I en vecka har han tegelhuset i tre våningar i Hampstead helt för sig själv. Fast det kommer han inte att utnyttja.
I stället ska han ta tunnelbanan ner till Savile Row eller kanske Soho, och punga ut med 200 pund för en hyrsmoking till en tillställning med klädkod. Trams, mumlar han.
Och så måste han hitta present till vännen Marina Wheeler som bjudit in till releasefest för sin nya bok ”A more perfect union. The Europe we need” som handlar om Storbritanniens behov av Europa.
– Känner du till Marina?
Philippe Sands vill inte sätta mig på pottkanten, men inser att frågan skulle kunna tolkas så och skyndar sig att själv besvara den.
– Hon är advokat. Hon är också Boris Johnsons ex-fru. Den mannen är inte klok och det är Marina den första att skriva under på.
Han är själv aktuell med en ny bok. Titeln är ”Londres 38”. I våras släpptes den i Chile och blev där något av en skandal. Det var väntat. Boken petar i många oläkta sår i den chilenska historien och ett av huvudspåren leder till den ökända SS-generalen Walter Rauff.
Det är också en djupt personlig berättelse.
Philippe Sands befann sig i Paris och skulle just bege sig till sin farfars begravningsceremoni när det ringde från advokatkontoret.
Det var i oktober 1998. Två veckor tidigare, samma dag som han fyllde 38 år, hade han i väntan på fotbollsresultaten hört nyheten på radio: Augusto Pinochet gripen av polis i London.
Mycket mer än så meddelade inte BBC, men Philippe Sands juridiska intresse var mer än väckt. Det är trots allt inte varje dag som en före detta diktator frihetsberövas.
Över telefon meddelade advokatkontoret att Pinochets ombud hade hört av sig. De ville att Philippe Sands skulle försvara generalen i en rättegång och argumentera för att han, som före detta statschef, åtnjöt immunitet.
Utanför den stora trägrinden till begravningsplatsen i Paris väntade Sands fru Natalia Schiffrin på honom. De kramade om varandra. Därefter berättade han om erbjudandet och passade på att påminna henne om den så kallade taxichaufförsprincipen, en oskriven regel som går ut på att brittiska advokater ska agera som taxichaufförer, det vill säga ta alla körningar de får och inte neka någon en resa.
”Okej”, svarade Natalia som också är advokat fast amerikanskt skolad: ”Försvara du Pinochet, men då begär jag skilsmässa”.
– Det var inget skämt, min fru är hård. Det tog mig en tiondels sekund att fatta beslutet att inte ta på mig fallet. Kort därefter tog allt en ny vändning och jag blev ändå involverad, fast på ett helt annat sätt.
27 år senare är de fortfarande gifta. Fast just den här novemberveckan är Natalia Schiffrin på resa i USA. Philippe Sand slår sig ner i soffan i vardagsrummet, eller i the lounge som han ironiskt kallar salongen med kakelugn, handgjorda lampskärmar och fönster mot den kultiverade Hampsteadgatan där alla som går förbi ser ut att vara på väg antingen till sin bokcirkel eller till sin psykoanalytiker.
Efter begravningsceremonin i Paris reste de tillbaka till London. Några dagar senare deltog Philippe Sands i en akademisk konferens om den då nyinstiftade Internationella brottmålsdomstolen, men mellan talepunkterna dominerade fallet Augusto Pinochet samtalen.
En internationell häktningsorder hade utfärdats av en spansk domare för brott mot de mänskliga rättigheterna begångna i Chile under Pinochets sjuttonåriga styre. Man ville ha honom utlämnad till Spanien, men generalen hävdade att han som före detta statschef hade rätt till immunitet.
På konferensen hamnade Sands i samspråk med en advokat från Human Rights Watch som dokumenterat tortyr, mord och ”försvinnanden” som utförts av Pinochets styrkor. Nu övervägde människorättsorganisationen en så kallad intervention i förhandlingen för att få Pinochet utlämnad. ”Ville mr Sands möjligen medverka?”
Så gick det till när han blev en del av rättegången som skulle avgöra Augusto Pinochets framtid.
Förhandlingarna hölls i det brittiska överhuset som vid den tiden var landets högsta rättsinstans.
