Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Ukraina står inför ett av de svåraste valen i landets historia, sade en sammanbiten Volodymyr Zelenskyj i ett tal till nationen i fredags: Antingen riskerar vi att förlora vår värdighet – eller en av våra närmaste partner.
Vad det innebär tål att tänka på.
Det förslag i 28 punkter som Ryssland och USA tagit fram stöps nu om och jämförs med det förslag som tagits fram av européerna och som är mer fördelaktigt för Ukraina.
Om förhandlingarna i Genève leder fram till en överenskommelse som både Ryssland och Ukraina accepterar vet vi inte. Men medan detaljer från samtalen läcker ut kan man stanna upp vid Zelenskyjs ord.
Värdighet, skriver den albanska politiska filosofen Lea Ypi i The New Yorker, utgör i dag kärnan i en rad internationella lagar och politiska konventioner. Det är paradoxalt, fortsätter hon: Å ena sidan är värdigheten okränkbar, å andra sidan är den stadfäst i dokument som ständigt misslyckas med att skydda den.
Ukraina har invaderats av en granne som under snart fyra år har dödat och trakasserat, fängslat, torterat och förstört.
Nu står de inför en villkorslista som främst går Rysslands ärenden – som att Ukraina ska släppa mark som Ryssland inte ens lyckats ta kontroll över. Där finns visserligen sådant Ukraina utan vidare kan gå med på (som att bortförda barn ska återföras), och punkter som är värre i teorin än i praktiken – som förbudet för Ukraina att gå med i Nato. Det är inte troligt att Ukraina i närtid ändå skulle släppas in där.
Men detta handlar om principer. Som avtalet formulerats innebär det att Ukraina ger upp rätten att bestämma över sin säkerhetspolitik. Därmed strider det mot FN-stadgan.
Mycket av innehållet är öppet för tolkningar, men där finns svårsmälta punkter. Som nummer 26 – som slår fast att ingen inblandad kan ställas till svars för handlingar begångna under kriget. De som bär ansvar för massakern i Butja, för förödelserna i Mariupol och Bachmut, för tortyr, kidnappningar och tusentals övergrepp mot civila skulle alltså för alltid gå fria.
Som om den ordning som inleddes med Nürnbergrättegångarna inte fanns.
Att de facto – i praktiken – släppa något av förlorad mark måste man kanske acceptera tills vidare, men inte att för alltid glömma vem som var skyldig.
Redan den februarinatt 2022 som den fullskaliga invasionen inleddes började ukrainska jurister, aktivister och människorättsorganisationer att dokumentera ryska krigsbrott. Några veckor senare gjorde fotograf Lotta Härdelin och jag ett reportage om deras arbete. Det pågår sedan dess, oavbrutet.
”Det här kommer att sätta exempel som andra kommer att följa, och underminera den redan ömtåliga stabiliteten i världen”, kommenterade Oleksandra Matvijtjuk, ordförande i människorättsorganisationen Center for civil liberties, på plattformen X.
Det är inte okomplicerat för Ukraina att lyfta frågan om amnesti – försvarsminister Rustem Umerov ska ha argumenterat för att punkten ska gälla all kriminalitet, sannolikt för att inkludera de inblandade i den pågående korruptionsutredningen i Ukraina. Flera av de åtalade står Zelenskyj nära. Det ser förstås illa ut.
Inför den fjärde krigsvintern är ukrainarna trötta. De har brist på resurser och på soldater, och de vet inte vilka de kan lita på ens bland Europas länder, där ord ofta varit större än handling. Frågar man ukrainare om framtiden blir många svaret skyldigt: Den går det inte att prata om. Det enda de är övertygade om är att Ryssland kommer att anfalla igen. Få tror att Ukraina kan återfå gränserna från 2014, eller från början av 2022.
Att de facto – i praktiken – släppa något av förlorad mark måste man kanske acceptera tills vidare, men inte att för alltid glömma vem som var skyldig.
Den människa vars existens och rättigheter inte erkänns, syns inte. Hon förlorar sina konturer och sin värdighet. Detsamma gäller en nation, och det gör frågan om amnesti till en av fredsplanens mest centrala. Med full amnesti läker inga sår.
Relationer är sällan villkorslösa, men partnerskap och vänskap innehåller ett mått av osjälviskhet, ibland av uppoffring, pålitlighet. USA litar ingen längre på – men Trump är oberäknelig, inte obegriplig. För Trump tycks alla relationer vara transaktionella: what’s in it for me?
Men också värdighet är centralt för Trump – och för Putin. Båda avskyr att framstå som förlorare. Det är en stark drivkraft och en man kan ha i bakhuvudet också nu. Putin vill ha Ukraina. Trump vill ha äran, och Nobels fredspris.
Ett pris som 2022 för övrigt tilldelades Oleksandra Matvijtjuk.
Läs mer:
Rubio: Trump är ”ganska nöjd” med framstegen i fredsamtalen
Det här är innehållet i fredsplanen för Ukraina
Sanna Torén Björling: Förslaget till fredsplan är på allvar – nu måste Zelenskyj vinna tid















