I Meta Isæus-Berlin ateljé finns tusentals saker. Längst upp under taket i en sekelskifteskåk på Kungsholmen har hon stuvat in minnen från ett helt liv. Skulpturer och målningar förstås, både färdiga och halvfärdiga. Men också mängder av prylar. Mest iögonfallande är ett gammalt hyllsystem, fullt av askar, flaskor, snäckor, skålar, glasobjekt och prydnadsfigurer. En bebis, en räv, en varg, en apa, massor av fåglar av olika slag, en tax, en vit varg. Och en liten, väldigt söt familj med sjölejon.
– Jag har inte enda onödig sak här, säger hon om samlingen och pekar på en liten guldklocka i ringstorlek.
– Den där till exempel, den är faster Ingers. Hon var en väldigt viktig person i mitt liv, särskilt efter att pappa dött. Varje pryl här är som den, knuten till ett minne.
I mer än 30 år har Meta Isæus-Berlin genom konsten undersökt just vad som kan uppstå ur minnet, ur det vi erfar och bevarar inom oss. Med utgångspunkt i det bekanta, har hon via installationer, skulptur och måleri bjudit in betraktaren till en egen, oförutsägbar värld.
Ofta är scenen hemmet. Ett på ytan helt vanligt sådant, men där det surrealistiska läcker in och skapar en känsla av otrygghet. Många har dragit paralleller mellan hennes konst och Sigmund Freuds begrepp ”unheimlich”. Det handlar om en hemmets skuggsida. Ett utrymme på gränsen, där det vi känner igen förvrids i kuslighet.
När hon nu ska fylla 1 160 kvadratmeter stora Galleri 5 på Kulturhuset i Stockholm finns glidningen mellan det trygga och otrygga där hela tiden. I utställningen ”Festen som inte blev av” tar vardagens ögonblick drömlik form, när det levda och olevda smälter samman. Ett svävande kök. Ett sovrum i kris. En middag som plötsligt försvinner genom bordet.
– Mina installationer kommer nästan alltid ur något som har hänt, säger hon.
– Installationen ”Festen som inte blev av” var en stor julmiddag som blev inställd. Så började jag reflektera över hur mycket det är som inte blir av. Det är ju nästan hela livet. Jag kanaliserade det i en installation, med ett bord där middagen sjunker nedåt. Plötsligt är maten bara borta, så snopet!
Under vindsateljén finns en ateljé till. En ombyggd lägenhet, med kök och mycket högre i tak. Här får de större målningarna rum att breda ut sig över väggarna. Meta Isæus-Berlin har haft ateljé i huset på Kungsholmen i 25 år. Men hon har bott här sedan 1980-talet. Hemmet som hon delar med partnern Danne finns bakom en dörr på andra sidan trappuppgången.
När hon flyttade hit var hon fortfarande konststudent. Efter sex försök kom hon till sist in på Kungliga konsthögskolan. Att få henne att prata om den tiden, eller för den delen om åren dessförinnan, visar sig dock vara knepigt. Hon vill inte ha frågor om förr.
– Manliga konstnärer behöver aldrig tala om hur de började, säger hon när vi slagit oss ned vid köksbordet.
– De får bara frågor om var de befinner sig just nu. Kvinnor däremot, vi förväntas alltid förklara oss. Berätta om hur allt började. Det var min dotter som läst genusvetenskap som sade det först. Sedan dess har jag tänkt på det, och det stämmer verkligen. Så fråga helst bara om sådant som har med nuet att göra.
Jaja. Man får laga efter läge. Och en del historia sipprar ändå fram. Som att hon växte upp mestadels i Stockholm, med tre syskon och skilda föräldrar. Hennes pappa hette Olof Isæus och var också konstnär, målare som studerat för Isaac Grünewald. Verkligt avgörande möten med konsten skedde dock inte i faderns hem. När barnen var på besök tittade han mest på ”Tipsextra”. Det är i stället ett annat konstögonblick som verkligen etsat sig fast i Meta Isæus-Berlins minne från barndomen:
– Vi gick på Moderna museet med dagis och såg Niki de Saint Phalles ”Hon”, 1966.
Vad minns du från den upplevelsen?
