Steve Reichs och Beryl Korots multimediala opera ”The cave” inleds med rytmer slagna på ett ljudförstärkt tangentbord dubblerat av ett par klappande händer. Till de oregelbundna takterna av förtätningar och förtunningar matas synkront på fem skärmar textrader fram ur första Moseboken. ”Men Saraj hade en egyptisk slavinna, som hette Hagar.”
Skärmarna tänds och släcks i ett binärt kodspråk som under 122 minuter ska ta publiken på en resa till alltings början: till Hebron och Patriarkernas grotta, Makpelagrottan. Det var här, i dagens Västbanken, som Abraham/Ibrahim, muslimers, judars och kristnas urfader, mötte Gud.
”The cave” hade premiär i Wien i oktober 1993, när Steve Reich redan var hyllad som en av de främsta nu levande kompositörerna med substantiellt inflytande på popikoner som Frank Zappa och Björk. Det enda som saknades på hans cv var en opera.
Videokonstnären Beryl Korot, gift med Reich sedan 1976, stod för den märkvärdiga inramningen. Redan i ”Dachau 1974”, filmad vid det före detta koncentrationslägret som redan hunnit bli en turistattraktion, använde hon sig av flerkanalig video.
Den visuella delen av ”The cave” baseras helt och hållet på hennes uppfinning med förprogrammerade synkroniserade skärmar. På dem visas inspelade intervjuer med människor, i och utanför Israel och Palestina.
”Vem är Abraham för dig?” Frågan ställs i presens i första akten, och den första som får svara är en ortodox jude från Jerusalem: ”Det är min förfader”, varpå han räknar upp alla fäder och söner från Abraham, dennes alla barn och barnbarn och ner till sin egen farfarsfar Simon. Han berättar det med en sådan vardaglig ton att den avlägsna urfadern framstår som inom räckhåll. Ja, Abraham är snudd på närvarande. Så konkret är grottan i Hebron för vissa personer att ”The cave”, en individ i taget, kan ta oss 4 000 år tillbaka i tiden.
I den andra akten, vars intro utgörs av sjungen sura 3, ”Al-Imran”, får en palestinsk man samma fråga om Abraham: ”Ibrahim är far till Isak och Ismael, han är vår gemensamma förfader”. Ismael är Isaks halvbror, son till Saras tjänarinna, Hagar. På frågan ”Vem är Hagar för dig?” knyts svaret allt närmare nutid. Den palestinska kvinnan svarar: ”Hon var en flykting.”
De inspelade intervjuerna redogör inte bara för de personliga uppfattningarna om Abraham, Sara och Hagar, de bildar också grundstoffet till musiken, dess ljudbild och melodi. Intonationen går upp och ner, rösten tvekar, svajar, skrattar till och tonar ut i en tanke. Det är det här greppet, först använt i Reichs mest berömda verk ”Different trains” från 1988, som gör Reichs och Korots verk radikalt och som slutgiltigt kopplar loss det från alla sina klassiska föregångare i operagenren. Här är det inte rösten som följer kompositörens melodi, i stället får musiken underordna sig det spontana talet. Instrumenten ligger hela tiden alldeles intill de olika individernas unika talmelodi.
Man kan inte säga att det är vackert i konventionell mening, utan mer som att bjudas in till ett hemligt laboratorium och bevittna ett kvantfysiskt experiment. Syftet är att med kroppar, stämband och ljudvågor frambesvärja en ljudkropp i ett parallellt universum till den verkliga geografiska platsen på Västbanken. Eller, som DN:s musikkritiker Martin Nyström beskrev ”The cave” i samband med premiären ”ett klangligt hålrum”.
