På uppdrag av Svenska orienteringsförbundet genomförde Novus förra hösten en undersökning. Syftet var att ge en bild av gemene mans attityd till sporten orientering.
En bieffekt, som förbundet nu vill berätta om, var att intervjuerna visade på svenska folkets bristande kartkunskap. Varför återstår att ta reda på.
– Vi har en förkunskap om att kartor som sådant intresserar folk, men till en viss grad bara. När man väl ska lära sig tyda den, då går intresset ner. Personligen tror jag också att det digitala har ställt till det, man har blivit lite lat i sin kartkunskap, säger kommunikationschef Tero Marjamäki.
Ett resultat överraskade förbundet.
– För många är det länge sedan de höll i en karta men ändå är det bara 22 procent som säger sig ha dålig kartkunskap. Framför allt tror vi att tendensen, att man uppskattar sin kartkunskap som bättre, är större bland männen – om man ska generalisera.
Martin Perkins är idrottslärare på Lindeskolan (F–5) i Enskede gård i södra Stockholm, tillika orienterare på fritiden. Han känner igen sig i siffrorna – både från sin undervisning men också från privatlivet.
Någon elev har vandrat i fjällen, någon har använt en campingplatskarta, några går på scouterna men för de allra flesta är en fysisk karta något nytt – förutom kanske som en del i en påskäggsjakt med familjen – när han introducerar den och börjar arbeta mycket med den redan från första klass.
Han säger att vissa elever förstår konceptet direkt: Att vår tredimensionella värld ses uppifrån på en platt avbild. För dem som har svårare att greppa vad en karta är från början blir inlärningskurvan ofta lång.
– Men de är alla överens om att det kan vara bra att kunna läsa en fysisk karta. När jag pratade med dem om detta sa de först ”man har ju Google Maps på mobilen”, men sen kom de på ”men om mobilen inte har täckning” eller ”när mobilen har dött.”
Undertecknad fick i unga år gå till telefonkatalogens kartsidor för att hitta vägen. Martin Perkins är 29 år och har levt hela sitt liv med internet, men skillnaden är att barn i dag har smarta telefoner med inbyggda karttjänster – utvecklingen är både positiv och oroväckande.
– Många använder trots allt kartor i vardagen, till exempel i Pokémon Go eller via Google Maps. Men i de flesta spel och i karttjänster kan de välja en punkt de vill till och får ett streck att följa. Det gör att de inte ser behovet av att kunna navigera själva, säger idrottsläraren.
Presstjänsten på Myndigheten för samhällskydd och beredskap (MSB) skriver i ett mejl till DN:
”Kartkunskap är viktig vid kriser och i värsta fall krig, särskilt om digitala hjälpmedel inte är tillgängliga. Vi ser det som en viktig färdighet hos befolkningen och ser positivt på de frivilligorganisationer som utbildar i ämnet. Vi har till exempel med karta och kompass på checklistan för utrymning i vår broschyr ’Om krisen eller kriget kommer’.”
Tero Marjamäki exemplifierar med när hela Spanien och Portugal i slutet av april i år blev strömlöst: 60 miljoner människor blev helt plötsligt beroende av fysiska kartor.
Poängen med en karta är att kunna hitta på eller till en okänd plats. Men att lämna en känd miljö, som skolgården, till en större plats utanför skolan har visat sig vara ett stort steg för många elever, berättar Martin Perkins.
– Färgerna kan också vara förvirrande. De ser grönt på kartan och tänker gräs men nej, gräs är gult. Vissa saker är också komplexa, som höjdkurvor. Även fast jag orienterade mycket som barn tog det kanske tills jag var i tidiga tonåren innan jag på riktigt förstod dem.
Bland hans egna kompisar från grundskolan är det inte många som hållit orienteringskunskaperna färska. Och när han träffade sin fru var hennes kartkunskap ungefär som genomsnittssvenskens.
– Jag har försökt och lyckats få henne intresserad av kartor och orientering. Nu springer hon både inomhusorientering och sprintorientering varje säsong.
Själv tycker han att kartkunskapen har öppnat många dörrar i livet; den gör att han kan vistas i naturen med säkerhet och upptäcka nya platser.
– Men många är livrädda för att vara i skogen. Rädslan för att gå vilse finns inpräntad i oss från att vi är barn.
Orienteringsförbundet noterade ett alarmerande svar i undersökningen.
– Vi kunde se att kartkunskapen är bättre bland de som har högre inkomst. Blir kartkunskapen en klassfråga kan det bli väldigt illa, konstaterar Tero Marjamäki.
