Dom Phillips var inte bara min kollega. Han var också min vän. När han rapporterades saknad under en resa i Amazonas trodde jag att han hade gått vilse och snart skulle vara tillbaka. Bara några dagar före hans avresa till en av de mest otillgängliga delarna av Amazonas hade vi chattat med varandra. Jag undrade hur det gick med boken. Han svarade: It´s coming on fine. Long way to go, but I have taken a big bite. Been traveling a lot actually.
Efter några dagar i djungeln fick den organiserade brottsligheten reda på att han sökte information om skövlingen, tjuvfisket och kokainsmugglingen i Javaridalen, vid gränsen till Peru. Någon hade skvallrat om att han hade träffat urfolken i regionen som vittnat om de olagliga aktiviteterna. När Dom Phillips, som tidigare varit korrespondent för The Guardian och The Washington Post, lämnade urfolkens reservat nästa morgon visste han inte att han var förföljd. När han och hans guide, urfolksexperten Bruno Pereira, färdats några timmar uppför Javarifloden, hann en snabbare båt i kapp dem. Ombord fanns tre män och en hagelbössa.
Bruno Pereira var hatad av den organiserade brottsligheten för sitt arbete med att stärka ursprungsbefolkningens rättigheter och sköts först med tre skott. Sedan dödades min vän med ett hagelskott från nära håll i bröstet. De tre männen brände, styckade och begravde kropparna i djungeln, men avslöjades en vecka senare när omvärlden mobiliserat och tvingat den brasilianska polisen att utreda morden.
De tre männen sitter häktade, men har ännu inte dömts. Lagens långa arm räcker inte långt i Amazonas
Det har gått tre år sedan de mördades. De tre männen sitter häktade, men har ännu inte dömts. Lagens långa arm räcker inte långt i Amazonas. Betydligt längre sträcker sig det arbete som Dom Phillips kollegor gjort efter mordet. Efter begravningen lämnade hans änka över en väska med hårddiskar och anteckningsböcker till en grupp engelskspråkiga korrespondenter i Rio de Janeiro. Bokens första fyra kapitel låg klara, men de återstående sex kapitlen var endast påbörjade. Dom Phillips hade dock skrivit ett tydligt synopsis till varje kapitel.
Hans kollegor bestämde sig för att slutföra boken enligt devisen från det internationella journalistkollektivet Forbidden Stories – killing the journalist won’t kill the story. Titeln blev ”How to save the Amazon” (Canongate).
The Guardians nuvarande korrespondent i Latinamerika, med det snarlika namnet Tom Phillips, tog tjänstledigt för att ägna sig på heltid med att få sin kollegas bok klar. Han slutförde bland annat kapitlet som handlar om hur urfolket yanomami fått sitt reservat ockuperat av tusentals guldgrävare som förgiftat deras floder med kvicksilver. Det är skrämmande läsning. Guldgrävarna har inte bara byggt illegala landningsbanor i reservatet, utan också tvingat i väg en del av urfolken. Det värsta är, skriver Tom Phillips, att urfolkens unga generation börjat intressera sig för guldet. De har övergett sin kultur och börjat samarbeta med de illegala guldgrävarna.
Att se båda sidor av myntet var en av Dom Phillips kvaliteter. Han var ingen miljöaktivist som delade upp befolkningen i onda och goda. En av hans riktlinjer för boken var att försöka förstå hur de 28 miljoner brassar som bor i någon av Amazonas nio delstater ska överleva utan att ägna sig åt skövling, guldgrävande eller tjuvjakt. Han letade förslag på hur befolkningen skulle kunna leva på ett hållbart sätt utan att förstöra världens viktigaste regnskog. I boken hann han teckna ned flera förslag innan han dödades av de som lever på ett ohållbart sätt.
Att läsa hans bok om hur Amazonas ska räddas är en ögonöppnare. På sina håll kan det bli mycket fakta för den som inte varit i regionen tidigare och inte vet att Amazonas sträcker sig över nio länder som alla har olika lagstiftning när det gäller skövling, men boken är ändå inte tung. För alla som säger att de bryr sig om klimatet är den obligatorisk läsning. Jag vill inte se en enda rebellmamma till som inte har boken i sin tygväska när hon åker tåg genom Europa.
”How to save the Amazon” visar hur komplext frågan är att rädda vårt klimat. Den havremjölksdrickande medelklassen på norra halvklotet kan inte peka mot det södra halvklotet och berätta vad som ska göras. Det är miljökolonialism. Dom Phillips gillade inte det. Han var inte bara en journalist som såg genom det norra halvklotets konsumtionshyckleri. Han var också en obotlig optimist som ville hitta ett läge där den rika världen kunde möta det globala syd.
Hans bok är, trots titeln, inte en manual med svar utan en tålmodig genomgång om vad som krävs för att Amazonas ska få en bättre framtid. I boken möter vi forskare, politiker, jordbrukare, aktivister och framför allt de människor som lever i och av skogen. Styrkan i boken ligger i balansen mellan reportage och fakta. Dom Phillips skriver som en journalist, men han lyfter också blicken och visar hur kampen om Amazonas inte bara är en brasiliansk sak. Den är en globalt existentiell fråga. Att rädda regnskogen blir att rädda oss själva.
Aldrig förr har så många av världens tyngsta röster inom klimatvetenskapen samlats i Amazonas
Just nu är världens klimatforskare samlade i den sunkiga, men charmiga hamnstaden Belém vid Amazonasflodens mynning för att under FN:s klimattoppmöte COP30 diskutera hur planetens framtida klimatpolitik ska se ut. Aldrig förr har så många av världens tyngsta röster inom klimatvetenskapen samlats i Amazonas. Mötet kan bli den succé som vårt klimat förtjänar, men konferensen kan också bli ett fiasko.
Inför klimattoppmötet gav det brasilianska miljöverket Ibama klartecken till provborrning av oljefält i Amazonasflodens mynning. Om det skulle ske ett läckage vid fältet, som uppges ha 5,6 miljarder fat olja, kan olja flyta in i Amazonasfloden och skada unik, orörd natur. För president Lula da Silva kunde inte tajmingen vara sämre. Hans tanke var att använda COP30 till att visa hur skyddet av Amazonas kan förenas med ekonomisk utveckling. När han stödjer ett statligt oljeprojekt i Amazonasbäckenet, som kan förstöra de mest känsliga delarna av regnskogen, visar han att olja kommer först, skyddet av Amazonas sen.
Jag önskar att min brittiske vän Dom Phillips kunnat vara med på COP30. Tänk om hans bok hade delats ut till delegaterna. Det hade varit en gest för att rädda Amazonas. Nu kommer Storbritannien i stället att representeras av kronprins William som redan sparkat Amazonas främste kock, Saulo Jennings, efter att han ville servera pirarucu, en urtida sötvattenfisk, på middagen till ett förberedande klimatmöte. Kronprinsen krävde en vegansk meny. Saulo Jennings menade att det var som ”att be Iron Maiden spela jazz”.
Norra halvklotets nolltolerans för den verklighet som folk lever under i Amazonas visar att årets viktigaste klimatmöte kan bli den kulturkrock som Dom Phillips försökte undvika. Ingen bok är värd att dö för, men ”How to save the Amazon” är så nära man kommer. Må hans död inte ha varit förgäves.
Läs andra texter av DN:s korrespondent Henrik Brandão Jönsson
