Om Nemone Lethbridges liv vore en film hade den garanterat kallats överdriven. Avfärdats som effektsökeri, till och med.
På 60-talet figurerade Nemone Lethbridge flitigt i brittiska kändispressen. Först som ung, framgångsrik kvinna i Londons mansdominerade advokatkretsar. Därefter som persona non grata i desamma.
Så länge hon kan minnas har hon kämpat för rättvisan. Kanske började det med att hennes far. Han var chef inom underrättelsetjänsten och ledde utredningen om Hitlers död – sommaren 1945 tog han med sig sin då 12-åriga dotter till bunkern där führern begått självmord. Eller kanske var det sträckläsningen av Charles Dickens böcker om människornas lidande som tände hatet mot oförrätter inom henne.
Nu är hon 93 år, sparvlik och tillbringar dagarna i en fåtölj omgiven av madonnaikoner, böcker, växter och familjefotografier i sitt sovrum i ett tegelradhus i norra London.
Och hon är mer än redo att utkämpa en sista kamp mot orättvisan.
1919 blev det tillåtet för brittiska kvinnor att arbeta som brottmålsadvokater – i teorin. I praktiken vägrade de flesta advokatkammare att ta in kvinnor. Fram till 70-talet var det nästan uteslutande män som praktiserade yrket.
– Jag hade inte fått någon praktikplats som nybakad jurist om det inte hade varit för min far. Min karriär möjliggjordes av ett visst mått av nepotism. Domstolarna och kamrarna var väldigt misogyna, hela samhället var det, säger Nemone Lethbridge när jag besöker henne i radhuset.
Hon hade jobbat några år som advokat och bland annat försvarat tvillingbröderna Kray som drev ett av huvudstadens största gangsternätverk, när hon en kväll 1958 steg in på Star Tavern, en pub i den exklusiva Londonstadsdelen Belgravia, tillsammans med en kollega. Vid baren satt en liten grupp män och skrattade ohämmat.
”Nu ska jag presentera dig för den mest fascinerande mannen i London”, sade hennes kollega.
– Det var Jimmy. Han hade rött hår, var väldigt rolig, något av en charmör faktiskt, och det han berättade för mig engagerade mig något kopiöst.
Jimmy O’Connor var 14 år äldre än Nemone Lethbridge och hade växt upp i stor fattigdom i en irländsk familj. Precis som sin far hade han inlett sin tjuvbana i unga år. Från lastbilars bakluckor stal han mat och prylar som han sålde vidare.
1942 greps han. Några andra tjuvar hade pekat ut honom för ett mord som begåtts året dessförinnan. O’Connor ställdes inför rätta, befanns skyldig och dömdes till döden.
Åtta veckor satt han i en dödscell och väntade på snaran. Två dagar före avrättningen benådade inrikesministern honom efter att ha fått information om att han kanske inte var mördaren. Domen stod dock fast och han tillbringade drygt tio år i fängelse.
Resten av sitt liv skulle han på alla sätt han förmådde hävda sin oskuld och försöka få domen upphävd.
– Jag dödar inte människor. Jag är en tjuv och en jävligt bra sådan, sade Jimmy O’Connor flera år senare i en bandinspelning som kan höras i den nya BBC-podden ”The Magnificent O’Connors” som handlar om hans fall och kamp för upprättelse.
Dagen efter mötet på Star Tavern var en söndag och Nemone Lethbridge gick i mässan. När hon kom tillbaka hem stod Jimmy O’Connor utanför hennes port. ”Jag önskar att du vore min fru”, sade han. ”Det kan du bara drömma om”, svarade hon.
– Året efter reste vi till Dublin. Där gifte vi oss i hemlighet. Jag hade börjat älska honom. Jag var hemskt politisk vid den tiden, så det fanns en sådan dimension i mitt ja också. Jag ville visa att någon som dömts för mord kan vara en älskansvärd person.
Några år levde de på det viset, bara de två.
Men så blev de bjudna på ett bröllop. Bland gästerna fanns en journalist på kändis- och skvallertidningen News of the World – i folkmun kallad News of the Screws – och han kände väl igen Jimmy O’Connor. Så blev kärleksrelationen mellan den unga advokaten och den morddömde mannen till tidningsstoff.
Från advokatkammaren där hon jobbade fick Nemone Lethbridge ett brev om att hon inte var välkommen tillbaka.
– Jag var förtvivlad. Jag försökte komma in vid andra kammare, men ingen ville ha med mig att göra. Jimmy och jag var så avskydda, vi kände oss som Lord Byron som skakade dammet av sina fötter.
Under nästan två decennier var Nemone Lethbridge portad från yrket.
Hon och Jimmy O’Connor började skriva pjäser och de fick båda sina genombrott som dramatiker i BBC:s serie The Wednesday Play – som satte det verkliga livet i centrum. O’Connors drama ”Three Clear Sundays” regisserades av ingen mindre än Ken Loach, och handlade om en ung arbetare som döms till döden genom hängning. Miljontals tittare såg tv-pjäsen. Senare samma år avskaffades dödsstraffet i Storbritannien. Det var 1965.
Nemone Lethbridge, å sin sida, skrev pjäsen ”Baby blues” som tematiserade den då tabubelagda erfarenheten missfall.
Efter lång väntan fick de två söner, Ragnar och Milo.
Jimmy O’Connor fortsatte att hävda att han var oskyldig till mordet han dömts för. Han försökte ständigt få fram nya bevis och gjorde upprepade försök att få domstolen att ta upp hans fall på nytt, men den ursprungliga utredningen omfattades till stor del av sekretess. Han kämpade i byråkratisk motvind. Och så drack han.
1973 skildes Nemone Lethbridge och Jimmy O’Connor, men hon skulle fortsätta att stötta honom.
– Det finns inget som talar för att han dödat en annan människa. Inga bevis, inga ögonvittnen, inga fingeravtryck. Han dömdes utifrån opålitliga personers opålitliga ord, människor som hade något att vinna på ett vittna mot Jimmy O’Connor.
Har du aldrig tvivlat på hans oskuld?
– Jimmy hade ett mörker i sig, och han var en tjuv – men han var inte våldsam.
Trots att de tagit ut skilsmässa fortsatte de att äta söndagsmiddag varje vecka. Så småningom fick Nemone Lethbridge börja arbeta som advokat igen, då var hon inte längre ensam kvinna i kammaren.
Hon köpte ett nergånget hus i Stoke Newington i norra London. Där bor hon fortfarande kvar.
2001 dog Jimmy O’Connor efter en serie hjärtattacker. Källaren i Stoke Newington är till brädden fylld av dokumentation om hans fall. Sönerna Ragnar och Milo har gått igenom varenda papperslapp. Tidigare okända omständigheter har tillkommit, liksom ny bevisning.
De har överlämnat alltsammans till en advokat, som ska driva fallet i en domstol som tar upp eventuella rättsövergrepp. Det kan ta år innan de får ett år avslut, men Nemone Lethbridge är fast besluten att hålla ut lite till.
– Det här är vår sista chans. Jag har aldrig varit så optimistisk som nu, våra chanser är goda.
Vad skulle det innebära för dig om domen upphävdes?
– Då kan jag dö i frid. Denna orättvisa har kostat oss alla så mycket.
Läs mer:
Så blev JK Rowling världens mest högljudda antitransaktivist
