När Henrik Rydström kliver in på caféet i Höllviken kommer han direkt från ett träningspass på ett närliggande gym. Nu är han hungrig.
Hade allt varit som vanligt hade han denna novemberdag analyserat Malmö FF:s säsong, eller i den bästa av världar hade guldfriandet fortfarande pågått.
Men inget är som vanligt.
När jag inleder en fråga med ”du har valt att hålla en låg profil” avbryter en leende Henrik Rydström innan jag hinner fullfölja den och säger:
– Till och med en väldigt låg profil för att vara mig.
Beskedet att Malmö FF valt att bryta kontraktet med den dubbla guldtränaren kom den 26 september. I anslutning till det gjorde Rydström ett fåtal intervjuer. Sedan har han varit tyst.
– Som spelare är det en sak att säga något när kontrakt bryts eller inte förlängs, men som tränare följer jag nog på ett sätt en tradition. Många tränare säger inte så mycket efter att de har fått gå. Det grundar sig nog i någon form av värdighet.
– Det är mycket känslor inblandade, och då är det lätt att man säger någonting som man sedan inte riktigt kan stå för. Med åren har jag åtminstone blivit så pass vis att jag lärt mig att det man känner i den stunden inte alltid är det man känner två månader senare.
– Någonstans har jag nog också varit rädd för att det ska låta som jag är bitter, och det är det sista jag är.
Nu har 49-årige Henrik Rydström haft tid att reflektera. Därmed är han redo för sin första längre intervju.
Förväntningarna på MFF inför årets säsong var utan att ta till överord, gigantiska. Efter två raka SM-guld skulle det bli ett tredje. Dessutom skulle man ta nya steg uppåt i Europa.
Verkligheten blev en annan.
Skadade nyckelspelare och nyförvärv som inte levererade bidrog till ojämna resultat, och kritiken från supportrar växte.
När MFF inom loppet av en vecka i augusti förlorade med 1–3 mot Mjällby i allsvenskan och 0–5 mot FC Köpenhamn i Champions League-kvalet skanderades ”Avgå Rydström” högt.
Hur var tiden från när du förstod att risken fanns att du skulle få gå fram till att det hände?
– Jag har haft tre stora avsked under min fotbollskarriär. Det första var som spelare, och det var brutalt eftersom jag identifierade mig så mycket med att leda Kalmar FF. Den gången kom det också ”out of the blue”. Av det lärde jag mig att inte bara identifiera mig med det jag gör.
– Som tränare bär jag med mig Brian Cloughs memoarer ”Nobody ever says thank you”, för lite så är livet som tränare. Vi har haft fantastiska framgångar i Malmö, men sedan är det en något sämre period och plötsligt är det över. Då är det nästan som om man inte längre existerar.
– Runt det här kan man föra ett resonemang. Supportrarna vill att vi tränare ska visa att vi bryr oss, men man skulle kunna säga att det ofta är en väldigt ensidig kärleksrelation. De gillar oss så länge vi ger dem det de vill ha, det vill säga segrar. När vi inte gör det är de inte längre så intresserade av relationen.
– Den delen lärde jag mig under mitt andra uppbrott från KFF (2018 fick han inte förlängt kontrakt efter att ha tagit över som tränare under säsongen sedan Nanne Bergstrand blivit sjukskriven).
– Jag hade varit länge i Kalmar, men en dag var de lite trötta på en och då var det adjö. Då har man inte mycket för att man har varit lojal.
Rydström tar ett bett på dubbelmackan innan han berättar att han i maj fick första frågan från media om att ”det pratades om att han borde få sparken”.
– Det kanske var lite väl tidigt, men det är som det är. Fotbollen har sina mekanismer. Men när de frågorna börjar komma vet du att det enda som tystar dem är att konstant vinna. Var det rimliga krav utifrån var vi truppmässigt var i somras? Kanske, kanske inte. Med det yttre tryck som var gick det inte att resonera, och marginalerna för misstag blev obefintliga.
– Vi gör det ändå rätt bra där efter sommaruppehållet. Jag tror vi hade tio-tolv matcher, inkluderat Europaspel, utan förlust – om än med ”för många” oavgjorda – innan vi förlorade hemma mot Mjällby och borta mot FCK.
