Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
I sin nya roman ”Mecenaterna” behandlar Johanna Hedman konstvärldens relation med kapitalet – gallerister, donatorer, köpare som förvarar konstverken i frihamnen utanför Genève. Hon gestaltar väl den skepsis mot pengar och att behöva sälja (sig) som är vanlig i kulturvärlden. En romanfigur som skymtar förbi är en ung, framgångsrik techbro som kan tänka sig att ge lite pengar. Killen ser på ”oetablerade konstnärer som levande start-ups”.
Den synen på kulturskapare vore ju alldeles ekonomistisk och osexig och alldeles… alldeles underbar.
För i verkligheten är det snarare så att ingen förväntas vilja lägga pengar på konst.
Det fullständiga hallabaloo som varit kring statliga museers återinförda inträde – 170 kronor för att se en konstskatt – visar på tankesättet. Även att biomomsen beskrivits som förödande för svensk film. Det känns liksom lite uppgivet om folk vägrar se biofilm för att det kostar 20 kronor för mycket.
I ett spännande teaterreportage i Aftonbladet (8/11) förklarar den unga, hypeade, gruppen Hjärter Fem att de är övertygade om att de alltid kommer ha dåligt med pengar. Så kanske det blir – men vilken defaitism! Maria Carlsson, medlem i gruppen Teater Hets, konstaterar i samma artikel: ”Det kostar så mycket tankekraft och tid. Man måste ha en lokal där man kan få lov att vara högljudd och sen kostar ljud, ljus, publikvärdar och städning”.
Och nu när flera mindre scener i Stockholm riskerar att stänga på grund av indraget offentligt stöd tänker jag på hur den underbara Teater Galeasen länge försökt få personer att sponsra stolar för att bekosta en renovering. En rätt häftig grej, få sitt namn på en sittplats. Priset? 2 000 kronor. Många äter middag på restaurang för mer än det varje helg i huvudstaden.
Kulturvärlden är drabbad av en deprimerande brist på ambitioner.
Kulturvärlden är drabbad av en deprimerande brist på ambitioner.
Om någon alls kan tänkas lägga pengar på kultur så antas det vara filantropiskt, som en mecenat. Det är inte fel, men det är inte heller nog. Ibland låter det nästan som en naturlag att det inte går få folk att betala för viss (fin)kultur. Jag har svårt att acceptera det.
För svenskar öser pengar på annat, som restaurangmat, kläder – och träning. Nu blir den 80-åriga biografen Park i Stockholm till ett gym, som ett tecken i tiden.
I grunden handlar det om vad vårt samhälle prioriterar: Skrivandes den här texten frågade jag om en vän ville följa med på ovan nämnda Hjärter Fems pjäs. Han behövde tyvärr hålla i pengarna. Visst, men i lördags betalade han 800 kronor för att springa halvmaran.
Läs mer:
Max Hjelm: Det lönar sig redan att arbeta – regeringen slår bara på dem som ligger
Max Hjelm: Sättet politiker talar om invandrare är läskigt – och får konsekvenser