I juli i år fråntog israeliska myndigheter den palestinska kommunen i Hebron dess kvarvarande administrativa befogenheter över Ibrahimimoskén under vilken grottan ligger
Det vore inte riktigt att säga att Reich är en politisk konstnär eller att hans verk strävar efter att vara en röst i debatten. Men att Scenkonst Sörmland nu arrangerar dess Skandinavienpremiär, under musikalisk ledning av Christian Karlsen, är ett tydligt ställningstagande av arrangören kring sakernas tillstånd. Föreställningarna äger rum strax efter årsdagen av Hamas terrorattack den 7 oktober 2023. Sedan dess har konfliktnivån och våldet runt grottan accelererat. I juli i år fråntog israeliska myndigheter den palestinska kommunen i Hebron dess kvarvarande administrativa befogenheter över Ibrahimimoskén under vilken grottan ligger. I stället har kontrollen övergått till bosättare och den 15 april tog sig Israels säkerhetsminister Ben Gvir, demonstrativt eskorterad av en grupp bosättare in i helgedomen och stängde moskén.
När Steve Reich skrev på ”The cave” var det fortfarande möjligt att besöka platsen.
Verket, det första paret Reich–Korot gjorde tillsammans, hade historien om Abraham som utgångspunkt och grottan hade länge fascinerat dem båda. Enligt sägnen besökte Abraham den redan i ungdomen, och det var där han hade sitt första möte med Gud. Händelsen är central eftersom det är där det går upp för Abraham att Gud är något större än naturens krafter och avgudadyrkan. Dessutom känner han vid detta tillfälle en särskild frisk doft, och det går upp för honom att grottan är ingången till paradiset. Han tycker sig se skuggorna av Adam och Eva.
Tiden för arbetet med ”The cave” var präglad av tillfälligt relativt lugn i Mellanöstern och Steve Reich besökte grottmoskén, den då enda byggnaden i världen där judar och muslimer kunde be tillsammans. Där kunde han med bandspelare fånga upp det kluster av röster som bildades i valvet av de bedjande. Väl hemma lyssnade han igenom det inspelade materialet och fann att det gick i en särskild tonart, a-moll. Det blev sedan vägledande för de två första akterna.
Oavsett om ”The cave” är ett politiskt eller ett bibliskt verk, kan platsen där den utspelar sig omöjligt kopplas bort från dagens världshändelser. Att försoning är det underliggande temat, operans själva bevekelsegrund, är uppenbart. Resan till grottan kan vara ingången till paradiset och nyckeln till tiden då Abrahams barn, Isak och Ismael, bara var två vanliga halvsyskon. En möjligheternas plats där splittring skulle kunna läka. Men både de pågående Osloprocesserna och Reichs–Korots arbete skulle inom kort dränkas av ett blodbad.
Ljudmattorna av bedjande röster i underjorden har förbytts till andra sorters drones, de från surrande drönare från ovan
Bara några månader efter urpremiären i Wien tog sig en ultrasionistisk fanatiker in i moskén och sköt ihjäl 29 palestinier. Efter att det högerextrema Kach hyllat dådet, förbjöds partiet i Knesset. I dag har partiet delvis återuppstått under namnet Judisk makt som ingår i Netanyahus regeringskoalition. Ljudmattorna av bedjande röster i underjorden har förbytts till andra sorters drones, de från surrande drönare från ovan.
Musikstycken skipar inte fred. De existerar som skyddade rum för fantasi. Hebron, eller El Khalil som staden kallas på arabiska, betyder vän eller länk på båda språken. Men länk till vad? Är det folkets länk till landet eller länken mellan bröderna som avses? Svaret beror på vem du är. Avståndet till alltings början är långt, men om man lyssnar noga kanske ledtrådarna fortfarande finns inne i Patriarkernas grotta: Ha inga avgudar, idolisera inte en nation och kom ihåg att våra gemensamma anfäder och mödrar ligger begravda här.
Även om ekot knappt är hörbart.
”The cave” har Skandinavienpremiär på Eskilstuna teater den 16 oktober. Produktionen produceras av Scenkonst Sörmland och Föreningen Kammarmusik Nu i samarbete med Judisk kultur i Sverige, Folkoperan och Stora teatern Göteborg.
