I ”Eagles of the republic” kliver Fares Fares in i rollen som Egyptens mest älskade filmstjärna – känd som ”den vita dukens farao”. Om någon svensk skådespelare förtjänar samma smeknamn är det just han. När Tarik Saleh nu avslutar sin Kairo-trilogi har Fares Fares burit huvudrollerna i samtliga filmer: från korrupt kriminalare i ”The Nile Hilton incident”, via slug säkerhetspolis i ”Boy from heaven”, till en filmstjärna som mest liknar en mansbebis bakom den glamorösa fasaden. Tre starka dramer om makt och moral i auktoritära samhällen, där huvudpersonerna förgäves försöker undkomma sitt öde.
– Ju fler lager och nyanser en rollfigur har, desto roligare är det att gestalta den. Alla de här tre karaktärerna är på olika sätt cyniska och använder lögner, manipulation och trix för att ta sig fram i ett korrupt samhälle. I samtliga filmer finns en totalitär makt som gradvis tar kontroll över huvudpersonen, som plötsligt blir medveten om sin utsatta situation, säger Fares Fares via Zoom från en okänd plats på kontinenten.
Hemlighetsmakeriet gör det lätt att få intrycket att han är del av Europols vittnesskyddsprogram, men i själva verket handlar det bara om ännu en dag på jobbet. Inför intervjun har jag fått höra att Fares Fares ”filmar i Paris”, men när jag börjar kallprata om den franska huvudstaden ser han lite generad ut och berättar till slut att han befinner sig på inspelning i Italien.
Om ”The Nile Hilton incident” borrade djupt i den politiska makten och ”Boy from heaven” rör sig i den religiösa sfären så grottar den nya filmen ner sig i hur militären tagit kontrollen över underhållningsindustrin.
Handlingen kretsar kring den folkkära men arroganta filmstjärnan George Fahmy som efter hot tvingas gestalta diktatorn Al-Sisi i ett propagandaverk åt den egyptiska regimen. Den ofrivilliga Mefisto-pakten drar honom in i en mardrömslik maktapparat, där han mals ner både konstnärligt och personligt. Hans situation blir inte bättre av att han inleder en affär med den mystiska hustrun (Zineb Triki från ”Falsk identitet”) till generalen som övervakar filminspelningen.
– George är en förhöjd version av många skådespelare, en tvättäkta narcissist. Hans grandiosa självbild får honom att tro att han är untouchable, oåtkomlig. Om tillräckligt många säger att du är speciell, börjar du till slut tro på det. Den typen av narcissism frodas nog hos många personer med makt i offentligheten, säger Fares Fares och antyder att han själv klarat sig hyfsat helskinnad från divalater.
– Men det var oväntat kul att få leka filmstjärna på riktigt, ler han avväpnande.
Och, visst, till skillnad från sin rollfigur är han en mjukisman som brukar lämna på förskolan och får ångest av att vara borta från familjen under långa inspelningar. Hans excesser handlar om att helgmysa genom att sippa på en spicy margarita tillsammans med frugan och plantera hortensior ute på sommarstället utanför Stockholm.
– Om jag blev pressad på samma sätt som George så skulle jag nog inte spjärna emot så länge utan snabbare inse att jag måste skydda min familj, säger Fares Fares.
På många sätt är han som klippt och skuren för rollen. En karismatisk karaktärsskådespelare som växte upp med egyptiska filmstjärnor på väggarna i krigets Libanon på 1970- och 1980-talet.
– Videobutiken var mitt andra hem i Beirut. Det var alltid en speciell känsla att gå runt bland hyllorna i videobutiken. Jag minns fortfarande doften och stämningen där, säger han nostalgiskt.
Filmrepertoaren hemma hos familjen Fares dominerades av arabiska filmer, allt från egyptiska burleska komedier till mer allvarliga dramer. Men också en salig blandning av kinesiska kung fu-rullar, kärleksfilmer och musikaler från både Bollywood och Hollywood.
Ett av Fares Fares starkaste barndomsminnen är från tolvårsåldern. Tillsammans med en kompis skrev han av hela dialogen till den egyptiska farsen ”Madraset al‑Mushaghibin” (”De stökiga ungarna”) med stjärnan Adel Emam– en klassiker om en lärarinna och hennes bångstyriga elever. De repeterade och satte upp pjäsen inför hela skolan.
– Jag minns mest att det kändes lite konstigt att stå på scen. Jag tänkte bara på att säga det som jag hade repeterat in. Kanske såddes ändå ett frö redan då, även om jag inte förstod det själv, berättar Fares Fares.
Som uppmuntran gav rektorn honom ett exemplar av Shakespeares ”Julius Caesar” på arabiska. Mötet med dialogen och textens kraft gjorde starkt intryck, även om han inte hade några tankar på att bli skådespelare. Det var först senare, när han kom till Sverige och började med amatörteater, som han var beredd att ge upp drömmen om att bli arkitekt eller ingenjör.
Under arbetet med rollen som George Fahmy hämtade Fares inspiration från odödliga föregångare som Alain Delon, Marcello Mastroianni och Humphrey Bogart.
– De är ikoniska stjärnor som alla har en ”larger than life”-utstrålning. Var och en hade en persona som var lika stark privat som framför kameran. De var på något sätt alltid sig själva, säger Fares Fares.
