Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
– Det här blir jättebra, säger den glada kvinnan i luckan.
Hon har just tagit min bild och beundrar resultatet.
Jag svarar att jag har övat på tusentals bylines. Fokuserad blick i kameran. Betrakta resultatet utan fåfänga.
Tag bort fotografierna, skrev poeten Hjalmar Gullberg för många år sedan, de döda är känsliga för dylikt första tiden. Anpassningen sker inte utan möda till friden över allt förstånd.
Om han hade rätt, om alla dessa bilder binder oss vid jordelivet, kommer vi alla att bli osaliga andar, avporträtterade i varje skede av våra liv.
Våra förfäder poserade sällan, men mycket medvetet, för fotograferna. I farmors hus, som numera är min farbrors, hänger fyra porträtt på farmors mor och farmors far och farfars mor och farfars far. Hur många gånger har jag inte studerat dessa bilder? Letat släktdrag i olika anleten? Allt går igen på ett märkligt sätt.
Vår dotter var så komiskt lik sin pappa som nyfödd. När vår son kom till världen var det som att möta min pappa i miniatyr, med tunt lockigt hår i nacken och allt. Det finns ett gulnat tidningsutklipp i ett album, med morfar som pojke, nästan kusligt lik sin dotterson.
För fosterbarnet Hjalmar Gullberg var likheten en börda. Han hade ärvt sin biologiska pappas drag, sin biologiska mammas skam. De gifte sig ett par år efter den oäkta sonens födelse men erkände aldrig hans existens. I en ungdomsdikt skrev han om hur han skydde anletsdragen. Det var väl en lättnad att tänka att de kunde upplösas.
Jag behåller fotografierna och känner glädje över de drag som går igen. Den korta hakan hos ett kusinbarn. Den rufsiga kalufsen hos ett annat.
En septembermorgon står jag vid passpolisen på en station i södra Stockholm och väntar utan förväntan på den svartvita bild som ska pryda mina dokument på kommande resor.
Där kommer den. Jag möter blicken.
Och för första gången ser jag något annat, min döda mamma, i mig själv.
Läs fler kåserier, till exempel Kalena om vad lite färg på väggarna kan betyda.
