Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Vad är väl värre än att sitta i ett iranskt fängelse i över 3 500 dagar? Jo, att samtidigt ha känslan av att vara bortglömd av världen.
Ahmadreza Djalali, forskare vid Karolinska institutet, greps av den iranska regimen år 2016 i samband med en gästföreläsning om katastrofmedicin i landet. Han anklagades för att vara en spion utsänd av Israel, och dömdes till döden. Detta utan en rättvis rättegång.
Hans stora chans kom i samband med fångväxlingen sommaren 2024, när Sverige släppte Hamid Noury, som dömts till livstids fängelse här för sin inblandning i massavrättningarna i Iran år 1988.
Hamid Noury är en centralgestalt för den islamistiska regimen, och symboliskt viktig – när han landade i Iran hälsades han som en hjälte och möttes bokstavligen av röda mattan, blomsterkvastar och regeringsrepresentanter.
I utbyte mot honom fick Sverige i sin tur hem två oskyldigt fängslade svenskar, Saeed Azizi och Johan Floderus. Men Ahmadreza Djalali blev kvar. Man kan knappt föreställa sig hopplösheten han måste ha känt.
Nog borde man också ha kunnat få Iran att släppa honom också? Det menar flera experter, däribland den seniora forskaren Susanne Berger, som är knuten till Raoul Wallenberg-centret för mänskliga rättigheter (DN 27/11).
Många pekar också på själva Sveriges diplomatiska organisering – eller brist därpå – som ett problem (DN Debatt 4/4). Men företrädare för de svenska myndigheterna menar att hans fall helt enkelt var, och är, mer komplicerat – Iran betraktar honom ju som sin egen.
Han har förlorat många tänder samt är psykiskt nedbruten.
Nu har dock ytterligare ett och ett halvt år gått, under tystnad.
Förhållandena i iranska fängelser är omvittnat förfärliga, och allra särskilt i det ökända Evinfängelset, där många av de politiska fångarna sitter. Otaliga är vittnesmålen om tortyr, misshandel och psykiska och fysiska övergrepp. Skadade och sjuka nekas läkarvård, även i livshotande situationer. Kontakten med omvärlden är sporadisk.
I detta fängelse tynar vår svenske medborgare bort.
”Han är bara skinn och ben, och lider av sjukdomar. Ett blodprov har visat att han har leverproblem och väldigt lågt blodtryck. Han har förlorat många tänder samt är psykiskt nedbruten”, säger hans fru, Vida Mehrannia, nu till DN.
”Bryr sig de svenska representanterna verkligen om mitt liv?”, frågar han sig själv i ett ljudklipp som DN har fått tillgång till. Det är lätt att förstå hans tvivel.
För Sverige framhåller ofta vikten av tyst diplomati. Men när övergår denna tysta diplomati till att bara vara en förskönande omskrivning för att inte göra någonting alls?
Läs mer:
Lisa Magnusson: Sebastian Stakset sitter ovetandes på politiskt sprängstoff
Max Hjelm: Sanna Marin menar att hon är ”för sexig” – men kritiken handlar om något annat
