Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
En småbarnsförälder galopperar dagligen in på okänt territorium. Den regeln innefattar också litteraturkritiken. Det kunde vi konstatera i veckan, när Expressens Victor Malm demonstrerade sina insikter i svensk barn- och ungdomslitteratur med samma frenesi som när snubben i den lokala puben insisterar på att ingen bra rock har gjorts sedan Deep Purples ”Machine head”.
Likt så många andra kulturskribenter är han nu under ett par år expert på bilderböcker och enligt schemat är han inte förtjust i vad som hänt på fältet sedan han själv låg på föräldraarmen och läste om Alfons Åberg
Utgångspunkten var att Sara Lundbergs bilderbok ”Ingen utom jag” förärats Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2025. Malm kan inte förlika sig med detta. (Trots att han så sent som 2024 verkade lyfta boken till skyarna, enligt ett gräv av Aftonbladets Rasmus Landström.) Likt så många andra kulturskribenter är han nu under ett par år expert på bilderböcker och enligt schemat är han inte förtjust i vad som hänt på fältet sedan han själv låg på föräldraarmen och läste om Alfons Åberg, Spöket Laban och Krakel Spektakel. Numera, menar han, liknar svenska bilderböcker ”ett slags arbetsmarknadspolitisk åtgärd för Konstfackstudenter utan utsikter på den internationella konstmarknaden”.
Litteraturkritiker som hastigt studsar in som barnbokskritiker är alltid förutsägbara. De är reflekterande som den där personen-på-gatan som tycker att Nobelpriset i litteratur ska gå till Astrid Lindgren. För denne vikarierande kritiker är bilderboken en konsumtionsvara med bestämt uppdrag att få ungen att somna och kritikern att vada fram i nostalgi.
Det finns ohyggligt mycket strunt, en bunt hyfsade böcker, samt en del nyskapande och experimentella titlar
Attityden är förstås en förlängning av den svenska litteraturkritiken i allmänhet, där de böcker som med psykologisk realism får kritikern att känna igen sig själv är de mest uppskattade. Ljum autofiktion är ett allt säkrare kort hos den svenska kritiken, medan resten av världen strävar efter nya former att undersöka verkligheten. Mest uppskattade blir romaner om människor som är intill förväxling lika kritikern själv, som i fallet med Lydia Sandgrens Augustvinnande debut ”Samlade verk”. Eller bilderböcker man läst som liten – kritikerns Teddybjörnen Fredriksson.
Liksom i vuxenlitteraturen har vi i barnbokskritiken att göra med nivåer. Det finns ohyggligt mycket strunt, en bunt hyfsade böcker, samt en del nyskapande och experimentella titlar. Liksom i vuxenlitteraturen är det naturligt att fokusera främst på den senare delen av utgivningen. Vad som är svårt att förstå för Malm och hans kolleger är att den samtida bilderboken med ambitioner utspelar sig i rummet mellan text och bild. Ofta liknar det två opålitliga berättare som säger olika saker – snarare än den text med tillhörande Powerpoint somliga, inte minst marknaden, önskar sig.
Barnboken har gjort en resa sedan den skapades under 1800-talet. I begynnelsen var det sträng uppfostran som gällde. Sedan dess har den strävat efter och successivt blivit alltmer lik barnet självt, där det befinner sig mellan språk och varseblivning, mellan påtagligt och obegripligt, mellan jaget och världen och mellan dröm och verklighet. Jag tror att den vuxne lyhört bör slå följe in i det mellanrummet.
Läs mer om barn- och ungdomsböcker.
