Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
I skrivande stund kommer nyheten om att matpriserna har gått upp med 16 procent på ett år (och det efter redan tidigare horribla ökningar). Den som undrar vad Ica-baronerna gör med våra pengar får svaret i Felix Herngrens senaste spegling av de besuttnas underbara värld.
Nämnda matvarukedja spelar en stor biroll i den nya serien ”Där solen alltid skiner”, eftersom det är försäljningen av en Maxi-butik som gör att Tom Kraft (lysande rollnamn, han är verkligen en man med tom kraft) får råd att flytta till Mallorca för att leva det goda livet tillsammans med sin familj.
När vi kliver in i handlingen är det dags för Toms (Per Lasson från ”Tunna blå linjen”) 50-årsfest och den vackra villan med den fantastiska havsutsikten fylls av vänner och släkt – däribland Toms strulige och fattige bror Timmy (Erik ”Jerka” Johansson). I ett mycket svagt ögonblick, när Tom tror att han fått en hjärtattack, skänker han sitt andra nyinköpta hus till brodern och en tragikomisk brödrakamp kickas igång.
När Felix Herngren släpper en produkt ur nöjesfabriken FLX kommer den oftast med full garanti för god tajming, grav igenkänning och galet många produktplaceringar – även om de inte är lika många här som i hans kanske mest exponerade handelsvara, reklamklustret ”Solsidan”.
Precis som där, befinner vi oss återigen i ett geografiskt begränsat rikemansgetto; en tacksam arena där Herngren och manusförfattarna (Josefin Johansson och Maria Nygren) drar ner designerbrallorna på den ekonomiska Mallorca-eliten – som regissören förvisso själv tillhör.
Kanske kan man ana lite klädsam självkritik? Ön är ju ändå nedlusad med mångmiljonärer, som drivit upp huspriserna så att lokalbefolkningen inte har råd att bo kvar. Njä, det nämns faktiskt, men mer som en premiss än en samvetsöm tanke.
Sålunda: Rika människor bortkopplade från verkligheten, som försöker fylla sina inre tomrum med LUS (luncher utan slut), yoga och pekuniär pittmätning under en brännande sol.
Jo, precis: ”The white lotus”, i en nyrik folkhemsdräkt, där serieskaparna helt oblygt ackompanjerar komedin med musik som har släktskap med ”TWL”:s dito. Inget fel i det, så klart, förutom möjligen att det gör jämförelsen mellan serierna oundviklig. Vilket inte faller ut till Felix Herngren favör.
Tonläget är perfekt avvägt, ligger någonstans mellan situationskomik och lättviktsdrama.
Men på egen hand står ”Där solen alltid skiner” ändå stabilt. Tonläget är perfekt avvägt, ligger någonstans mellan situationskomik och lättviktsdrama. Samma sak gäller insatsen från alla inblandade skådespelare: Per Lasson, Rakel Wärmländer och de andra alstrar humor på fullaste allvar.
Jerka Johanssons hunsade Timmy skulle kunna vara direkt influgen från Herngrens andra, stora tv-framgång ”Bonusfamiljen”, som dock hade något stramare realistiska tyglar. Här är kurvorna brantare, förhöjningen tydligare. I alla fall fram till och med det skönt stökiga fjärde avsnittet, där den obekväma stämningen är på topp och tillvaron börjar krackelera. Ett avsnitt som också avslutas med att den livskrisande Tom faller i armarna på ”Mallorcas Dalai Lama” (August Wittgenstein i komiskt Kristuslik uppenbarelse).
Ett roligt metaögonblick uppstår också när Christopher Wollter dyker upp som pilsk präst (serien spelades dock in innan Cirkus Wollter-Dufvenius kom till stan).
Efter det, när trådar ska knytas ihop och emotionella ekvationer lösas, tappar serien tyvärr i både kraft och skruv. De små gnagande konflikter som gett manus dess angenäma friktion slätas över lite väl lätt men okej, underhållande är det utan tvekan.
Och Ica-baronerna småfnissar hela vägen till den digitala banken.
Läs också:
Fler film- och tv-recensioner i DN
Nicholas Wennö: Här är veckans bästa strömningstips
