Joar Løyning ser helst inte människor i ögonen. Risken är att de ser, nej, tränger in i hans inre. ”Det säger sig självt att jag måste beskydda mig mot det”, konstaterar han redan på första sidan av ”Jeg var lenge død”, den sjätte delen i Karl Ove Knausgårds romansvit som inleddes med ”Morgonstjärnan” 2020.
Kramar är förstås inte att tala om. Det enda som är mer privat än själen är kroppen, och följaktligen är Joar Løyning i medelåldern fortfarande oskuld. När hans mamma en gång, åldrad och tankspridd, råkar visa sig naken för honom blir han så skakad att han måste ge sig ut på en långpromenad och tänka på hur Gud förhåller sig till exponentiell förändring för att stilla illamåendet.
Han arbetar på Institutet för astrofysik i Oslo. Bor ensam i en lägenhet där han tillbringar merparten av sin tid. Till skillnad från sin godmodige storebror Syvert, känd från romansvitens andra del ”Vargarna från evighetens skog”, är han ointresserad av det mesta som har med vardagen och det mellanmänskliga att göra – det är rymden, stjärnorna, matematiken och evigheten som håller honom vaken om nätterna.
Och så drömmarna.
Det rika drömlivet har han i gengäld gemensamt med sin pappa Syvert, känd från fjolårets ”Arendal”, som nyligen gavs ut på svenska. Från Syvert Løyning den äldre, som dog i en bilolycka när sönerna var små, tycks Joar ha ärvt en sorts överkänslighet för andevärlden. Sedan tonåren skriver han regelbundet ner sina drömmar, i synnerhet om de framstår som betydelsebärande – inte för honom själv, han är jammen meg inte någon freudian! Nej, det är teorin om att drömvärlden på riktigt är en annan värld som han undersöker.
Alltså är det inte oväntat att just han, en tredjedel in i boken, stöter på en varelse som tycks befinna sig i fel dimension. Samma kväll som det har uppdagats att en granntant legat död i sin lägenhet i veckor, ser Joar henne genom sitt fönster, sittande på en parkbänk. När han en kort stund senare står öga mot öga med henne hör han hennes röst i sitt huvud: ”Det är ni som är döda”. Sedan rör hon vid honom, och han får en vision av dödsriket.
För Knausgårdkännaren är det som sker härnäst inte heller oväntat. Joar Løyning vaknar dagen därpå, det råkar vara en söndag, och på söndagar äter han rundstykker till frukost. Nå, då är det bara att traska iväg till 7-Eleven – oaktat det faktum att han bara timmar tidigare har mött en död människa – för att köpa bröd. Ska det kanske bli två minibaguetter i stället för frallor, ”siden det ikke var en vanlig dag”? Vad var det nu igen som var ovanligt? Just det, att han träffade sin döda granne i parken! Det får bli en extra russinfralla.
Norrmännen och deras fetisch för bröd! Man sliter sitt hår, men man skrattar medan man blir skallig. Knausgårds upptagenhet vid vardagens alla minimala sysslor och rörelser kan göra en galen, men det är också just det som utgör hans helt oefterhärmliga stil. Det triviala gör hans romaner levande. Världen och allt vi vet om den har i ett slag vänts upp och ner, döda vandrar i stadsparkerna, men frokost må man jo spise.
Nå, då är det bara att traska iväg till 7-Eleven – oaktat det faktum att han bara timmar tidigare har mött en död människa – för att köpa bröd
Till råga på allt följer sedan hundra (!) sidor där den socialt fyrkantige och oerfarne Joar inleder en sorts situationship med sin läkare, den polska ensamstående mamman Wiktoria, vars främsta uppgift i ”Jeg var lenge død” består av att ta Joars oskuld och presentera honom för en ortodox präst. Någonstans här byter romanen skepnad och börjar närmast likna en detektivhistoria, om än av ganska omständligt slag.
Sedan 2020 utkommer en Morgonstjärnandel varje år när höstlöven faller av träden. Författarens nästan omänskligt höga produktionstakt syns i romanerna – inte i något direkt slarv, men i en ojämn och ibland ganska oskön rytm, många tråkiga partier som kunde ha strukits, och i ”Jeg var lenge død” ett oräkneligt antal tillfällen då Joar Løyning duschar och byter underkläder. I Karl Ove Knausgårds tidiga storverk ”Min kamp” fördjupade varje liten obetydlig detalj bilden av denna enastående och samtidigt alldeles vanliga man. I Morgonstjärnansvitens myller av röster är det ibland svårt att förstå varför det ska fästas så stor vikt vid hur varje enskild människa torkar av diskbänken.
Man blir glad och lättad när de ibland ser upp mot skyn.
