Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Prisbelönte journalisten Göran Ellung visar kanske inte i första hand att gammal är äldst i sin tvådelade dokumentär ”Sverigevänner – ett partis historia” (SVT). Även om journalistisk erfarenhet är extra mycket värd i dag när journalistkåren och medier blivit besatta av lättklätt poddande och tvångsmässig populärkulturbevakning.
Göran Ellung är en skicklig dokumentär berättare, old school, utan tvekan. Systematiskt ger han oss Sverigedemokraternas hela historia – från det kladdiga, nazianfrätta, tidiga politiska partikletet till den smarta, välorganiserade och skickligt genomförda omstöpning som sker när ”de fyras gäng” tar över: Lundakamraterna Björn Söder, Rickard Jomshof, Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson.
Med lite perspektiv var nog SD:s politiska hundtrick till och med mer remarkabelt än det som reklamgurun Michael Storåkers lyckades med i sin lansering av ”Nya Moderaterna” inför valet 2006.
Ulven klär sig i fårakläder, så tolkas det ändå enklast, och ensidigast, och fortfarande, av majoriteten kritiker. Göran Ellung försöker modigt nog komplicera frågan en smula.
Egentligen har jag bara en enda invändning, och den är i och för sig rätt allvarlig.
Han gräver djupt i arkiven och går direkt till källorna. Alla de högst uppsatta och mest initierade Sverigedemokraterna är uppskrivna på Göran Ellungs gästlista, liksom forskare och journalister som Anna-Lena Lodenius, David Baas, Daniel Poohl, Per Svensson, Peter Wolodarski med flera – liksom politiska motståndare som Mona Sahlin, Lars Ohly, Bengt Westerberg.
Det är en stabil grund som Göran Ellung lägger för sin dokumentär. Han är dessutom mån om att påbyggnaden inte ska luta alltför mycket åt ett eller annat håll. Han har ett helgjutet förtroende för att vi tittare kan tänka själva, och det är man ju i dag inte särskilt bortskämd med – men därför extra tacksam för, givetvis.
Egentligen har jag bara en enda invändning, och den är i och för sig rätt allvarlig. Kanske har Göran Ellung medvetet låtit den frågan bli hängande i luften? Jag tror inte riktigt på det, men man kan ju hoppas.
Ja, då blir jag nästan mer mörkrädd än för den mest medvetet reaktionäre Sverigedemokraten
För, egentligen, missar han inte hela huvudpoängen och den centrala frågan? Vem krattade egentligen för den här högersvängen? Och hur? Och i vilket ”gott” syfte då?
När jag hör Lars Ohlys och Mona Sahlins uppblåsta självgodhet i frågan, och när jag inser att de fortfarande inte förstått den roll som de, deras partier och övriga etablissemanget (inklusive medierna) spelat – ja då blir jag nästan mer mörkrädd än för den mest medvetet reaktionäre Sverigedemokraten.
Ända från slutet av 70-talet och under hela 80- och 90-talet fanns det relevanta frågor om invandring, segregation, arbetslöshet, språksvårigheter, kriminalitet. Men det var och det blev politiskt tabu att prata om dem. Det går bara inte att förneka faktum. Så var det.
Vi har också samtidigt sedan i slutet av 70-talet fått lära oss att samhället är i ständig kris, ekonomiska nedskärningar är nödvändiga, underskotten stora, skulderna höga. Jag diskuterade detta redan för 40 år sedan med min mormor och hennes kompisar i lilla Skillingaryd som aldrig riktigt fick ihop det. Om det inte fanns pengar till skola, gamla, sjuka, pensionärer (som de ständigt matades med) – hur kunde det då finnas möjligheter att på ett bra och klokt sätt ta emot hundratusentals invandrare och flyktingar?
Mona Sahlin och Lars Ohly och deras superkorrekta politiska kompisar var helt skräckslagna
Det politiska etablissemanget hade beröringsskräck med den oron bland ”vanligt folk”. Och vanligt folk ville inte bli kallade rassar så fort de ställde en fråga. Så inga frågor blev ställda.
Mona Sahlin och Lars Ohly och deras superkorrekta politiska kompisar var helt skräckslagna inför blotta tanken på att lägga örat mot rälsen och lyssna, om än så bara för en kort sekund, på de frågor som bubblade djupt där nere i valmanskåren.
Vi var helt enkelt inte sådana, påstod de.
Så fel de hade.
Läs fler tv-krönikor och texter av Johan Croneman
