Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Det verkar inte finnas någon övre gräns för vilka konstnärliga höjder keffa killar kan inspirera till. Från Amy Winehouse ”Back to black” via ”Lemonade” har vi nu nått fram till skilsmässoalbumens 2025, där Lorde och Lily Allen använt sina odågor till exmakar som musor för att åstadkomma karriärhöjdpunkter. Kronan på det verket är dock tvivelsutan Rosalías ”Lux”.
Rosalía är 2000-talets mest enigmatiska, avancerade och konstnärligt gränsöverskridande popstjärna – för popstjärna är hon, likväl. Men ”Lux” låter väldigt lite som ett popalbum. I stället är de 18 spåren (eller 15, beroende på om man lyssnar digitalt eller analogt) utformade som en symfoni i fyra satser. Rosalía har arbetat med Londons symfoniorkester och kompositören Caroline Shaw för att skapa någonting lika enastående som krävande.
Hennes senaste fullängdare ”Motomami” kom 2022 och blev den katalanska artistens kommersiella genombrott, men på ”Lux” rör sig Rosalía bakåt i sin karriär till ”El mal querer”, hennes kandidatarbete i flamenco på Barcelonas musikhögskola. ”El mal querer” var baserad på 1300-talsromanen ”Flamenca” och handlar om den dåliga kärleken, den destruktiva heterosexualiteten.
Lux” är ett andaktsfullt, rasande epos om gudomlig ingivelse, feminint martyrskap och andligt arbete som vill omfatta världsalltet
Om ”El mal querer” var ett teoritungt, spirituellt laddat album så höjer Rosalía insatserna rejält med ”Lux”. På låten (stycket?) ”La yugular”, tydligen inspirerad av hennes studier av islam, samplas en dikt av Patti Smith: ”Seven heavens, big deal, I wanna see the eight heaven, the tenth heaven, the thousand heaven.” ”Lux”, som ju både är latin för ljus och katalanska för lyx, överflöd, stammar ur en sorts girighet – konstnärligt och andligt.
Rosalía sjunger här på tolv olika språk utöver sina modersmål – arabiska, mandarin, ukrainska och hebreiska, för att nämna några. Varje vers på de respektive språken berör direkt varsitt kvinnligt helgon. Under arbetet med albumet har artisten läst Clarice Lispector och Simone Weil. ”Lux” är ett andaktsfullt, rasande epos om gudomlig ingivelse, feminint martyrskap och andligt arbete som vill omfatta världsalltet. På ”Nuevo mundo” sjunger Rosalía om en längtan efter att återvända till moderlivet för att kunna födas och se världen på nytt, på slutlåten ”Magnolias” om blommorna som kommer att kastas på hennes grav. Hon pendlar mellan vördnad och hybris, mellan arrogans och underdånighet.
Raderna ”jag går bara igång på gud/jag klär bara upp mig för gud” på ”Dios es un stalker” får mig att tänka på 1200-talsmystikern Mechthild av Magdeburg, som skrev om sin gudsrelation i djupt erotiska termer. Jag tänker också genomgående på Dante, som så blasfemiskt infogade sig själv i dramat om himmel och helvete för att berätta om sin olyckliga kärlek till Beatrice. För nog finns här en del nyckelrader om Rosalías uppbrott från exfästmannen, artisten Rauw Alejandro – vem kan det annars vara hon kallar för en ”känsloterrorist” på ”La perla”?
”Lux” sound är alltså klassiskt. Skivans mest kaxiga stycke, ”Mio cristo piange diamanti”, ska ha tagit ett år att skriva och är Rosalías försök till en aria. Men de som i och med singeln ”Berghain” uttryckte oro för att ”Lux” skulle vara orkesterverk som effektsökeri lär få den stillad. Som vanligt rör sig Rosalía närmast rastlöst mellan stilarter. Hennes oslagbara röst åstadkommer atletiska prestationer, hon sjunger melisma, opera och fado med en skör intensitet, rappar och viskar intimt. Musikens dimension skiftar också snabbt, från det storslagna och ödesmättade till nerskalade pianoballader.
Det är lätt att både imponeras och överväldigas av anspråket och ambitionen. Ibland är ”Lux” konstruktion så stor och komplex att man är rädd för att det inte ska bära sin egen tyngd, som lyssnare känner man stundtals nästan en matthet inför att bestiga det berg Rosalía blickar ut från toppen av. Men med henne är det alltid värt mödan, för vyn är oslagbar.
Bästa spår: ”Berghain”, ”La yugular”, ”Mio cristo piange diamanti”
Läs fler skivrecensioner och andra texter av Saga Cavallin