Fascinationen för drömmar, liksom bekymren med ögonkontakt (det är dock inte klarlagt hur han förhöll sig till minibaguetter), delar Joar Løyning med sin senaste vetenskapliga fixering – den ryske matematikern, filosofen och teologen Pavel Florenskij (1882–1937). Det är från honom teorin om drömmen som ingång till en annan värld kommer.
Av allt att döma är det också Karl Ove Knausgårds senaste fixering. I ”Vargarna från evighetens skog” verkade författaren ha förläst sig på 1800-talsmystikern Nikolaj Fjodorov – nu har hans landsman Florenskij blivit föremål för den Knausgårdska essäromanen.
I teorin tycker jag om formen, blandningen av avancerat idéhistoriskt tankegods och karbonader (norsk pannbiff hittills nämnd i samtliga delar av sviten, åtminstone enligt magkänsla), men Florenskijs teorier är helt enkelt väldigt avancerade, liksom väldigt abstrakta, och därför inte alldeles lätta att förstå. Helt säkert finns det en människotyp för vilken det inte är stört omöjligt att föreställa sig en värld på andra sidan ljusets hastighet. Tyvärr är jag inte den typen.
Dessutom tillkommer en fiktiv matematiker: den spårlöst försvunne Benjamin Goossens, en ungdomsidol för Joar Løyning. Även hans teorier, som alltså är uppdiktade av Knausgård själv, presenteras ingående. Inte heller Goossens tror på något så enfaldigt som att drömmarna skulle vara ett sätt för hjärnan att sortera information, utan drömmarna kommer utifrån, från Drömmaren, det vill säga Gud.
Det är jakten på svar kring Goossens försvinnande som förvandlar den inåtvände hemmasittaren Joar Løyning till en James Bond på spektrumet. Det, och något Florenskij skrivit om en mystisk stjärna, hundra år innan den gåtfulla stjärnan allt kretsar kring i denna allt mer förtvivlat omfångsrika romansvit stiger på himlen. Astrofysikern Joar Løyning hamnar i händelsernas centrum, stjärnan – som nu rakt ut omtalas som ”Dödsstjärnan” – manar honom till handling, och han reser först till Ryssland, och sedan till Frankrike.
Detta är tillvaron under Morgonstjärnans ljus, också efter att den försvunnit från himlavalvet. Ingens hjärta slutar slå, ingens i hela världen
I Moskva möter han sin halvsyster Alevtina, även hon känd från ”Vargarna från evighetens skog”. Det är ett land som ligger i krig, kanske samma krig som i vår värld, med den skillnaden att ingen dör. Det vill säga, det spelar ingen roll hur massakrerade kropparna vid fronten blir, hur lite som finns kvar av dem – deras hjärtan slutar inte slå. Soldaterna tvingas stycka och bränna sina stupade vänners kvarlevor.
Detta är tillvaron under Morgonstjärnans ljus, också efter att den försvunnit från himlavalvet. Ingens hjärta slutar slå, ingens i hela världen. Begravningsentreprenören Syvert står utan arbete. Sjukhusen är överfulla av människor som i brist på döden ligger i koma. Tidningarna spekulerar i orsaker. Med ens minns man de kusliga scenerna i ”Vargarna från evighetens skog”, där tankar fulla av levande lik fraktas med lastbil till lador på den ryska landsbygden.
Ändå är det som om det inte riktigt gestaltas hur fullständigt groteskt det faktiskt är att döden upphör. Det verkar inte göra tillbörligt avtryck i världen. Att Joar Løyning lever så isolerat, och att allt som sker filtreras genom hans blick, kan förstås spela in – trots det undrar jag varför det inte är upplopp på världens alla gator. Joars bäste (och ende) vän dristar sig till att utbrista: ”Faen, Joar, hva er det som skjer?”, det är allt.
Men man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Groteskt i överkant blir det i romanens dramatiska final, då detektivdramat till slut övergår i splatterfilm.
Titeln, ”Jeg var lenge død”, har Karl Ove Knausgård lånat från den norske 1900-talspoeten Olav H Hauge. I romanens kontext är den mycket spöklik – om uttalandet i bokstavlig bemärkelse är sant, vem är det då som talar? Och från vilken värld?
Det är antagligen inte den sortens frågor man ska gå runt och hoppas på att Knausgård en dag ska lyckas besvara, men så nära som i denna sjätte del av det oändligt expanderande Morgonstjärnanuniversumet – det har redan utlovats en sjunde – har han nog aldrig tidigare varit. Något skymtar i utkanten av synfältet, något som kanske är ett svar.
Läs fler texter av Greta Schüldt och läs också ”Knausgårds ’Arendal’ är Roxette i romanform”