– Jag kommer ihåg allt. Hur jag stod i trappan. Hur jag gick in. Hur möblerna såg ut därinne. Att det rörde sig. Jag kommer ihåg att jag åkte rutschkana. Senare har jag skrivit om det. Om att när jag kom ut, så tänkte jag att jag var hemma. ”Hon” var hemma. Mer hemma än hemma, till och med.
Varför gjorde det besöket så starkt intryck?
– Jag tror att det handlar om att för mig har konsten alltid varit den där alternativa världen, som jag egentligen tillhör. Så länge jag kan minnas har jag försökt skapa en sådan, egen värld. När jag sedan 1994 gjorde ”Return”, geléhallonsvalget, var det en tribut till Saint Phalle. Ett sätt att gå tillbaka till upplevelsen av att vara i livmodern.
För ”Return” använde sig Meta Isæus-Berlin av skärmar i pvc-plast och 100 kilo geléhjärtansmassa. Resultatet, en köttig, sötsliskig tunnel att vandra igenom, visades bland annat i Spanien. Då hade hon nyligen tagit examen från Mejan. Det var under studierna där som hon på allvar började utforska olika material. I dag är hennes konstnärskap associerat med skulpturer och installationer i allt från textil till trä till olika metaller. Men hon har också jobbat mycket med mer okonventionella material, som växter, deg, asfalt – och korvskinn.
– Om man har en taktilitet i sig så är ett material bara ytterligare en möjlighet. Genom att uttrycka något via material och materialitet kan man i bästa fall nå djupare. Två plus två kan bli fem. Jag ser det som att när jag började arbeta med olika material så utökade jag mitt berättande. Jag tog in en större dimension.
Särskilt ett material har funnits med Meta Isæus-Berlin genom karriären: vatten. Redan i examensverket från Mejan fyllde hon 2 000 vinylhandskar med 800 liter vatten i en molnliknande väggskulptur. Senare har hon gjort flera stora vatteninstallationer. Mest spektakulärt möjligen i det sprutande badrummet i ”Ett vattenhem” för bomässan Bo01. Vattnet som exploderar ur handfatet, badkaret och toaletten är installationens bråkiga fixstjärna.
Men elementet har också tagit en mer tillbakadragen, mångtydig roll. Som i de fyllda sängar som återkommit vid flera utställningar. Där är ytan spegelblank, lugn och dunkel. Man undrar vad som döljer sig i djupet. I ”Festen som inte blev av” återkommer vatten på flera ställen, både i målningar och i skulpturer. Två av installationerna är blöta. Den ena är ett badkar i brons. Den andra är verket ”Förseglad”, som handlar om minnen och längtan efter att kunna kapsla in dem.
– Det är en vattenspegel, som jag har gjort en bild inuti. Riktiga möbler syns under vattnet, och man tror att de ligger djupt men i själva verket är de väldigt nära. Jag tänker på den bilden som ett bevarat minne, som finns som i en varm källa inom mig. För att skapa den berättelsen har jag använt vattnet, som reservoar.
Varför har du arbetat så mycket med vatten?
– Jag blir glad av vatten. Jag mår bra av det och jag vill berätta i det. Men det är svårt att jobba med vatten. Att styra flöden och att det inte får läcka. Är man utomhus kan man ju köra på. Då gör det inget om det stänker på marken. Men så fort man kommer inomhus blir det jätteviktigt att det inte läcker. Man får experimentera sig fram. Jag har hållit på väldigt mycket med olika munstycken och pumpar.
Ja, hur mycket ingenjör har du blivit?
– Jag kan en del om pumpar. Som med ”Förseglad” – jag vet att det är viktigt att ha en pump, som ger syre till vattnet och håller det levande. Stillastående vatten är inte bra. En av sängarna jag gjorde för länge sedan fick jag byta vatten i hela tiden, två hinkar ut, två hinkar in. Med ”Förseglad” kommer det att räcka att håva upp smuts en gång om dagen. Man får också ha i en droppe diskmedel. Då faller smutsen till bottnen.
I den största målningen på den nya utställningen finns vattnet också med. ”Som om inget hänt” visar ett par redo att sätta sig för middag, medan vattnet stiger i rummet. I kraftfulla oljefärger syns mannen och kvinnan agera helt oberörda inför översvämningen. Ungefär så som Meta Isæus-Berlin upplevde att hela världen gjorde när hon målade motivet, i samband med Rysslands invasion av Ukraina.
