Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Den förre Arsenal-stjärnan Aaron Ramsey höjde i veckan hittelönen för hans hund som försvann för två veckor sedan. 200 000 kronor tillfaller den som kan hjälpa till med information om vart Halo tagit vägen.
I slutet av oktober publicerade Michy Batshuayi ett inlägg på liknande tema. Mitt i flödet av bilder på den belgiske landslagsspelaren iklädd lyxmärken i olika mer eller mindre naturliga poser vädjade han om hjälp.
”Jag bor i Frankfurt. Min katt är allvarligt skadad efter att ha blivit påkörd av en bil. Den behöver opereras, men är väldigt svag. Enda chansen att den överlever är en blodtransfusion från en annan katt. Välmående katter under tio år och som väger minst fem kilo kan komma till hjälp.”
För de som aldrig har haft husdjur kan det här förstås tolkas som bevis på världsfrånvända fotbollsproffs i brist på markkontakt. Vi andra förstår deras desperation. Inför den traumatiska upplevelsen att förlora ett husdjur står de flesta av oss lika små. Tomheten när de dör, en sorg som inte riktigt erkänns av alla delar av samhället, är tung att bära.
I fotbollsvärlden är husdjuren är så vanligt förekommande att de gett upphov till en egen subkultur på internet. ”Footballers with animals” var ett av de bästa kontona på Twitter, innan man – som de flesta vettiga användare – la ner aktiviteten för ett par år sedan, när plattformen bytte namn och förvandlades till ett tillhåll uteslutande för träsktroll.
Sedan några år driver Havertz en ideell stiftelse med bland annat assistanshundar
Fotbollsspelare är nu inte bara hund- eller kattmänniskor. Arsenals mittfältare Kai Havertz berättade för ett par år sedan om sin fascination för – åsnor.
”Jag har alltid känt ett speciellt band med dem. Det är ett väldigt lugnt djur: kanske känner jag igen mig i dem, för jag är också lugn. De chillar hela dagarna, gör inte så mycket, vill bara leva sitt liv. Jag älskar dem. När jag förlorar en match brukar jag gå till organisationer som räddar djur, titta på dem och se något mänskligt i dem.”
Sedan några år driver Havertz en ideell stiftelse med bland annat assistanshundar för barn och gamla människor. Ett av projekten han stöder ekonomiskt är ett hem för just övergivna åsnor.
Under förra sommarens OS i Paris hade det amerikanska gymnastiklaget med sig en ”terapihund” för positiv inverkan på deltagarnas mentala hälsa. Det var en lärdom från Tokyo, pandemi-olympiaden där bland annat superstjärnan Simone Biles hade svårt att palla trycket.
Djur används numera framgångsrikt i behandling av bland annat depression, också inom den svenska offentliga vården. Att en elitidrottare som lever med en ständig press på att leverera resultat kan slappna av i husdjurens sällskap är förstås inte särskilt långsökt.
Kai Havertz berättar i intervjun med The Guardian från 2023 om en annan aspekt av livet som fotbollsproffs som gör tillvaron svårnavigerad.
”Jag spelade med Jorginho i två och ett halvt år, vi bytte om bredvid varandra och jag älskade att vara med honom. Så ringde han en dag och sa ’jag drar’”.
Fotbollsvärlden gick upp i stabsläge inför de djupt störda bilderna
De konstanta förändringarna i ett omklädningsrum är något supportrarna ofta förespråkar. En spelare i en svacka ersätts av en annan, för att nå bättre resultat.
”Det förändras så snabbt. Det är mänskligt. Man måste acceptera det för sådan är fotbollen. På sex år som professionell spelare har jag haft sju olika tränare (…) Ett dussin spelare kom till klubben i somras, det är inte lätt”, säger Havertz.
Tyvärr är inte alla fotbollsspelare djurvänner. 2022 dömdes Kurt Zouma, då i West Ham, till 180 timmars samhällstjänst efter att hans bror postat ett klipp där de båda slår och sparkar den äldre broderns raskatt för skojs skull.
Fotbollsvärlden gick upp i stabsläge inför de djupt störda bilderna. Numer återfinns Kurt Zouma i den saudiska ligan.
Engagemanget för Michy Batshuayis appell blev stort. Sajten Haberler menade rentav att ”Hela landet är förenat för Batshuayis katt”.
Denna Tysklands andra återförening på drygt trettio år fick tyvärr ett mörkare slut än förlagan. Raskatten Kiyo fick sin blodtransfusion, men överlevde inte operationen.
Michy Batshuayi tackade alla som stöttat honom och publicerade en liten runa över katten på sociala medier.
Denna höst tar han något av sina vrålåk till Frankfurts träningar, gör kvadraten med andra mångmiljonärer, duschar och åker hem till tystnaden av tassar som inte längre går på hans golv.
Vi är många som vet allt om tomheten han känner.
Här kan du läsa fler texter av Johanna Frändén.