Aldrig förr hade en före detta president ställs inför domstol i ett annat land. Allt var oprövat och öppet, Pinochet hade gott om försvarare även i Storbritannien. Margaret Thatcher, till exempel, som besökte honom i husarresten och sände över whisky i uppmuntrande syfte:
”Scotch är en brittisk institution som aldrig kommer att svika dig”, stod det i ett brev som följde med en flaska.
– Dagen då den första domen föll var den viktigaste i mitt yrkesliv. Det var ett stort personligt drama, med höga politiska insatser. När den sista domaren tog till orda gick det som ett sus genom Westminsterpalatset, det var ett sensationellt ögonblick. Jag föreställer mig att det var som att lyssna på domarna läsas upp i Nürnbergrättegångarna, säger Philippe Sands.
Domstolen kom fram till att immuniteten inte gällde för ett så grovt brott som tortyr och att Pinochet skulle utlämnas.
Vad som sedan följde var något av en juridisk soppa. Det slutade hur som helst med att den brittiska inrikesministern ingrep och stoppade utlämningen med hänvisning till Augusto Pinochets hälsotillstånd.
I mars 2000 flög generalen tillbaka till Chile. Militären mottog honom med värme.
– Vi förlorade kampen. Var jag besviken? Nej, en ny princip hade etablerats: ingen immunitet för tortyr. Bra. Och sex månader efter att Pinochet återvänt till Chile utreddes och åtalades han i sitt hemland. Fallet öppnade dammluckorna, kan man säga. Det var i slutändan chilenare som hade utsatts för brotten och skulle hantera dem.
Av din redogörelse för rättegångsdagarna i Westminster framgår att en huvudfråga var om Pinochets inblandning i mord och tortyr skulle betraktas som ämbetsutövning. För mig ter det sig absurt att förhålla sig så teoretiskt till något så hemskt, vad tänker du som jurist om det?
– Frågan diskuterades på längden och tvären. Och ja, även jag tycker att det verkar galet att karaktärisera tortyr som ämbetsutövning. Men ibland är lagens logik helt ologisk.
Gör det att du någon gång tvivlar på lagen?
– O ja, ofta. Men alla idésystem har sina egna inre regler och galenskaper. Jag arbetar inom lagen och accepterar dess logik. Men ibland är lagen ett arsle, som Shakespeare skrev.
Philippe Sands hade gett ut flera akademiska böcker när han 2016 utkom med ”Vägen till Nürnberg”, en bok som kopplade samman det mänskliga och det historiska, det personliga och det politiska, och stakade ut en ny riktning i hans skrivande. Med utgångspunkt i sin egen morfars flykt undan nazisterna skrev han där om hur begreppen ”folkmord” och ”brott mot mänskligheten” blev till.
Under arbetet med sin nästa bok, ”Råttlinjen” om högt uppsatta nazisters flykt undan rättvisan, stötte han i ett privat arkiv på Walter Rauffs namn. Rauff var en SS-överste som lett konstruktionen av de gasvagnar som föregick Förintelselägrens gaskammare.
Efter kriget ”försvann” han, som så många andra nazister. I den nya boken ”Londres 38”, som tog tio år att färdigställa, följer Philippe Sands hans spår. De leder till Ecuador där Walter Rauff träffade en ung överste som rådde honom att bege sig till Chile i stället. Översten hette Augusto Pinochet.
Rauff slog sig ner i Patagonien där han med fast hand förestod en konservfabrik för krabbkött. Efter Pinochets statskupp 1973 uppfördes ett koncentrationsläger för oppositionella inte långt från Rauffs hem. Lägret byggdes efter ett bekant mönster: Ett Auschwitz i miniatyr.
– Det är ett skäl till att min bok mottogs som en skandal i Chile. Jag visar på kopplingen mellan Augusto Pinochet och nazisten Walter Rauff, och att Rauff använde sig av sitt arbete från Förintelsen på 40-talet i Chile på 70-talet, säger Philippe Sands.
Både Rauff och Pinochet hann dö utan att dömas, är det ett misslyckande för internationell rätt?
– Vissa säger att Walter Rauff och Augusto Pinochet åtnjöt total straffrihet. Jag tycker faktiskt att det är mer komplext än så. Du som läst boken vet att varje gång Rauff gick ut från sitt hus, tog han med sin schäfer och lämnade en lapp till sin fru med upplysningar om vart han gått och när han beräknade att vara hemma. Han var väldigt rädd.