– Efter det studsade vi visserligen tillbaka och hade sju matcher i följd utan förlust, men den sista tiden kändes det någonstans som om man bara sköt det oundvikliga framför sig. Å andra sidan, tror jag de flesta tränare lever sin profession i skuggan av svärdet.
Förändrades du som tränare när du förstod att du riskerade att få sparken?
– I det läget var det en fördel att jag alltid känner mig misslyckad.
Meningen sägs med en dos humor. Han utvecklar sedan vidare:
– I MFF hade vi ett uttryck ”vi ska vara paranoida motherfuckers”, vilket innebär att när vi är på planen måste vi ha ett katastroftänk. Det tänket har jag även utanför planen så jag är ofta beredd på ”det värsta”.
– Fördelen med att vara på det sättet är att man faktiskt njuter extra mycket när det går bra. Något som jag också var noga med att spelarna skulle göra. För vi verkar i en flyktig värld där allt snabbt kan förändras.
– Men det raka svaret är att jag inte förändrade mig. Kanske för att jag aldrig kände att gruppen var helt slutkörd på mig.
Efter de två framgångsrika åren var det föga förvånande många klubbar som ryckte i Rydström inför säsongen 2025.
På flera sätt hade det varit en perfekt tid att lämna.
– Det är klart att jag och Theo (assisterande tränaren Theodor Olsson) – som jag jobbar tätt med – diskuterade om det var läge att gå. Framför allt pratade vi om det fanns mer vi kunde göra i Malmö. Då kom tankarna på att ”ingen har vunnit tre år i rad”. Samtidigt drivs jag inte bara av att vinna, det hade inte räckt för att stanna, utan självklart bidrog det att jag trivdes väldigt bra.
– Det var också skönt att inte behöva börja om någon annanstans igen. Till skillnad mot när jag var spelare har jag ju gjort det en del som tränare. Inför den här tredje säsongen kändes det som om vi kunde addera grejer i stället för att göra om något.
– För mig hade det dessutom varit en sådan tankevurpa att bryta upp från något jag trivs med.
Rydström skrattar till.
– Kanske är det här den där ”trygghetsnarkomanin” som jag hade som spelare som kommer fram.
– Men det finns inte en millimeter av mig som ångrar att jag stannade, och jag skulle också säga att jag som tränare har varit mycket bättre i år.
– Och nu ska jag försöka formulera det här så att det inte missuppfattas, men jag vill också tillägga att vi under det här året har haft så jäkla roligt. På många sätt har vardagen faktiskt varit roligare än under 2024. Det teamet som vi var i år var fantastiskt.
– Det var väl egentligen bara sista veckan som stämningen förändrades, och människor som normalt inte är stressade började uppträda stressat.
Den varma mackan har sedan länge hunnit svalna, och som alltid är Rydström skicklig med orden.
Hur stort inflytande hade du över hur truppen såg ut?
– Olika klubbar jobbar på olika sätt. Strukturen i MFF är den att den sportsliga ledningen är drivande och tar de avgörande besluten. Jag har trivts med det, och hela tiden haft en bra relation med dem.
– Vissa tränare är sådana att de ska ha den eller den spelaren, men det är inte jag. Jag har inte haft tid till att sitta och leta spelare utan jag har jobbat med vårt spel. Jag har alltid litat på att sportcheferna gör det bästa de kan utifrån förutsättningarna, och det är klart att ”Danne” (sportchef Daniel Andersson) och Ola (assisterande sportchef Toivonen) inte har plockat in spelare som helt går emot det vi försöker göra på planen.
– Jag och Theo har verkligen älskat våra spelare, och jag tror att den största sorgen är att man tvingades lämna dem.
– Sammanfattningsvis kan man säga att det vi misslyckades med var att föryngra truppen på rätt sätt.
Förra söndagen avslutades allsvenskan. Tränarbytet, när Anes Mravac tog över, blev inget lyft. Malmö slutade sexa i tabellen.
Vi pratar om den där septemberdagen då Rydströms tid som MFF-tränare var över.
Det är en sak att respektera att det här är en del av yrket, men även tränare har känslor. Hur mådde du efter det?
