Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Inga stormakter lade in sitt veto då FN:s säkerhetsråd accepterade Marockos autonomiplan för den forna kolonin, som övergavs av Spanien 1976. FN erkände också Marockos suveränitet över området, en glest befolkad öken rik på fosfater, stor som drygt halva Sverige.
Marocko behärskar sedan många år större delen av området, medan de infödda, al-Sahrawiyun, håller delar av det. Saharawiernas väpnade rörelse Polisario, som länge stöddes av en rad regimer, har i dag endast Algeriet bakom sig. Saharawierna härstammar delvis från jemenitiska stammar som flyttade dit på 1200-talet. Det talar därför arabiska i en omgivning där berberspråk länge dominerade.
Det skulle förvåna om Marocko, en diktatur, implementerade sin plan för självstyre åt saharawifolket. Troligare är att Marocko genom sin nyvunna legitimitet kommer att kunna behandla saharawierna med färre skrupler och med färre internationella protester.
Marocko har spelat sina kort skickligt. Sveriges riksdag erkände saharawiernas rätt till självständighet 2012. Men regeringen ångrade sig, utan förklaring, och hänsköt frågan till FN. 2020 erkände USA Marockos rätt till Västsahara, sedan kung Muhammad VI i gengäld etablerat förbindelser med Israel. Året därpå hackades den spanske premiärministern Pedro Sánchez telefon två gånger med det israeliska spionprogrammet Pegasus, av allt att döma av Marocko. Ett par månader senare lade Sánchez med ett tvärt lappkast om kursen: det spanska socialistpartiet, som i alla år ställt sig bakom kravet på en folkomröstning i Västsahara, accepterade den marockanska autonomiplanen.
Spanien lämnade Västsahara efter att den dåvarande marockanske kungen, Hassan II, organiserat ”Den gröna marschen”, i veckan för 50 år sedan. 350 000 marockaner, civila och militärer, tågade söderut mot det spanska territoriet. I Madrid låg diktatorn Francisco Franco på sin dödsbädd. Spanien saknade vilja och resurser att försvara området och gick med på att det delades mellan Mauretanien och Marocko. Mauretanien har senare skrinlagt sina anspråk.
Frågan är nu vilket öde som väntar saharawierna i Marockos händer. Hälften av de kring 300 000 saharawierna lever i området, hälften i flyktingläger i Algeriet. 300 000 marockanska bosättare utgör numera majoriteten i Västsahara.
