Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Alastair Campbell är arg. Nog för att hans parti, som han levde så tätt intill under åren som talesperson för Tony Blair, gjort många misstag det senaste året. Men nu har det ändå gått för långt.
”What the f-u-c-k is going on?” dundrar han inför en publik bestående av medelålders Londonbor klädda i fotriktiga skor och många universitetspoäng.
Kvällen innan har det ”läckt” till Guardian att Labour-politiker planerar en kupp. Keir Starmer kommer att utmanas om partiledarskapet – och han kommer att försvara sig med full kraft, enligt uppgiften. Som, visar det sig snart, kommer från premiärministerns egen stab.
Eller som Financial Times senare formulerar det: Den här veckan lyckades Starmer med bedriften att inleda krig mot sig själv. Han fick, alldeles på egen hand, precis alla att prata om vem som ska efterträda honom.
Det framstår, i brist på bättre ord, som obegåvat.
Och det hade väl varit en sak om det bara var Starmers framtid det handlade om, men det är det inte. Så mycket mer ligger i potten, konstaterar Campbell upprört. Tories har kollapsat, Nigel Farages högerpopulistiska främlingsfientliga parti, Reform UK, har passerat Labour i mätningarna. Om inte Starmers regering tar sig samman och börjar leverera lämnar den fältet fritt åt extremister.
När så mycket står på spel får man inte vara så här dålig.
Keir Starmers popularitetssiffror är ungefär som Boris Johnsons strax innan han tvingades avgå.
Rory Stewart, som brukade vara ett framtidsnamn i Tories innan partiet bestämde sig för att välja vägen mot förfall, är andra halvan av podden ”The rest is politics” och föreställningen den här kvällen. Han konstaterar återhållsamt att premiärministerns tajming är intressant: Keir Starmer inleder den här striden i en tid då två av tio britter har förtroende för honom. Sju av tio har svala känslor, vilket ger honom en popularitetssiffra på minus 51. Alltså ungefär vad Boris Johnson hade strax innan han tvingades avgå.
Det är en bedrift.
Starmer är trots allt mannen som för bara ett år sedan vann den största majoritet som Labour har uppnått på nästan tre decennier. Då mycket tack vare att han inte var just Boris Johnson; britterna skulle i stället få en torr, lite tråkig men kapabel person efter några år av kaos. Men inte ens det verkar han alltså kunna leva upp till.
Det saknas en strategi, suckar Campbell. Däremot kan inte Starmer ha godkänt läckan om den förestående kuppen, insisterar han. Någon annan måste ha gjort det utan hans vetskap – stabschefen borde få sparken!
Men frågan är om han tror på det själv. Det låter mest som en luttrad strategs försök att kasta ut en livlina till premiärministern: om du offrar någon annan kan du rädda dig själv.
Med den här ängsligheten behöver inte nyhögern förgöra de etablerade partierna, de förgör sig själva.
Varför gör Starmer det hela tiden så svårt för sig? Varför håller sig inte premiärministern till det som är – borde vara – självklart? undrar duon.
Varför gick han till exempel inte bara ut och försvarade BBC efter Donalds Trumps attack? Han kunde ha sagt det självklara: Att BBC gjorde fel som klippte presidentens tal inför stormningen av Kapitolium på ett missvisande sätt, men att mediecheferna har erkänt det och tagit konsekvenserna. Att presidenten borde lämna det där och gå vidare.
Varför är han inte mer rakryggad? Också i bokstavlig mening: Varför kryper han ner på marken under mötet med Donald Trump när den amerikanska presidenten – avsiktligt? – släpper ner sina papper på marken? Varför är det så svårt att behålla sin värdighet?
Med den här ängsligheten behöver inte nyhögern förgöra de etablerade partierna, de förgör sig själva.
Hittills har den brittiska utvecklingen beskrivits som ett varnande exempel för konservativa och liberala partier i Europa: Tories har visat vad som händer när den klassiska högern anammar ytterhögerns tilltal och politik. Partiet har fullständigt förnedrats. Kollapsat.
Men Keir Starmers katastrofvecka visar också varför den kollapsen är dåliga nyheter för socialdemokratin. Inte bara riskerar den att sätta igång dominoeffekter och försvaga allmänhetens förtroende för politiker. Den höjer också insatserna: Misslyckas Starmer väntar inte Tories på att ta över, utan Nigel Farage.
Tidigare var ett valnederlag mest tråkigt för partiet. Nu är det farligt för landet.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Empatiskt att fängsla mellanstadiebarn? Snälla sluta
Ledare: Det finns bara ett sätt för BBC att gå vidare från krisen