Du menar att han på sätt och vis fick ett straff genom rädslan?
– Ja, han var en skräckslagen man. Visst, det fanns straffrihet i formell mening, men total straffrihet? Nej.
Senare samma år utfärdades en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för krigsbrott och brott mot mänskligheten i Gaza
För två år sedan företrädde Philippe Sands Palestina vid Internationella domstolen i Haag i ett mål som gällde om den israeliska ockupationen.
”Rätten till självbestämmande”, argumenterade Sands i sitt anförande, ”kräver att FN:s medlemsstater omedelbart sätter stopp för Israels ockupation. Ingen hjälp, ingen assistans, ingen medverkan, inga bidrag till våldsamma åtgärder, inga pengar, inga vapen, ingen handel. Ingenting.”
Domstolen slog fast att ockupationen är olaglig och att Israel är skyldigt att avsluta den. Senare samma år utfärdade Internationella brottmålsdomstolen – en annan instans – en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för krigsbrott och brott mot mänskligheten i Gaza.
Vad det betyder i praktiken är svårt att säga. Att gripa honom är ingen lätt sak. ICC saknar egna styrkor för sådana aktioner. Dessutom åberopar Netanyahu, som alla sittande stats- och regeringschefer, immunitet.
– En statschef behöver kunna resa över jorden och representera sitt land utan risk för att bli gripen av länderna han kommer till. Men immuniteten ska inte gälla efter att man avgått.
Innebär inte det att ledare som anar att de skulle kunna fällas för allvarliga brott kanske aldrig avgår?
– Absolut. Juridiken uppmuntrar perverst nog Vladimir Putin och Benjamin Netanyahu att hålla sig fast vid makten.
Lagens ologiska logik, igen.
Så hur ser chanserna ut för att Putin och Netanyahu kommer att ställas inför rätta?
– Det är inte omöjligt, men inte sannolikt.
Philippe Sands frågar om jag vill se huset där domaren som undertecknade arresteringsordern mot Pinochet bodde.
Han slänger på sig en skinnpaj. Två minuter senare stannar vi framför en georgiansk fasad.
En kvinna släpar en barnvagn upp för de släta stentrapporna till entrén, Sands undrar om hon är medveten om att hon bor i ett historiskt hus. Hon skakar ursäktande på huvudet: ”Jag är nannyn.”
– Det var ett helt litet drama som utspelade sig på dessa gator i slutet av 90-talet.
Sands vänder sig om och pekar mot ett townhouse i tegel med fördragna gardiner.
– Där bodde min vän David fram till sin död. En genial man.
Han talar om David Cornwell, mer känd som John le Carré.
De introducerades för varandra av en gemensam bekant på den lokala Hampsteadpuben.
David Cornwell, som på 50- och 60-talet arbetat för MI6, inledde samtalet på en grinig not: ”Jag hyser stor misstro mot advokater.”
Efter ytterligare slumpmässiga möten fann de en gemensam nämnare i ilskan. De fördömde båda lögnerna och missbruket av underrättelseinformation som åberopades för att rättfärdiga invasionen av Irak och Tony Blairs ”suspekta dossier”.
En dag undrade Cornwell om Sands skulle vara villig att granska ett utkast till hans nästa bok. Den handlade om advokater. När Philippe Sands började efterforska nazisternas flyktväg från Europa till Sydamerika vände han sig till sin granne och vän för insikter om efterkrigstidens Europa. De blev varandras läsare.
– Jag har funderat ett par år nu på om jag kanske ska sluta vara advokat och bara skriva böcker. Men nej, juridiken matar mig som författare, den ger mig historier, konflikter, människor. Det vore ett stort misstag att ge upp den.
Hur kommer det sig att så många författare också är jurister? Själv har jag har tänkt att lagen vill exakthet, medan litteraturen vill mångtydighet.
– Nej, nej. Text är alltid tvetydigt. Även lagtexter tolkas, och öppnar därmed för fantasin. Det är definitivt inget sammanträffande att jag är advokat och författare.
Läs fler texter av Sandra Stiskalo och fler författarintervjuer, till exempel:
Sergej Lebedev: ”I dag är Ryssland ett dött land, ett zombieland”
