en aningen ironiska kontot ”War on fakes”. Vid ett första påseende kan kanalerna tyckas oberoende, men amerikanska FBI har visat hur nära de koordinerar sina kampanjer med Kreml och tar direkta order från president Putins administration.
När propagandister deltar i aktioner tillsammans med militären och statliga myndigheter för att dölja krigsbrott går deras roll bortom typisk desinformation. Juristen Scott Martin från Global Rights Compliance har förklarat att propagandisterna väsentligt kan medverka till ett gemensamt krigsmål. Genom aktioner som sår tvivel, tystar ned brott och obstruerar utredningar. Man kan föreställa sig propagandisten som en chaufför som transporterar en mordpatrull till brottsplatsen – och därefter sopar igen alla spår och styr flyktbilen i en annan riktning när brottet är fullbordat.
Lögner, smutsiga utspel och nedsättande omdömen är vanligtvis inte straffbara
Om vi gör propagandisterna ansvariga för den här typen av handlingar kan enskilda personer ställas till svars. Det kan också skapa möjligheter för andra typer av straff, som sanktioner mot organisationer eller enskilda stater. Dessutom sätter det hårdare press på techbolagen som bidrar med tekniken. Det är en sak att visa desinformation digitalt, en helt annan att aktivt bidra till hur skadliga intressen kan koordinera övergrepp och mörka brott.
Om vi bättre förstår hur info-alibin fungerar kan världens demokratier lättare skilja mellan yttrandefrihet och rena brott, särskilt viktigt i en orolig tid när kontroverserna är många om vilka yttranden som ska regleras. Lögner, smutsiga utspel och nedsättande omdömen är vanligtvis inte straffbara. Men man ska hålla i minnet att betydligt mildare utspel i info-alibin aktivt bidrar till konkreta brott med många offer.
Den farligaste världen är inte nödvändigtvis den som bullrar mest. Det är snarare de kyliga, övertänkta och koordinerade orden som brukas när stora brott planeras – och genomförs – som propagandisterna ska hållas ansvariga för.
Övers. från engelska: Jan Eklund
Läs mer:
Peter Pomerantsev: När Trump och Putin enas måste Europa gå sin egen väg
Peter Pomerantsev: Inga är så rädda för ett tredje världskrig som Magaväljarna