– Sedan metodskådespeleriet slog igenom förväntas skådespelare förvandlas inför varje roll, som Daniel Day-Lewis, Robert De Niro eller Meryl Streep. Men förr ville publiken se samma ikoniska person om och om igen.
Hans egen husgud är den amerikanske skådespelarcoachen Sanford Meisner, som betonade spontanitet, närvaro och äkta känslor – att skådespelaren ska reagera ärligt i stunden, inte bara spela utantill.
– Jag tror verkligen på Meisners metod. För mig handlar det om att inte sätta sig själv i centrum, utan att komma förberedd och sedan reagera på vad som händer i rummet. Det är mötet med omgivningen som gör det levande, säger Fares Fares.
Att döma av mottagandet i Cannes har hans metod verkligen burit frukt. Fares Fares blev överöst av beröm i samband med världspremiären av ”Eagles of the republic” och kritiker lyfte särskilt fram hans förmåga att gestalta huvudrollen på ett sammansatt sätt – med både ironi och djup. Flera recensenter beskriver honom som briljant och perfekt i rollen, och menar att han starkt bidrar till filmens genomslag.
Och det finns få svenska skådespelare som kan förena en naken sårbarhet med självklar pondus – eller varför inte ”Riviera swagger”, som ett modemagasin beskrev Fares under årets Cannesfestival. Själv tror han att känsligheten kommer ur hans förhållande till sina rollfigurer.
– Jag gillar inte att döma karaktärer i något avseende. Tvärtom, vill jag vara dem trogna, och aldrig ligga steget före. Kanske uppfattas det som att det finns en sårbarhet, säger Fares Fares.
I rollen som George blir den där ömtåligheten särskilt tydlig och lite komisk. Det visar sig att den firade egyptiska sexsymbolen kämpar med potensproblem när han ska gå till sängs med sin unga fästmö (Lyna Khoudri) – jämnårig med hans försummade son.
– Det är ovanligt att se sådana skildringar på film, eftersom män alltid förväntas kunna prestera sexuellt i alla lägen. Och eftersom George potensproblem visar sig vara mer känslomässiga än fysiska så gav det en intressant dimension till karaktären, säger Fares.
I en av filmens mest komiska scener försöker George köpa Viagra på ett apotek, inkognito med solglasögon och hatt. Apotekaren blir exalterad när han känner igen honom, utlovar full diskretion men samtidigt vill ta en selfie med honom.
– Det var en väldigt rolig scen att spela in eftersom det var lätt att sätta sig in i situationen – inte för att jag själv köpt potensmedel – men för att man som offentlig person ibland vill vara ifred ute på stan och känner sig utsatt, säger Fares Fares och berättar om hur han brukar röra sig snabbt genom mataffären för att undvika att bli igenkänd.
Just känslan av att vara iakttagen har också påverkat hur han bygger sina rollfigurer. Numera är han högst delaktig i allt från frisyr till kläder. Privat har hans tonade glasögon i retrostil blivit något av hans personliga signatur.
– Djävulen sitter i detaljerna, så utseendet är en stor del av karaktären. Inför rollen som George Fahmy gick jag ner 15 kilo. Till skillnad från mig är han ju en modemedveten skådespelare som vill att allt ska vara på ett visst sätt. Vi bestämde också tidigt att han skulle vara riktigt bra. Även om han vet att filmen är dålig slår yrkesstoltheten igenom. Det kan jag identifiera mig med. Om jag hamnar i en dålig produktion vill jag ändå göra det riktigt bra, säger Fares Fares.
I dag, fredag, dyker han upp som myndighetschef för civilt försvar i nya sci-fi-serien ”Vi kommer i fred” (TV4). Tillsammans med Evin Ahmads biolog tvingas han hantera svampliknande utomjordiska varelser som hotar Stockholm.
I vår spelar han mot Gustaf Skarsgård och Linus Wahlgren i Alex Schulmans regidebut. ”Arkipelag”, ett vuxenmobbingdrama som kretsar kring tre pappor som följer med på ett skolläger i skärgården. Fares Fares är en pappaboss som tror på att styra genom muskler och maskulinitet.
– Min rollfigur där har starka åsikter och ett kontrollbehov som ibland går ut över andra. Han är gruppens mobbare, inte särskilt sympatisk. Det är ett drama som rör sig mellan humor och mörker, så det handlade om att hitta den rätta balansen. Men det var just komplexiteten som gjorde rollen intressant, säger Fares.
Förutom Tarik Saleh drömmer han om att jobba med regissörer som Jacques Audiard, Paul Thomas Anderson, Alejandro G Iñárritu och Lars von Trier ”om det fortfarande är möjligt”. Och, inte minst, brodern Josef Fares.
– Jag tror absolut att Josef och jag kommer göra fler filmer tillsammans, men det handlar om att hitta tid och han har mycket med sitt företag, säger Fares Fares om spelstudion Hazelight Studios som nyligen värderats till runt 10 miljarder kronor.
– Vi har pratat om fler olika filmidéer. För mig började ju allt på ett otroligt lustfyllt sätt med ”Jalla! Jalla!” för drygt 20 år sedan. Så det vore förstås skitkul att jobba ihop igen.
”Eagles of the republic” öppnade Stockholms filmfestival och har svensk biopremiär den 14 november. ”Vi kommer i fred” har premiär på TV4 Play den 7/11.
Läs mer:
Fares Fares höjs till skyarna i Cannes efter lyckad världspremiär
Tarik Saleh: ”Jag har haft en så jävla lyxig situation”