På Kulturhuset presenteras måleriet och installationerna i dialog med varandra, berättelserna som finns i dem rör sig i samma sfär. Båda uttrycksformerna har numera en självskriven roll i Meta Isæus-Berlins konstnärskap. Men så har det inte alltid varit.
Konstnären som hade gjort sig ett namn via sina installationer gjorde nästan skandal, när hon för första gången ställde ut målningar år 2006. En del kritiker som såg hennes mitt-i-karriären-retrospektiv på Liljevalchs konsthall hade svårt att dölja att det var nya installationer de hade kommit för att se.
– Folk blev arga, säger hon i dag om utställningen som markerar en vändpunkt i hennes konstnärskap.
– Jag var inte beredd på att det skulle bli en sådan smäll. Folk ville att allt skulle vara som det alltid har varit. Att jag som visat installationer tidigare skulle förbli vid min läst. Men jag blev faktiskt inte det minsta nedslagen. Jag tänkte att blir de så upprörda så måste det betyda att det är bra. Annars hade de inte brytt sig över huvud taget.
Själv var hon mest frustrerad över att ingen frågade henne varför hon målade, minns hon i dag. För det fanns ett tydligt skäl. Installationernas dragningskraft hade ebbat ut åren dessförinnan. Hon ville uttrycka en annan typ av bilder, som hon inte kunde åstadkomma med fysiska ting. När hennes far sedan gick bort sommaren 1999 kände hon starkt att hon inte kunde fortsätta leva som tidigare. Måleriet drog.
– När något vansinnigt hemskt händer vill man förändra sitt liv, säger hon.
– Pappa betydde så mycket för mig. Han älskade måleriet och ville alltid att jag skulle satsa på det. Jag hade målat hela tiden, men när han dog blev måleriet också ett sätt för mig att få vara i hans universum. Nära honom, i hans värld. Dessutom var det härligt att slänga konstvärldens tycke och smak på sophögen och bara göra det jag ville.
Också i skiftet mot mer måleri har livet alltså format Meta Isæus-Berlins konst. Verkligheten läcker in, i erfarenheter, minnen och insikter. I gestaltningen vrider sig det realistiska ett halvt varv. Sigmund Freuds ”unheimlich”-begrepp finns med i måleriet också. Psykets märkligheter, det dolda som kan upplevas som kusligt, tar form på dukarna där vad som helst kan hända. Fantasi blir verklighet.
Samtidigt värjer sig konstnären själv mot att det hon sysslar med skulle vara personligt. ”Verken är kroppsliga, poetiska och symboliska – men aldrig privata”, som det heter i presentationstexten för ”Festen som inte blev av”.
– Egentligen är jag totalt ointresserad av mig och mitt liv. Jag tycker att det blir för litet, om det bara ska handla om mitt liv. Jag vill komma åt något större. Prata i ett större sammanhang. Hitta det allmängiltiga. Jag är ju intresserad av existentiella frågor, av filosofi. Herregud, jag valde tyska i skolan för att jag skulle kunna läsa Wittgenstein på originalspråk.
För den nya utställningen har ytterligare ett verktyg adderats till uttrycksmedlen: rörelse. För första gången arbetar Meta Isæus-Berlin med mekanik, i en snurrande skulptur som fått namnet ”Käftsmällen”. Den är en enkel, svart stålkonstruktion, där roterande käppar växelvis slår in i och glider undan varandra. Hon tar fram mobiltelefonen för att visa en video. Skrattar när karusellen knarrar i gång, fastän det är lite kusligt.
– Den är inte så vacker, men den handlar om något som jag tycker är viktigt, säger hon.
– Vi får alla käftsmällar i livet. Vissa av oss hela tiden, andra mer sällan. Man kanske får ett nej och är ledsen några dagar. Sedan går det över, man går vidare, och då kommer det igen. En till käftsmäll. Pang, bom, tjoff! Det är det som är livet.
Många av dina verk är ganska kusliga. Men jag tycker att de också kan vara roliga. Hur viktig är humorn i din konst?
– Det måste vara humor. Jag gör inget verk utan humor. Jag kräver det av mig själv och av betraktaren. Ja, egentligen av alla människor jag känner. Jag vill att man ska kunna skratta också. Annars blir allt så fånigt.
