Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Influeraren Isabella Löwengrip hade kunnat få en central post i Moderaterna redan nästa år om hon velat. Men hon är inte redo att släppa entreprenörlivet ännu, berättar hon för Svenska Dagbladet. Däremot har partiet redan tagit in henne som rådgivare, och hon är bekymrad: moderater talar inte till kvinnor. De framstår som så hårda, och kommunicerar så aggressivt, att de riskerar att stöta bort viktiga väljare i valet nästa år, spår hon.
Så hur ska Ulf Kristersson låta i stället, tycker Löwengrip? Hon tar fängelsereformen som exempel: Moderaterna måste våga kommunicera beslutet om att fängsla barn på ett empatiskt sätt, säger hon – helt utan spår av ironi.
Hon vill att moderater ska säga att ”man måste hedra offret genom att visa att det krävs ett straff, oavsett ålder”. Oavsett ålder? Ja, det är ditåt vi rör oss i snabb takt nu.
Argumenten som nu används motiverar inte på något sätt att stanna vid 13 år.
När regeringen i veckan meddelade att 13-åringar från och med nästa sommar ska kunna fängslas för vissa grova brott mötte det inget politiskt motstånd. Magdalena Andersson (S) har redan meddelat att hon vill sänka straffbarhetsåldern till 14 år. Jimmie Åkesson (SD) är inte främmande för att de här 13-åringarna ska låsas in på livstid.
Och det är värt att notera att argumenten som nu används inte på något sätt motiverar att stanna vid 13.
För varför ville Simona Mohamsson (L) se 13 år i stället för 14, som utredaren föreslog? Jo, för att 13-åringar förekommer bland förövarna. Samma ögonblick som gängledarna får yngre barn att utföra uppdragen finns alltså skäl att inkludera 12-, 11- eller 10-åringar också.
Och varför vill Jimmie Åkesson att man ska kunna låsa in mellanstadiebarn? ”Är man tillräckligt gammal för att begå ett grovt våldsbrott, då är man också tillräckligt gammal för att ta konsekvenserna för det brott som man begått. Och då tycker jag inte att ålder i sig har så stor betydelse”, säger han i P1.
Så talar någon som inte ser en nedre åldersgräns.
Tidigare argument – som att de här ungdomarnas hjärnor inte är färdigutvecklade, att barn ska behandlas som barn och att vuxenvärlden inte kan bortse från sitt ansvar – är totalt bortglömda.
Med så brutal och förödande kriminalitet måste man väl testa allt, resonerar många. Men är det inte tvärtom? Nu måste vi tvärtom välja insatser med större omsorg än tidigare. Så mycket står på spel.
Det mest uppseendeväckande är därför att fängelsereformen genomförs av partier som åkt i skytteltrafik till Danmark, kommit hem och berättat att de är inspirerade av landets kriminalpolitik. För där finns ju faktiskt redan svaret på vad politiken leder till.
2010 ändrade Danmark straffbarhetsåldern från 15 till 14 år, men bara 20 månader senare valde en ny regering att backa bandet. Det har gett kriminologer en unik chans att undersöka effekterna av reformen, och resultatet är tydligt: kriminaliteten bland barn minskade inte, den ökade.
Varför är det över huvud taget inte en del av debatten i Sverige?
Ointresset för effekterna av politiken är inte heller tillfälligt. Bristen på svenska studier som följer upp olika brottsförebyggande insatser är akut, varnade kriminologen Amir Rostami tidigare i år i en rapport. ”Vi vet inte när vi har gjort bra saker, eller dåliga saker. Det är nästan som att styra ett skepp och blunda samtidigt”, förklarade han.
Ändå får våra beslutsfattare hela tiden frågor om vad mer de är beredda att göra. Att de insatser som nu införs också riskerar att göra stor skada, är över huvud taget inte en diskussion.
Danmark ändrade straffbarhetsåldern från 15 till 14 år, och resultatet är tydligt: kriminaliteten bland barn minskade inte, den ökade.
För vad är det man tänker sig ska hända de barn som fängslas? Som regeringen nu – till skillnad från alla andra barn med skolplikt i Sverige – tycker kan klara sig med en distansutbildning, som Kriminalvården ska ansvara för. Finns det någon som tror att de här pojkarna får en genuin chans att byta liv?
Det är heller inte svårt att se var debatten befinner sig om tio år: de här individerna är förlorade, det enda ansvarsfulla är att låsa in dem permanent.
Och sedan då? Passiviteten inför de 4-, 6- och 8-åringar som riskerar att fylla de dömda 13-åringarnas skor är plågsam. Var är jättesatsningarna på den socialtjänst som – mitt i den akuta gängkrisen – larmar om att den går på knäna?
Det är som att många inte förstår att insatser kan vara skarpa förrän barnet har tagit till vapen. Tills det är för sent.
Kanske låter det radikalt i dag, men det finns bättre sätt att visa empati än att fängsla mellanstadiebarn.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Moderaterna har bestämt sig för att göra journalister till motståndare
Max Hjelm: Unga i förorten borde lyssna på Trumps ord om homosexuella
