– I och med att man hade känt att det kunde vara på gång, och brottats med de tankarna, var första känslan – när osäkerheten förvandlades faktum – något av en lättnad hur märkligt det än kan låta. Vilket kanske också underlättades av att vi kände att vi hade gett allt, och inte ångrade något.
– Efter det blir du ledsen och nästa fas är frustration.
– Men det har varit en mycket mindre identitetskris än vad jag kanske hade trott. Kanske för att jag som sagt aktivt jobbat med att undvika att bli bitter.
Ett sådant här besked påverkar så klart också din familj. Hur var det att berätta för dem?
– För oss vuxna är det en sak, men det kan så klart vara svårare att förklara och förstå för ett barn. Det känns dock som vår sjuåriga dotter Vilja har landat bra i det.
Pappa Rydström fortsätter med ett leende:
– För henne har det varit något av en chock att jag plötsligt är hemma jämt, så något positivt har kommit ur det.
– Men man ska inte hymla med att det här på många sätt är ett ”egojobb”.
När känslan å ena sidan kan vara att det man gjort för klubben från en dag till en annan nästan raderats ut, finns i den andra vågskålen en stöttning som tydligt har berört Rydström.
– Tränarkollegor, sportchefer och spelare har hört av sig. Något som har gjort mig ödmjuk och fått mig att fundera över varför jag inte har gjort på samma sätt. När en tränarkollega har fått gå – då känner man sig först och främst som kollegor – har jag ofta tänkt att jag borde höra av mig. Men alldeles för ofta har det stannat där.
– De som har hört av sig till mig har gått de där extra stegen, och det har inte bara varit sådana där sms med text typ ”kämpa” utan jäkligt fina meddelanden.
– Jag har till exempel haft en hel del kontakt med Kim Bergstrand (Djurgårdens tidigare guldtränare som fick sparken förra hösten). Det var inget som jag trodde när vi mötte varandra som tränare, men han har varit jättefin. Även Stuart Baxter har varit väldigt bra mot mig.
Intervjun drar ut på tiden och Rydström inser att det är dags att hämta dottern på fritids. Vi följer med dit innan vi åker ner till havet för att ta bilder.
Vi pratar om Rydströms högra hand, 29-årige Theodor Olsson, som också han fick lämna den 26 september.
– Tidigare har jag ibland haft media eller MFF-play (där han analyserade matcherna) som min terapeut. Nu har Theo fått ta det, och jag säger bara stackars honom, säger Rydström och skrattar.
– Men han är väldigt bra på att lyssna.
Då är framme vid sista frågan. Vad händer nu?
– Man kan väl säga att det händer en massa saker. Kanske är det därför som jag är lugn. Det finns en hel del alternativ. Nu handlar det mer om att välja rätt. I den ekvationen ingår naturligtvis att det ska fungera för familjen.
– Det vi (Rydström och Olsson) har landat i är att vi vill se vad som finns utomlands. Vilket väcker nya frågor, som vilken typ av klubb man då vill gå till.
Han utvecklar resonemanget genom att använda ett kringresande tivoli som metafor.
– När du sätter dig i någon av deras karuseller tänker du ”har de verkligen skruvat fast dem ordentligt”. Lite så gillar jag när spelet är. Det ska fan vara lite på gränsen. Något som var svårt den första tiden i MFF. Då fanns tänket att ”finns det en risk ska man inte ta den”.
– Det lyckades vi att bryta, om än inte hela vägen i år. Men de första åren spelade vi en fotboll som kunde se svår ut, och som ibland kunde ställa till det, men som gör något med själen. Vad som är än viktigare är att det i det långa loppet också leder till framgång .
– Frågan nu är var vi hittar en miljö som är med på det här. Svaren på den typen av frågor kommer att avgöra nästa steg.
Det börjar skymma, men innan Henrik och dottern Vilja åker vidare till simhallen säger han:
– Vi har trivts fantastiskt bra här i Höllviken, och jag har varit med och vunnit två SM-guld och cupen. Så även om det här kapitlet är över finns det ingen sorg.
Läs mer: Johan Esk: Supportrarna fick styra när Malmös tränare fick sparken
