Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Popstjärnan Katy Perry och Kanadas förra premiärminister Justin Trudeau dejtar. Utvecklingen av deras förhållande har serverats i små steg, som singlar inför ett albumsläpp, och varit oemotståndlig att följa. De sågs på middag i Montreal i juli. I början av oktober lyckades sedan en fotograf fånga dem kyssandes på en yacht utanför Kaliforniens kust, medelst teleobjektiv.
Och nu i dagarna firade Katy Perry sin 41-årsdag i Paris. Inför fans och press stiger hon fram på en röd matta, i en lika röd klänning, ler som solen och håller Trudeau i handen. Han är klädd helt i svart, kostym och t-shirt. De är snygga, det får man säga. De verkar glada.
Kärlek kan man verkligen unna dem båda, det har inte varit deras år. I januari förklarade Trudeau att han skulle avgå inför det nya valet i Kanada, siffrorna för hans liberala parti var dystra. I april blev han utbytt mot förra centralbankschefen Mark Carney som direkt fick stor uppslutning bakom sig. Ungefär samtidigt var Katy Perry i rymden i elva minuter, sjöng ”What a wonderful world”, kom ned till jorden, kysste marken – och hånades av i princip hela planeten för hur hon betedde sig som att de utfört en stor expedition av universum. När Perry släppte sitt efterlängtade comebackalbum förra september blev det årets flop; den glättiga feminismen och den elektroniska dansmusiken var som en tidskapsel ett decennium bak i tiden.
Men just det som var så fel med hennes album, och det som gjorde att Trudeau behövde avgå, är kanske precis vad som gör deras relation så perfekt. Så härlig att följa.
De är representanter för världen av i går.
Justin Trudeau var en del av en våg av yngre, liberala män som log, signalerade inkludering och lovade en bättre framtid och mittenpolitik. Liberalismen var inte punk, inte cool – men den var pop. Tillsammans med Frankrikes Emmanuel Macron representerade Trudeau en sorts ”pojkbandsliberalism”.
Liberalismen var inte punk, inte cool – men den var pop.
Här i Sverige styrde Alliansen i åtta år, och även om statsminister Fredrik Reinfeldt kanske inte var tagen ur Backstreet Boys så representerade han något nytt. Moderaterna slutade klä sig i slips, rapparen Mange Schmidt gjorde en vallåt åt partiet. Både pop och politik andades inkludering och solig lycka. Obama viftade prideflaggan i Vita huset, Katy Perry kysste en tjej – och hon gillade det.
2010 var ”California gurls” en poplåt om himmelriket i väst. Nu är Kalifornientjejen Kamala Harris, som förlorade mot auktoritära Donald Trump och funderar på att göra det igen.
Liberaler ler inte längre lika vinnande.
Men när Trudeau och Perry håller hand i Paris är känslan, för en kort stund, att ingenting förändrats.
Visst, att idolisera gårdagens idoler kommer knappast vända den konservativa våg politiken är i nu.
Men att minnas den forna tiden genom att följa den oväntade stjärnrelationen på sociala medier fungerar ändå som en sorts snuttefilt. Man kan väl unna sig det, ibland.
Läs mer:
Max Hjelm: De struntar i om brottsligheten ökar – bara barnen spärras in
Max Hjelm: Är det verkligen samtycke som står i vägen för Ann Heberleins erotiska bekräftelse?
