Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
För alla som vill ha en stark, enad europeisk röst i världen har det varit nervösa dagar. När uppgifter om USA:s ryskinspirerade så kallade fredsplan för Ukraina började sippra ut i onsdags förra veckan (19/11) verkade de europeiska ledarna först helt tagna på sängen.
På torsdagen träffades EU-ländernas utrikesministrar i Bryssel och alla försökte ligga lågt. Danmarks utrikesminister Lars Løkke Rasmussen, som företräder EU:s rullande ordförandeskap, såg sömnig ut och hade hört ”rykten” om USA:s plan. Efter rådsmötet förklarade EU:s utrikeschef Kaja Kallas att hon fått en känsla av ”déjà-vu”, eftersom liknande idéer dykt upp förut och sedan försvunnit. EU:s gemensamma politik – stöd till Ukraina och fortsatta försök att försvaga Ryssland – ligger fast, försäkrade hon.
Under fredagen förändrades stämningen. När jag ringde runt till mina kontakter i Bryssel verkade många nervösa och under kvällen, när USA:s Daniel Driscoll skällde ut europeiska diplomater under ett möte i Kiev, utbröt panik. Europas telefoner började gå varma.
I all hast formulerades en kortfattad text som undertecknades av EU-kommissionens och Europeiska rådets ordförande tillsammans med ledare från Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Italien och ytterligare några europeiska länder samt Japan och Kanada. Uttalandet publicerades på lördagen, och på söndagen kom ett längre och skarpare uttalande från Ursula von der Leyen.
När jag ringde runt till mina kontakter i Bryssel verkade många nervösa och under kvällen utbröt panik.
I elfte timmen skickades sedan flera europeiska säkerhetsrådgivare till Genève för att tala med USA:s utrikesminister Marco Rubio. Samtalen beskrevs efter helgen som ”ett steg framåt”, men vad det blir av allt detta återstår att se. Europeiska förhandlare har lyckats få bort en del av de värsta punkterna, men det var omskakande att följa deras inledande yrvakenhet och därefter närmast desperata respons.
Att det knappt har hörts ett ord från Kaja Kallas under dessa dramatiska dagar är också illavarslande. EU:s utrikeschef fanns inte med bland undertecknarna i lördags och ingen av hennes medarbetare deltog tydligen under samtalen i Genève. I värsta fall har dragkampen mellan Ursula von der Leyen och Kaja Kallas, som det har snackats om i Bryssel under en tid, eskalerat. Det vore både dumt och farligt.
Ända sedan Kaja Kallas – som tidigare var Estlands premiärminister – för ett år sedan utsågs till EU:s höga representant i utrikesfrågor, som är den formella titeln, har det mumlats om att hon är oerfaren och ”mest bryr sig om Ryssland”, som om det vore ett problem i dessa tider. Ganska snart började det också spridas uppgifter om att hon inte drog jämnt med kommissionens ordförande.
I april skrev franska Le Monde att hon hade ”svårt att hitta sin roll” i Bryssel och att von der Leyen inte lät henne ”ta plats”. Och nyligen publicerade tidningen en ny text under rubriken: ”’Game of thrones’ i kommissionen”. Artikeln handlar om tysken Martin Selmayr, en skicklig men omvittnat brutal EU-tjänsteman som styrde och ställde när han var chef för kommissionens tidigare ordförande Jean-Claude Junckers kansli. När Ursula von der Leyen tog över förpassades han så småningom till Rom som EU:s utsände vid Vatikanstaten.
Tidigare i höstas blev det känt att Kallas ville ha honom som biträdande generalsekreterare vid EU:s utrikestjänst. Tanken var tydligen att en skicklig gammal EU-räv skulle stärka Kallas internt, men von der Leyen blev rasande. Enligt Le Monde ansåg hon att rekryteringen var ”en krigsförklaring” som hon lyckades stoppa.
Att det knappt hörts ett ord från Kaja Kallas under dessa dramatiska dagar är illavarslande.
Några veckor senare deklarerade von der Leyen att hon vill knyta en underrättelseenhet till sitt kansli i EU-kommissionen, trots att utrikestjänsten redan har en sådan. Det är ännu ett tecken på att samarbetet inte fungerar väl och att utrikeschefen marginaliseras.
I grunden handlar dragkampen om hela det komplicerade EU-byggets konstruktion. Kaja Kallas uppdrag är ett av unionens mest komplicerade, och alla hennes företrädare har vittnat om hur hopplöst det kan vara att få 27 länder att enas när alla egentligen vill ha en egen röst. Inom utrikespolitiken har medlemsstaterna full nationell suveränitet och om de inte lyckas komma överens ska utrikeschefen i princip hålla tyst.
Men det vore konstigt om Ursula von der Leyen tog över. Kommissionens ordförande är varken president, regeringschef eller utrikesminister och ska inte lägga fast unionens utrikespolitik. Så länge EU inte är en fullt utvecklad federation utformas den gemensamma politiken i utrikes frågor av de 27 folkvalda regeringarnas utrikesministrar och så måste det förbli, hur krångligt det än är.
Rysslands krig skakar om Europa, och det är förstås viktigt att von der Leyen har tillräckliga möjligheter att agera. Men samarbetet i EU bygger på en känslig balans mellan nationell demokrati och tjänstemannastyret i Bryssel. Den destruktiva maktkampen mellan von der Leyen och Kallas försvagar unionen i ett läge när enhet och styrka behövs som allra mest. EU behöver en aktiv och engagerad utrikeschef som samlar och driver på medlemsstaternas utrikesministrar och inte motarbetas internt.
Läs mer:
Martin Liby Troein: Samtalet till Trump visar hur Kina vill dela upp världen
DN:s ledarredaktion: Ryssland har begått grova krigsförbrytelser – men nu vänder vi blad, tycker Trump
