SVT sänder Nordic Open i tennis – och i efterdyningarna av det lätt obehagliga JDT-drevet känns det skönt att få ägna några dagar åt något annat än fotboll.
Jag har nog aldrig tidigare förstått hur många svenska förbundskaptensämnen det här landet har och som säger sig beredda att ta över jobbet över landslaget pronto. Man träffar dem överallt: På fiket, på Ica, apoteket, på gatan, i väntrummet, hos veterinären. Mejlkorgen har bågnat av villiga pretendenter.
Den allmänna uppfattningen är att det svenska kollektivet måste återskapas, det som vi en gång kallade sossefotboll. Lycka till, säger jag, med spelare som redan för länge sedan slutat tänka själva och bara upprepar inlärda fraser (på samma sätt som de mekaniskt lärt sig sig löpvägar och spelsystem). Glädje: Zero.
Årets mest helt oanvändbara sportklyscha kom från alla håll och kanter, och då menar jag alla, som intervjuats de senaste två mardrömsveckorna: ”Det var inte tillräckligt bra”.
Tillika årets understatement.
Leo Borg (rankad 622:a i världen), var inte tillräckligt bra för att nå hela vägen fram och slå kanadensaren Denis Shapovalov (rankad 23:a i världen) i andra omgången av Nordic Open i tennis, men gjorde bitvis en heroisk match, och visst kändes det som om han skulle kunna avancera rejält på rankningen på lite sikt. Han är bara 22 år.
Det måste vara världens topp-5 värsta fadersarv han tilldelats, rent sportsligt menar jag givetvis, Leo Borg verkar hela tiden ha haft en väldigt stöttande och bra idrottspappa i den kanske globalt mest kände svensken någonsin.
Jag är full av beundran för att Leo Borg trots allt tycks spela tennis helt obrydd sitt efternamn, och för att han verkar tycka att det är kul, och att han just på grund utav av sitt tunga arv tycks tävla mest mot sig själv – och kanske har han det som krävs. Alla slår inte igenom som 16-, 17-åringar, jag hoppas han är en late bloomer.
Såg ni honom skriva autografer efteråt? Han tog sig all tid i världen – jag älskar att se sådant, särskilt när man som förlorare bara vill försvinna från banan som en tunn blå rök, för att hitta ensamheten i omklädningsrummet eller slå sönder några racketar i ren frustration. Han vann alla mina tennissympatier.
Vad vinner SVT Sport på att ha två kommentatorer och två experter under samma Nordic Open? Saknar de inte pengar till viktigare saker?
AnnaMaria Fredlholm är ingen tenniskommentator, och tro mig, kommer aldrig bli någon heller. Någon på SVT verkar tro att Johan Ejeborg (33 år på SVT) är en coming man också inom tennisen – men icke.
Och vad värre är: Experterna tillför ingenting annat än småprat. De före detta storspelarna Magnus Gustafsson och Åsa Svensson kan sin sport på sina fem fingrar, men refererar oavbrutet till något som vi alla redan nyss sett (”han slår en fin cross, men den går lite utanför linjen”).
Vad är det som en kunnig tenniskommentator inte klarar av själv? Vi pratar inte Grand slam här, storsändningar och storsatsningar.
Dubbelt så många blir aldrig dubbelt så bra i dessa sammanhang. Låt det hellre vara Grive- eller Plex-tyst när det inte finns något att säga. Man behöver inte säga något hela tiden!
Före och under och efter Sverige-Kosovo var det så många experter, superexperter och supersuperinsatta experter (not) att man blev rent yr. Jag tror också att en enda intervjuare efter matchen hade kunnat ge oss tittare femfalt mer info och värde i ett JDT-samtal än detta uppbåd av supporterupphetsade och självutnämnda fotbollssheriffer.
Det finns få tillfällen där en (1) expert inte är tillräckligt. Vid många tillfällen skulle det vara mycket intressantare och definitivt mycket roligare att direktsända hemifrån en supportersoffa där tre hyggligt insatta polare får leka experter och kommentatorer. Speglar åtminstone verkligheten.
















