I ett lågt, plätt trähus i den södra Londonstadsdelen Brixton gömmer sig vad som beskrivits som en av Storbritanniens viktigaste musikscener: puben The Windmill Brixton.
Hälften av musikerna i rockkollektivet Black Country, New Road har utbildats vid den prestigefyllda skolan Guildhall i London, vilket märks på musikens väloljade, nästan orkestrala, arrangemang. Men kanske är bandets verkliga läroverk det kreativa sammanhang som spirat runt den här puben de senaste åren. Utöver Black Country, New Road har Windmillscenen fostrat flera alternativa band med liknande ljudbild, som Black Midi och Fat White Family.
– När vi började ledde alla vägar till The Windmill, säger sångerskan och basisten Tyler Hyde. Det är en plats för begynnelser och nya idéer. Jag skulle säga att den är ännu mer öppen nu än den någonsin varit tidigare.
När Black Country, New Roads förre frontman Isaac Wood lämnade bandet på grund av psykiska besvär dagar innan släppet av det sedermera hyllade albumet ”Ants from up there” (2022), började fansen tvista om bandets framtid i intrikata trådar på nätforumet Reddit. Enligt ett läger var Isaac Wood, med sin excentriska sångstil, bandets ryggrad och själ. Andra, som underströk gruppens kollektiva storhet, var inte alls lika oroliga. Planen framåt var alltjämt oklar: ingen av de sex kvarvarande medlemmarna såg sig som en självklar efterträdare.
Med tiden mejslades en mer vågrät dynamik fram. När bandet spelade på Debaser i Stockholm 2023 delades sången mellan May Kershaw och saxofonisten Lewis Evans. När de kommer till Fållan 18 oktober står Kershaw, Tyler Hyde, och Georgia Ellery för sången.
Bandet verkar trivas fint i det mer ledarlösa arbetet, där varje bandmedlem uppmuntras att säga sitt i varje kreativt beslut, även om det har sina utmaningar.
– Ibland är vi nog för många kockar i köket. Ett tag kändes det som att musiken behövde bli mycket enklare och mer koncis, det var för stort och för mycket ljud, för mycket känslomässiga upp- och nedgångar och inte tillräckligt genomtänkt, säger Ellery, som även spelar violin.
”Forever howlong” från i våras blev en skiva med poppiga refränger, klassiska inslag och poetiska textrader. ”Salem sisters” har något showjazzigt över sig, under folktexterna på ”Two horses” ligger ett klezmersound. Texterna ritar brett och spretande över kvinnliga erfarenheter.
– Vi tre kommer från så olika håll och konsumerar olika saker, säger Tyler Hyde. Länge kändes det som att, wow, det här får vi aldrig ihop till ett album. Det tog tid, tålamod och hopp att tillverka låtar som kunde fungera som en bro mellan våra olika texter.
Kittet för alltsammans finns, säger låtskrivarna, i låtarna ”Besties”, ”The big spin” och ”Happy Birthday”. Den insikten kom strax innan de skulle in i studion med James Ford, som tidigare producerat åt band som Depeche Mode och Arctic Monkeys.
– Jag minns inte vilken av de tre som kom först, säger Hyde. Men det blev ett slags kedjereaktion. De hade ett sammanhängande tema. Sedan blev allt enkelt.
Nu är bandet ute på de europeiska vägarna och spenderar majoriteten av tiden i horisontellt läge i turnébussen innan de går på scenen om kvällarna. De är hesa och trötta, men glada.
– Vi har nog längre hållbarhet som band nu när vi är tre frontpersoner i stället för en, säger Georgia Ellery. Vi har en regel: om du inte vill sjunga så gör någon annan det. Vi tar hand om varandra, det är good vibes.
Läs fler texter om musik.
